Väckelseerfarenhet

havsmannenDet är antagligen inte så att Carl-Johan Vallgren i Havsmannen vill beskriva en Gudserfarenhet men jag hamnar där. Vetskapen om att ha upplevt något, ha mött någon, Havsmannen, bortom ord, som talar från den plats där orden förlorar sin mening, men som ändå på något märkligt vis förmedlar Mening på ett sätt som rymmer alla ord. Som kan inte kläs i ord, som ändå förklär sig i ord. Så brister orden, blir till något annat.

Spoilervarning. Bokens slutmening. ‘Jag visste att de bilderna (av Havsmannen) skulle vara inpräntade i mig för resten av mitt liv.’

Inpräntad. Inte förklarad. Inte ordalagd. Inpräntad.

Havsmannen är en fruktansvärd roman om utsatta barn, om mobbning på sitt mest utstuderade vis, plågsam, men samtidigt också en berättelse om kärlekens hopp. Systern som söker skydda sin bror, som är villig att offra sig för honom, ‘ta mig, slå mig, rädda min bror’, men plågoandarna är smarta, de skadar hennes bror inför henne, för de vet att just det skadar henne mer än om de gav sig på henne.

Havsmannen, när han dyker upp, är en manlig version av en sjöjungfru. Det blir lite som fantasy där, men ändå inte. Det finns något otroligt reellt i honom, i att göra det allra mest fantastiska till verklighet, till sanning, till mening. Det som inte kan kläs i ord men som ändå tvingar fram ord. Mötet med Havsmannen.

‘Det skulle aldrig gå att förklara för en utomstående, en som inte själv fått uppleva det skulle inte begripa vad man menade när man sa att någon kunde tala utan att använda ord eller ens en röst. Det är obegripligt. Ändå var det så.’

Att tala utan röst. Att höra utan ord. Så var det. Obegripligt. Så är det. Endast Gud kan omkullkasta oss så. Att inte höra, kontra, att bli hörd. Skiftningen mellan: Jag fattar, att bli fattad. Jag förklarar, att bli förklarad.

Så här: ‘Han sa att han förstod mig. Och märkligt nog tröstade det mig. Varelsen tröstade mig, och det skedde utan att jag märkte det. Som om han sjöng en ohörbar sång för mig.’

Fann det vackert. Den ohörbara sången som ändå hörs. Som sjunger ‘var inte rädd’ i ett tonläge som inpräntar sig. Att bli en annan efter det. Inpräntad.

Boken vill kanske inte det, men den kan läsas som en väckelseroman, den hade kunnat vara det, men den har inte det anspråket. Ändå fick den mig att fundera på just det. Väckelse. Och längtan efter den. Havsmän och annat. Det är otroligt fint beskrivet hur huvudpersonen Petronella, Nella, rent intuitivt tar hand om Havsmannen. Och hur Havsmannen offrar sig för att mänskligheten, eller Pernilla då, ska få leva.

Omskrivet förvisso. Men känner igen tematiken. Det finns hopp i det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s