Ord & Tanke

Några ord från en intervju har följt mig de senaste dagarna. Det var en författare, akademisk sådan, som apropå sin relativt magra produktion sa något i stil med: ‘Jag har ofta långt mellan tanke och ord.’

Tyckte om den tanken även om jag inte direkt förstår den. Visst kan det ibland vara svårt att hitta orden, man försöker skriva något men det blir inte som man vill, men min egen erfarenhet har då varit att jag inte tänkt klart. När tanken väl finns där, när man fokuserat sig, brukar orden på något vis foga sig.

Ofta är det omvänt, vägen går inte från tanke till ord utan från ord till tanke. Man vet inte riktigt vad man ska skriva, men skrivandet i sig fokuserar tanken. Det är väl rätt ofta så när man sätter sig ned och skriver att man inte direkt vet vad man ska skriva, men så ger det sig. Ibland kan man lite häpet läsa något man skrivit och undra: ‘Ja-ha, det var det som skulle sägas.’ Och nu menar jag inte bara fritt skrivande utan även som i mitt fall texter som bara ska produceras. Man kommer tillbaka från något företagsbesök och tittar lite modstulet på sina anteckningar och undrar hur ska det här bli något? Men så sätter man sig och skriver rent anteckningarna och så faller orden på något vis på plats.

Det är intressant det där, med ord, något vill de oss.

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat. Det där glappet. Har tänkt på det en hel del under julhelgerna, apropå kyrka, församling, finns det en gräns där man upphör att vara kyrka och blir till något annat? Var går den gränsen? Bör man fundera kring den? Var hamnar man när man funderar kring den?

Många funderar i liknande banor. Lägger lite länkar med texter som får mig att fundera. Det får bli nästa inlägg. Men läs gärna. Låt Svenska kyrkan vara, del I, här. Det finns en del 2 med. Och så Tankar i natten. Här. En annan blogg som jag upptäckte under juletid som jag gärna länkar till så där mer generellt är Rebella Undrar. Här.

10 comments

  1. Roligt att du är här igen, hoppas du haft en skön, välsignad juletid!
    Ordet och tanken, det är väl som hönan och ägget?
    Fick en gång ett bra, själavårdande råd, när jag beklagade mig över torftiga predikningar: ”Lyssna efter ett enda berörande ord, stäng av resten och idissla det”.
    Använder det vid behov, det fungerar!

  2. Jag har inte, som jag sagt tidigare, funderat så mycket kring detta med konvertering och liknande men kan inte låta bli att bli fundersam. Speciellt Sunnlidens texter kan jag tycka berör och sätter igång mycket även om det alls inte bara är där som tankar kring detta dryftats den senaste tiden. Det tycks mig som om många ifrågasätter sin kyrkliga hemvist – jag har ju dessutom flera i min troendekrets som nyligen tagit steget att konvertera, bland annat en som var vigd till tjänst i Svenska kyrkan, och det utmanar en. Jag är alls inte färdigtänkt i detta men finner det intressant.

    Ja, jag hade lite julledigt från datorn. Det är rätt skönt ibland. Fast jag ska ta upp bloggandet nu och bli mer aktiv med det. På Söndag är det Jesu Dop som firas, det är en av mina favoritsöndagstexter. Du är mitt älskade barn.

  3. Så här ser jag på mitt medlemsskap i Svenska kyrkan just nu:
    Kyrkan är en, helig, allmännerlig (katolsk) och apostolisk.
    Jag har varit medlem i Svenska kyrkan (som jag alltså ser som en del av den världsvida kyrkan) sedan jag föddes, jag döptes när jag var 7 dagar gammal.I Söndagsskolan fick jag lära mig en hel del, från jag var 3 år till jag var 11, därefter ”Ansgarsjunior” (Kyrkans scouter).
    Konfirmerad som 14-åring med stor glädje, äntligen fick jag säga mitt eget ja, inför Gud och församling.
    Som diakon har jag, i mina vigningslöften, lovat att vara kyrkan (OBS! inte Svenska kyrkan) trogen, det tar jag allvarligt på.
    Kyrka, har för mig en enda betydelse:”De församlade i Kristus.” Alla andra kyrkokonstruktioner är faktiskt ”världsliga påfund”.
    Jag känner mig på intet sätt delaktig i alla konstigheter som förekommer i Sv kyrkan, det finns saker som jag tycker är riktigt allvarligt fel, men att lämna kyrkan, det är som att lämna sin familj.
    Förr eller senare kommer Svenska kyrkan att spricka i en del som kommer att gå in i ”Moderkyrkan” och en del som blir kvar som en sektliknande intresseorganisation med en krympande skara medlemmer.
    Vi kan lugnt avvakta så länge vi hittar en gudstjänstfirande församling, där Guds ord predikas klart och sakramenten förvaltas ansvasfullt.
    Dags att lämna blir det, när vi, bekännande kristna, blir uteslutna, för så tror jag det kommer att bli.
    Då ordnas det säkert ett enkelt sätt för övergång (i linje med de församlingsövergångar som skett på senare år från Anglikanska kyrkan).
    Jag uppfattar mig som katolskt troende inom Svenska kyrkan, inget märkligt med det.

  4. Ursäkta att jag hakar på Maries positionering mer än Bloggtexten men den förefalla inbjuda till vida eftertankar.. Jag tror inte man kan vara annat än katolskt kristen, så bekänner vi varje gång vi stämmer in i trosbekännelsen. Frågan blir isåfall vilken biskop som jag står närmast. Romerskt katolska kyrkan hävdar att där finns bara en enda – den i Rom utsedde och de av honom godkända. Just nu stämmer deras Rom biskoparnas profiler som handen i handsken på den ”siste?” som var i Göteborg: förre en nästan luthersk tysk och nu en befrielseteologisk från Latinamerika. När nu SvK nästan i korus skriker att gamle Göteborgsbiskopens vänner ska försvinna varför inte fullfölja Håkans tanke. Det är väl ärligt?? Men det var inte vad biskop Bertil själv sa.
    Katolskt kristen i Svenska kyrkan är en viktig sak. Utan biskop överlever inte den traditionen. Som det nu ser ut kommer den att dö. Om Svenska kyrkan vill behålla ett minne kan man mycket enkelt göra som i Engelska kyrkan med erkända ”flying bishops”. Kyrkostyrelsens ansvar. Jag är rädd för att inte ens Frimodig kyrka vill föreslå det.

    1. Det finns bara en Herde, Jesus och vi alla är del av hans prästadöme. Vi har varandra och vi har Jesus. Närmar vi oss Jesus närmar vi oss varandra. Oavsett vilket sammanhang vi fötts in i är dopet den födelse som definierar oss, vi är Guds barn och ALLA Guds barn tillhör en enda Kyrka. Mänskliga biskopar/herdar är inte viktiga, den Gode herden Jesus är den vi ska följa. Då tror jag vi kan komma till enheten på djupet och synligt.

      1. På någon nivå håller jag med, men samtidigt så är våra sammanhang viktiga, tänker jag mig, för att förmå oss att bevara tron. Men, jag håller med om att vi tillhör en enda Kyrka och att den Kyrkan är Jesus. Fast jag behöver nog, ibland mer, ibland mindre, även mänskliga herdar – men det är inget som säger att en biskop behöver vara en god herde per automatik, det kan lika väl vara en annan medtroende.

  5. Tack Jonas! Tiden är snart inne och trots allt, så tycker jag, att det är spännande tider.
    Det enda som är riktigt viktigt, i detta läge, är att hitta åtminstone någon likasinnad och de är fler än man anar.

  6. Tack för era kommentarer som var intressanta att läsa. Jag följer detta med intresse, utan att direkt ta ställning. Jag delar din syn Marie. Jag har noll kyrklig bakgrund, inte döpt som barn, inte konfirmerad, men sedan 2004 kristen i dopet. Jag ser inte mitt dop som ett dop in i Svenska kyrkan utan in i Kyrkan, Kristi kropp, Kyrkan är större. Så, på någon nivå är inte Svenska kyrkan speciellt avgörande för min tro, det är mer bekvämlighet. I.e. hade jag varit under andra omständigheter när jag kallades till dopet hade det kunnat ske under andra samfundsformer.

    Som kristen tänker jag mig att det jag behöver göra är att på något vis finna de sammanhang som stärker min växt, och som bejakar den transformativa kraft som tron utgör. Att fira mässa är en del av det. Jag är inte benägen att ändra så mycket men måste väl ändå medge att det finns stora utmaningar i detta. Jag ska skriva ett separat inlägg om det, sinom tid.

  7. Jag samtalade en gång med en mycket gammal man, präst, som haft många svårigheter i livet.
    Jag frågade, men när det var som svårast, hur gick det med tron?
    Den var ibland mycket svag, i det närmaste obefintlig, svarade han, men jag återkom ständigt till denna ramsa: ”Jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.” Vetskapen om att jag var döpt räddade mig.
    Det är något stort det som sker i oss vid dopet och det går inte att sudda bort, ingen kan ta det ifrån oss, en osynlig räddande vattenstämpel! Ett evigt förbund mellan Gud och mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s