1:a eft 13: Mitt Älskade Barn, Är du

Vet inte hur många betraktelser och predikningar jag hört på temat Jesu Dop och försökte minnas vad som stod ut, finns kvar. Minns en predikan på temat att förklara varför den ‘syndfrie’ döptes med ett dop som sades rena från synd. Det kan man fundera kring. Eller hur det dop som Jesus döptes i, Johannesdopet, skiljer sig från dopet i Jesu namn. Bekräftar dopet något som redan Är, eller gör det något Nytt?

I den bibliska berättelsen om Jesu dop som fortsätter efter morgondagens texter får vi reda på att dopet är en startpunkt. Efter det drar Anden Jesus ut i öknen och så kommer det där mötet med djävulen, frestaren, som försöker få Jesus att ‘byta sida’. Just den bilden talar till mig, dopet som en början, som ett värn för att ha en chans mot frestaren, som en förutsättning för att möta det onda.

När jag var väldigt nyfrälst var en av de tidiga kranka insikterna dennaa: Gud har inte uppenbarat sig för att göra mig lycklig, eller för att ta bort smärtan, göra livet enklare, tvärtom, Gud är en möjlighet att stå ut med smärtan, att ta på sig och gå in i den på ett sätt som man annars inte kunnat. Lite som den där bilden från Bibeln, av Jesus, med dopet som värn var han redo att möta det onda utan att falla för det.

För drygt ett år sedan när jag hade föresatt mig att göra klar min teol kand – jag har fortfarande en uppsats som behöver skrivas men det är allt – tänkte jag att jag ville studera dopets teologi i Svenska kyrkan. Jag kom aldrig så långt som till en målförklaring men en sak jag ville titta på var hur Svenska kyrkan kommunicerar dopet, och bjuder in till det, nu talar jag enkom om så kallad medlemskommunikation, och vilken teologi man skulle kunna konstruera utifrån det materialet. En del församlingar beskriver, vill jag minnas, dopet som ett tillfälle att välkomna en ny människa till världen, vilket i sig är vackert men ger samtidigt uttryck för en radikalt annan dopteologi än Kyrkans. Det spretar rätt mycket där. Jag ville gå djupare i det.

Även vuxendopet i Svenska kyrkan är svårt att få grepp om. Efter mitt eget dop hade jag en period då jag intervjuade präster om vuxendopet, min tanke var att skriva uppsats om det. Barndopets teologi och vuxendopets. Det finns rätt stor spretighet där med. En del präster följer KO och finner det viktigt med gedigen undervisning medan andra bokar in ett dop med den vuxne efter ett dopsamtal, ungefär som man gör med barndop, och menar att det räcker som undervisning. Vet inte vilken inställning som är ‘rätt’ men finner det olyckligt att det är så olika, att ett så avgörande skeende som dopet, och kunskapen om dess teologi, beror på vilken präst man träffar. Själv hade jag en lång period av förberedelse, och vi, prästen och jag, gick långsamt igenom Luthers Lilla Katekes. Den ryms på 8 sidor psalmboken, det tog cirka åtta månader.

Mitt dop var på sitt vis ett troendedop, det går inte att komma ifrån. Tron gavs mig, kom till mig, ur den kom dopets längtan. Därför kan jag tycka om från den lilla katekesen, 4:2. ‘Den som tror och blir döpt räddas, (men den som inte tror ska bli dömd).’

Så morgondagens ord, rösten, som i bibeln kommer från himlen över Jesus, som i mitt fall kom från ett urberg, som säger till oss, viskar, skriker, som kommer därifrån vi behöver den, som vill inget mindre än att nå oss: ‘Mitt Älskade Barn, Är du!’ Så talar Gud till var och en av oss. Hör vi?

Apropå händelserna i Frankrike kan man fundera på när religion går radikalt fel. Eller så kan man hävda att det alls inte handlar om religion utan om något annat och bli av med problemet. Faktum kvarstår dock att gärningsmännen var religiöst motiverade, i alla fall i deras eget universum, om man ska tro rapporteringen så ville de hämnas å profetens vägnar och använde ‘Gud Är Större’ som stridsrop.

De såg sig också som Guds Barn.

Hur lite vi som troende än vill ta det till oss så tror jag att den aspekten är ofrånkomlig, och att den måste bemötas med annat än ‘det där är inte religion.’ När religion blir ond, för det kan det också bli. Länkar nu bara vidare till ett inlägg på Religionsvetenskapliga kommentarer, ‘En religionsvetenskaplig kommentar till helighet och kränkning av densamma’, Här. Rekommenderar.

18 comments

  1. Spontan tanke: det är väl ganska mycket av SvK:s praktik som på många håll idag skiljer sig rätt drastiskt från den teologi man officiellt har. Man har en officiell teologi, samtidigt som kyrkans ledande teologer säger ungefär att allt ska tolereras utom intolerans… och jag frågar mig om det i en sådan kyrka öht blir möjligt att ha en liturgi som betyder något.

    1. Så är det nog, och man kan även undra om det finns EN officiell teologi. Nu skulle man ju kunna se det som positivt – vidsynt – men samtidigt riskerar det ju att bli inkonsekvent och i längden betydelselöst. Om dopet egentligen inte gör någon skillnad – inte är avgörande – vilket kan bli slutsatsen i samtal med en del präster – varför då låta döpas?

      1. Med officiell teologi menar jag nog det klassiskt lutherska med de gamla bekännelseskrifterna. Dem är det väl inte så många som bryr sig om idag? Det är i sig en ganska märklig situation. I övrigt nej, det verkar inte finnas någon officiell teologi. Denna artikel fick mig att förstå hur SvK fungerar vad gäller teologisk riktning. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=913482 Anne-Louise Eriksson: När var och en hör just sitt språk talas. Tänket i den förklarar hur man kan ändra praxis utan att eg. förankra det teologiskt. För den som är ”inne i” det hela är det säkert ingen överraskning men jag blev paff.

        Jag håller helt med om att utan riktning blir det hela i slutändan betydelselöst. Ett spänningsfält mellan ”rätt lära” och tolerans för ett bredare spektrum tror jag är den enda modell som funkar.

      2. Kommer inte ihåg vem det var, men tror det var en fd kulturchef på Svd som sade om Svenska kyrkan att man är så mån om att omfamna alla att man blir ointressant för de flesta. Problemet är väl att att man kan bli rätt ensam när man hör ‘sitt’ språk talas och kyrkans själva födelsedag, pingsten då, handlade ju om det omvända, att alla talar samma språk. Inte mitt språk, Guds språk. Det vill man ju som troende på något plan tro på, att Gud är ett språk som skär igenom allt.

        Om liturgin, eller teologin, reduceras till bekräftelse – det Du tror är ok – gör Kyrkan sig själv överflödig, då behövs den ju inte, inte på riktigt då.

        Sant. Få bryr sig om de gamla bekännelseskrifterna.

  2. Jag har döpt vuxna efter såväl gedigen undervisning under lång tid, som efter en genomgång av främst trosbekännelsen på kanske en timme. Det är så olika varför människor frågar efter dopet. Någon har brutit upp från allt för denna tros skull, och sitter på en flyktingförläggning i ett kallt och främmande land, och hotas till livet. En annan har fått en inbjudan att vara dopfadder, och läst på internet att då måste men visst vara döpt själv också. Någon annan har fått barn, och tycker att det ”känns rätt” att vara döpt själv när man vill att barnet ska vara döpt. För ytterligare någon är tron och viljan att bli döpt något som vuxit fram i kontakt med församlingens gudstjänst. Etc. Det är svårt att följa uppställda mallar för hur det ska vara, när situationerna är så olika.

    Annars är nog grundproblemet för svenska kyrkans teologi dels huruvida trons kärna är känsla eller uppenbarelsens sanning dels skiljandet mellan lag och evangelium. Det är här det skaver, och som gör att vi inte tillhör samma kyrka fast vi återfinns under samma ”varumärke” (SvK). En kristen, nydöpt eller inte, behöver kunna pröva andarna att de inte ur usla brunnar ösa.

    1. Tack för din kommentar.

      Jag kan tänka mig att just det där med dopet måste få vara pragmatiskt ur ett prästerligt och pastoralt perspektiv, bra så, och någonstans tror jag också att Gud ger oss, såväl i nyfrälst som mer moget tillstånd, det som vi behöver och att det i det måste få finnas en viss flexibilitet från prästens sida. I mitt eget fall funderade jag mycket på det där med troendedop – vilket jag i efterhand förstod är något som man inte ser med blida ögon på inom SvK, det tillhör Frikyrkan, man vill liksom inte förknippas med det, men jag tyckte att mitt dop blev ett troendedop, eller att det vuxna dopet i SvK är ett troendedop, inte minst då eftersom dopet slås samman med konfirmationen. Som vuxendöpt blir man ju konfirmerad på köpet (i kyrkans register) vilket jag uppfattade som lite synd eftersom jag hade uppskattat att få konfirmationsläsa och i ett senare skede bekräfta mitt dop.

      Apropå trons kärna tror jag att det är båda – om jag får byta ut ordet känsla mot erfarenhet. Trons kärna är den enskildes erfarenhet OCH uppenbarelsens sanning. I det tror jag att uppenbarelsens sanning är överordnad, men någonstans kan man bara greppa den genom sin egen erfarenhet, så erfarenheten måste hela tiden prövas. Det är en sorts växelverkan där.

      Apropå olika anledningar till dop så lät jag döpa jag min son, som då var 4, väldigt snart efter min omvändelse, innan mitt eget dop, det ‘kändes’ jätteviktigt att han skulle döpas. Prästen frågade då om vi skulle döpas tillsammans, vilket jag absolut inte ville. Inte redo att själv döpas men rädda sonen. Nu när jag tänker på det är det jättekonstigt.

      1. Problemet är att liberal protestantisk teologi (från Schleiermacher) inte tar sin utgångspunkt i dogmen eller uppenbarelsen, utan i just känslan. Det är i denna som utgör religionens kärna och egentliga väsen, medan dogmen är (död) påbyggnad. Då blir uppståndelsen en berättelse om att livet besegrar döden, och som därmed som kan ge hopp. Är det inte sant så är det ändå sant att efter vinter kommer vår och efter depression kan nytt livsmod följa. Om präster håller sig till skrift och bekännelse är alltså inte så viktigt. Avgörande är att det känns bra. Att den religiösa känslan byggs upp. Om en massa gammalt, som kanske hände för 2000 år sedan inte känns relevant, så kan man hellre predika om något annat. Och detta är i grunden en annan tro/religion än den som håller fast vid att det är sant att att Gud för vår frälsnings skull, en gång för alla, blivit människa genom den helige Anden och jungfrun Maria, nämligen Jesus från Nasaret, som dog för våra synders skull och uppstod från de döda och lever och möter oss här och nu med förlåtelse och liv, och som ska komma för att döma levande och döda. Att han sedan också fattar tag i vår känsla – ibland – är förstås en gåva och ett förhållande som också är viktigt. Men det är ju inte den som är huvudsaken.

        Jag tycker inte det är konstigt att du ville ge ditt barn dopet även om du inte själv vad där ännu för egen del. Att t.ex sitta där vid sängkanten och be aftonbön men veta att man inte riktigt gjort allt man kan för att ens barn ska vara Guds barn. Det där lilla tvivlet som skaver. Klart man inte som förälder vill nöja sig med det. Och barnet kommer ju inte närmare Gud, eller förstår mer av dopets gåva, för att föräldern åker och studerar katekesen.

      2. Det har du naturligtvis rätt i, fast när jag mindes det, hur viktigt det var att låta döpa sonen även om jag själv inte var supersäker på mitt eget dop så känns det lite märkligt. Att jag var så säker på att han skulle döpas. Det finns också en sorts hoppfullhet i det. På söndag börjar han, sonen då, sin konfirmationsläsning.

        Tack för din inledande förklaring med, jag ser hur du menar och delar din uppfattning. Det motsatta blir ju samtidigt en väldigt svår tro att upprätta – eftersom den hela tiden blir avhängig oss själva.

      3. Om dop och konfirmation slås ihop för vuxna borde man ju läsa på före dopet, kan man tycka. Om vuxendopet inte är ett troendedop, kan man döpa folk hej vilt då? Det blir… konstigt. Inträdesrit för medlemskap i föreningen.

        Iofs varierar det nog en hel del hur mycket om Gud och kristen troslära som tonåringarna får i sig i sin konfaundervisning.

      4. Jag var inte medveten innan mitt dop, som vuxen, att det även inbegrep konfirmation men som det var då, för cirka 10 år sedan, så ‘antecknades’ man även som konfirmerad i samband med ett vuxendop. Det är lite olyckligt, kan jag tycka, eftersom konfirmationen sägs vara, teologiskt då, en bekräftelse av dopet. Som dopet är uppbyggt läser man ju trosbekännelsen och, i den vuxnes fall, svarar ja på att leva i enlighet med den, innan själva dopet, så ritualen blir lite märklig eftersom man bekräftar (konfirmerar) något som inte har skett.

        Inser även att jag kan anses extremt nördig som sitter och funderar så på orden, och riten, men en annan sak som slog mig då jag kom till kyrkan var till exempel detta med att nattvarden är de döptas måltid – och det är väldigt tydligt i kyrkoordning etc. Jag tyckte att det på något vis, om jag nu skulle låta döpas, att det var viktigt att på något vis försöka följa ordningen, varför söka sig till ett samfund och direkt bryta den? och avstod från nattvarden innan jag var döpt. I det kunde jag störa mig på hur man bjuder in till nattvard med ord som – allt är tillrett, alla är välkomna fram – fast när man påpekar det så säger varenda präst att de inte tvekar att dela ut nattvard till odöpta. Det är väl på sitt vis bra, men då blir ju ordningen helt godtycklig. Om man vill kan man vänta eller så struntar man i att vänta – jag fann den inställningen rätt märklig, givet nu att man har en ordning. Mer intressant då att få ordentlig undervisning i hur dopet hänger samman med nattvarden, varför det är viktigt att vara döpt för att dela bröd etcetera. I.e. som det är nu är det ofta inte kyrkans tro man möter i mötet med en präst utan prästens egna övertygelser och tolkningar. Ser du hur jag menar?

  3. Det är skillnad på religioner! Jesu dopstund tycker jag är en av de bättre inbjudningarna. Kanske inte just till dop, det blir väl egentligen en senare sak, men just till en gemenskap som förefaller presentera sig ganska förbehållslöst. Treenighetsuppenbarelserna synliggör väl kontrasten bättre än mycket annat. Den älskande Fadern som träder tillbaks för sin Son som Anden berättar om genom evangeliet.

  4. Jag frågade min mamma på äldre dar, varför var det så viktigt, (för det var det), att jag döptes så fort det gick, när jag var nyfödd. Döptes på 7:e dagen: ”Ja men du var ju så liten!”. För tidigt född var jag, men ganska livskraftig, men mina föräldrar behövde någon som delade ansvaret med dem har jag förstått.
    Vilka nyblivna föräldrar behöver inte det stödet oavsett hur det utvecklar sig!

  5. Jag konfirmerades tillsammans med min högstadieklass. Såvitt jag vet var ingen troende. Jag upplevde konfirmationsundervisningen som fullständigt ointressant. Prästen var sur, ingen gillade honom, men jag inser att jag fått med mig en del kristet ABC.

    Egentligen hade jag tänkt bara gå och läsa ”för att ta reda på vad det är” men inte genomföra konfirmationen eftersom jag inte trodde, sen blev det bara så att jag följde med strömmen. När jag sen började söka över 30 år senare önskade jag att jag hade den där konfirmationen ogjord, så jag kunnat gå och läsa ”på riktigt”. Så jo Carolina, jag tror jag förstår hur du menar.

    Jag gick i några högmässor men avstod från nattvarden. Gick runt i olika församlingar, kände lite på dem. När jag var ung var det långt ifrån alla som gick fram till nattvarden, nu gör alla det. Jag insåg fort att om jag avstod från nattvarden så skilde jag ut mig, verkade avståndstagande. Jag väntade dock lite till för jag behövde reka, kolla hur det går till nuförtiden. När jag till slut bestämde mig för att göra det kändes det som att det faktiskt var något särskilt, både beslutet och själva akten. Sen upptäckte jag hur olika åsikter som finns kring vad nattvarden är. Då försvann den känslan och ersattes av förvirring. Jag har skrivit om det här.
    https://rebellaundrar.wordpress.com/2014/12/13/svenska-kyrkan-har-numera-ingen-sarskild-nattvardssyn/

    För min del hade det varit bra om de olika svenskkyrkliga församlingarna haft en uttalad teologisk profil, så det gått att välja.

    1. Tack för din kommentar, och länk. Hade missat den texten – men delar så många av de funderingarna. Det är en mycket bra text, tycker jag då, funderar på att spinna vidare på den i ett separat inlägg.

      Jag tror också att Svenska kyrkan skulle tjäna på att profilera församlingarna – dels för att det ger den enskilde en möjlighet att hitta ‘hem’ och för att man faktiskt då kan vara mer säker på vad man får. De facto är ju församlingarna väldigt olika – och något man lär sig med tiden – men det skulle nog vara positivt med större tydlighet i det. Inbillar mig att skillnaderna mellan församlingarna kommer bli tydligare när/om den nya handboken tas i bruk för då har man ju inte längre en gemensam ordning för mässa. Står det Högmässa vet man ju i alla fall ungefär hur ordningen är.

    2. Rebella, läste din text igen och en sak som jag tänkte på är detta hur du ser dig själv som ‘Gnäll-Rebella’. Jag känner igen mig i det och kan ibland tycka illa om en del av mina inlägg i efterhand för att jag känner mig som värsta gnäll-Carolina – men när jag läser ditt inlägg så uppfattar jag inte alls dig som gnällig. Ville bara säga det.

      1. Att jag skrev så var nog mest en ganska onödig släng åt Dag Sandahl. Gnäll och ältande var det första intrycket av hans blogg. Sen har jag ändrat åsikt om den bloggen och även insett att jag bör kunna länka till honom utan den typen av ironimarkörer. Det var en tröskel att komma över. Dag Sandahl är liksom symbolen för mörkermännen till kvinnoprästmotståndare – där har jag delvis ändrat åsikt. Inte till kvinnliga präster, men till hur frågan behandlats.

        Jag tror att SvK är svår att känna sig tillrätta i idag för de flesta. För att formulera mig syrligt är dagens SvK bäst anpassat för dopföräldrar och begravningsanhöriga som inte själva är troende. Med det sagt: det finns säkert många bra SvK-sammanhang också och jag hoppas du hittat något som du känner funkar.

      2. Det är väl dilemmat i ett nötskal. Cirka 90% av medlemmarna är inte troende, men de utgör den största inkomstkällan och därmed vill man inte alienera dem genom att framstå som för ‘religiös’.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s