Klosterkallelse

En film som jag tänkte på idag är IDA – en prisad polsk film om den unga novisen Ida som inför avläggandet av sina klosterlöften uppmanas av abbedissan att uppsöka sin moster. Väl där får Ida reda på att hon är judinna, och den enda överlevande då hennes familj slaktades.

Filmen, i svartvitt, är sedan en resa där Ida och mostern ger sig ut för att få reda på hur Idas föräldrar dog och var de är begravda. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal och är svindlande vacker, den har många olika bottnar kring yttre resor som speglar inre. Resan tvingar både mostern och Ida att se sig själva, att inse vilka de är, och de väljer radikalt olika sätt att hantera sanningen om deras liv, när de längre kan inte värja sig för den.

Det är uppenbart när man ser filmen, pratar om den, eller läser om den att klosterlivet, att en ung kvinna väljer det, provocerar många. Även kristna kan ibland uttrycka sig rätt nedlåtande om klosterliv, som att man flyr verkligheten. Man kan lik väl se det omvänt, varje flykt bär ett från, och ett till. Man flyr kanske en verklighet men man väljer också en annan. Detta sagt, jag tror att klosterkallelsen är rätt sällsynt men mina egna minnen och erfarenheter av vistelser i klostermiljöer har präglat min tro på ett sätt som varit rätt oundvikligt. Det finns någonting där som man kan lära sig från även om man inte har den kallelsen själv.

Köttets begär och andens längtan. I filmen finns två scener som lyfter fram detta, och som försöker förklara Idas val.

En ung man blir förälskad i henne och första gången de pratar så frågar han när hon ska åka tillbaka, hon svarar snart, han undrar hur länge kommer du vara där? Hon svarar: I evighet.

Lite senare, under helt andra omständigheter försöker han få henne att stanna, att inte åka tillbaka till klostret och istället åka med honom. Hon frågar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan vandra på stranden. Hon undrar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan skaffa oss ett hus. Hon undrar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan skaffa en hund. Hon undrar: Vad händer sedan?

Köttets begär och andens längtan. Det ändliga och det oändliga. Vet inte, men förstår hennes val. Att uppleva Kristi längtan så starkt att ingenting annat blir verkligt. Som att dras mot en magnet. Tomheten i det liv som kan erbjudas henne utanför klostret.

Det kan hända att jag romantiserar. Men, ändå och helt oavsett, det är en mycket sevärd film, långsam, fåordig, tyst, väldigt olik det mesta som visas på bio just nu.

8 comments

    1. Och jag menar inte att klosterkallelsen på något vis skulle vara bättre än andra, vi är alla kallade att verka i det som är vårt. Funderar mer på det där med hur lätt det är i vår tid att avfärda klostret, eller för den delen kyrkan, som om de inte skulle vara fullgoda platser för sökande efter Gud. Jag fann det mycket vackert beskrivet i filmen, hennes val.

      1. Jag håller helt med. Klosterkallelsen tas inte på allvar, den räknas som en flykt, jag tycker den här filmen visar jättetydligt att det inte är så, att det där vardagliga med hund och allt, kan vara en flykt och dessutom tomt om man bortser från sin kallelse.

        Jag tror kristen tro och kloster är så hotfulla för det är den enda verkliga motkraften mot konsumismen. Sann kristen tro är nämligen förnöjsam.

  1. Finns det en skillnad på kallelse och kallelse till?
    Så många människor går vilse, i det man uppfattat sig vara kallad till. Är kallelse bara en privatsak eller behövs det en yttre bekräftelse?
    Community obedience eller obedience of will?

    1. Det där är frågor som jag funderar på, men vet inte. Både och, kanske. Brukar hamna i det väldigt konkreta, det lilla, kallad att vara Guds barn – och hur det ser ut och vad det leder till är olika beroende på person. I det kan man också fundera på om man kan vara helt säker på sin kallelse, eller om tro innebär även att man tror på sin kallelse, vilket jag då tror, att det alltid finns ngt mått av spänning där – en oro – som i grunden då är positiv eftersom den hjälper oss att hålla oss på banan.

      Jag tror att den yttre bekräftelsen är viktig – det är väl därför människor i alla tider och alla platser – har sökt sig samman just när det kommer till Gudstjänst och tjänande (Gud är inte en privatsak, inte någonstans), men samtidigt kan man ju ändå gå fel, det finns ju mängder av religiösa ledare som spårat ut just för att de eftersöker personlig bekräftelse när den religiösa bekräftelsen kanske handlar mer om att få bekräftat det som ‘vill Gud i en.’ En religiös gemenskap, eller en mässa, kan ju få en att få syn på saker som man kanske inte skulle våga se på egen hand.

  2. Tack, bra svar!
    Jag tror att kallelsen, som tron, är föränderlig och behöver ”korrektiv” av umgänge med vår Herre, mässan och andra kristna, en spännande, utmanande resa som fortsätter in i Evigheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s