Hur sen får man vara?

Finns det tillfällen då man inte bör ta del av Nattvarden? Hur mycket av mässan kan man missa för att vara delaktig i måltiden? Jag har inte tänkt så mycket på det men läste med intresse en tråd på Facebook i gruppen Katoliker i Sverige angående det där med att komma för sent till mässan.

Jag är inte familjär med den katolska mässordningen men fann det intressant att läsa tråden – det var inget konsensus där – men en gräns var Evangelieläsningen, det vill säga, kom man så sent att man missade den skulle man inte ta del av Nattvarden och istället signalera för Välsignelsen. Andra menade Syndabekännelsen.

En person i tråden skrev något som dröjde sig kvar. Det handlade om att komma i tid, man är inte sen till sin bäste väns bröllop, man är inte sen till möten som är viktiga, om man är sen till mässan så säger det någonting om hur man ser på mötet med Kristus. Jag tyckte om den kommentaren, även om jag också kan se att för vissa, och kanske räknar jag in mig själv här, i alla fall ibland, är måltiden Mötet med Kristus, det som sker innan på något vis oväsentligt. Eller inte. Förberedelsen.

Jag brukar komma i tid till mässan men den där tråden fick mig att minnas när jag inte. Speciellt en händelse kom tillbaka. Det var en lunchmässa som startade 12:00 en Tisdag och jag hade varit i en annan kyrka, i en bibelstudiegrupp som träffades 10:00 -11:30 men det drog över, och jag hastade vidare för att hinna, och jag hann, minns att jag verkligen tänkte så, med lättnad, när jag kom in i kapellet precis då mässan format sig till en halvcirkel, att jag Hann. Tack Gud! Kristi kropp, för dig. Kristi blod.

Ändå bad jag prästen om ursäkt efter mässan för att jag hafsat in så sent men prästen var alls inte illa berörd över min sena ankomst. Du kom i tid, eller något sådant. Tyckte om det.

Det har också hänt, speciellt söndagar, och jag har genom åren haft svårt att få till min medverkan i Högmässan, det har varit fotboll, innebandy, sönernas schema före mitt och det är som är. Det har också hänt en ledig söndag att jag sett på klockan, 11:00, och inte tänkt gå till Kyrkan men plötsligt dragits dit. Och kommit sent. Jag har också, ibland, medvetet kommit sent, för att predikanten varit någon som jag retar mig på, blir irriterad av, vill slippa höra, men jag vill mitt bröd och vin.

Hur sen får man vara? Av olika anledningar är det en fråga som talar till mig. Värd att meditera över. Och kanske korrigeras av.

10 comments

  1. Var på mässa en vardagskväll i Stockholm, vi hade kommit fram till utdelandet, då kommer en av församlingen ungdomar snabbt in i kyrkan och kommer fram, när prästen kommer till honom viskar han: ”Får jag först bekänna mina synder?” ”Självklart” blir svaret och så gör han det och vi alla gladdes och fick en fördjupad förståelse för mysteriet!
    Håller med om att man inte kommer för sent till ”festen”, men om så ändå är fallet så är det OK, tänker jag.

  2. Det var en bra berättelse – frimodig ungdom där. I de fall, och de är rätt enstaka, som jag kommit sent har jag inte varit så försigkommen, utan mer smugit mig fram i förhoppning att ingen ska märka. Jag tycker väl också att det är ok att smyga sin in sent, men mässan bryts ju upp då. Vill minnas att man i den nya Gudstjänstordningen har syndabekännelse och förlåtelse närmare utdelandet, och inte i början av mässan. Personligen kan jag tycka om att börja mässan med förlåtelsen – som att man går in i mässan delvis ny – men det kan också handla om ren och skär gammal vana.

    Funderar på om det är många som uppfattar sen ankomst som väldigt störande – jag brukar ursäkta mig i de fall som jag hamnar där, efter mässan då till tjänstgörande präst, och har aldrig upplevt att prästen tagit illa vid sig eller påpekat att jag gjort fel,

  3. Vi vet så lite hur människors liv ser ut, vad som orsakar sen ankomst till kyrka och gudstjänst, Att någon (ibland jag) kommer sent, spelar i detta sammanhang ingen roll, Gud gläder sig åt varje ”Nu är jag här” tänker jag. För egen del finner jag det svårt, att kommunisera om jag inte fått bekänna mina synder först, den beredelsen behöver jag.

  4. När jag tänker på saken så finns det något (i detta sammanhang) som är värre, och det är när någon går direkt, efter att ha fått bröd och vin. Känns snopet på något sätt.

  5. Någon har sagt att bara man kommer i tid till välsignelsen så blir gudstjänsten meningsfull… Problemet är väl inte att man ibland kan komma sent utan att man nästan aldrig är i så god tid att man hinner förbereda sig själv, de tillsynes mest verksamma i gudstjänsten, övriga deltagande(medverkande!) i förbön. Ryktet som säger att Klaras vänner värmer upp med lovsång förefaller falla tillbaks på modellen i templet där ständig gudstjänst pågick, dag som natt!
    Hillsong som inte verkar komma fram till den sakramentala gemenskapen har ändå fångat en lovsångsinsikt. Den kan jag tro är en nyckel till att hitta in i Guds folks gemenskap på svenska idag (som alltid).
    Kan undra om jag inte kan förbereda mig för mässan kvällen före även om jag just minutrarna före måste lösa några ytterligare ärenden.. Att be om bikt under lördagen kanske kan vara ett sätt att lösa de alltfler mässor som faktiskt inte ens i agendan har en syndabekännelse. Inte säker på att alla präster kan möta en botgörare vid altarringen.

  6. Tack för dina tankar. Jag kan ibland sakna möjlighet till bikt – det är inte helt enkelt i den Svenska kyrkan. Vet att man kan beställa tid hos en präst, men det blir lite krångligt – jag skulle uppskatta att veta att det fanns en präst på plats som man bara kunde slinka in.

    Jag har själv inte funderat så mycket på det där med att komma och gå under Gudstjänsten – det var mest den där tråden som fick mig att fundera. En präst sade till mig, angående Syndabekännelsen, att det kan vara värt att fundera innan, under veckan, något specifikt konkret som man vill bära fram. Det har varit en bra förberedelse för mig – att i alla fall ha något konkret med mig till kyrkan.

  7. I den församling dit jag nyligen flyttat är barnen i söndagsskola medan mässan pågår. De kommer tillbaka in i kyrkan lagom till nattvarden. Och jag tänker att det kanske inte har så stor betydelse när man kommer så länge man kommer i tid till nattvarden. Åtminstone så länge man inte gjort det till en slarvig vara att alltid komma försent. Men har man förhinder så är det en annan sak. Men jag tar också med mig frågan och funderar över den framöver.

  8. Intressant! Tänker på ortodoxa gudstjänster som pågår medan folk kommer och går eller laestadianska gudstjänster där många lämnar kyrkorummet när predikan börjar och återvänder till mässan som tar väldigt lång tid eftersom man måste bikta sig före mässan och det gör man gärna i kyrkan genom att gå runt i bänkarna och leta upp dem man sårat (bikten är ett oerhört viktigt sakrament inom laestadianismen men i sin lågkyrklighet praktiseras den kristna emellan oavsett om man är vigd till tjänst i kyrkan eller lekmänniska). I Tanzania pågick gudstjänsten på söndag från ottan till eftermiddagen med någon slags gemensam samling där alla var med ca 11-13. Den började och slutade med lovsång.

    1. Det där påminner mig om Anafora, Egypten, där mässan är pågående. Man går ut och in i den, så kan man testa att ta den med sig ut i världen, leva som om livet är en Gudstjänst, och när man behöver gå tillbaka för påfyllning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s