Religionspsykologi

När jag pluggade teologi på Ersta tog jag i princip alla religionspsykologiska kurser som erbjöds och när jag en gång studerade filosofi på college i USA drogs jag åt de religionsfilosofiska kurserna (Philosophy of religion). Detta sagt, jag är rätt skeptiskt mot de som söker förklaringsmodeller för religiös tro i (enkom) psykologiska eller filosofiska termer. Det är att förminska Gud. Den enda ‘förklaringen’ jag kan ta till mig är Uppenbarelsen och den undanbeder sig psykologi, filosofi, är helt igenom oförklarlig, ett mysterium.

Jag tänkte på det när jag läste en text idag i Kyrkans tidning under rubriken ‘Otrygg barndom kan leda till konservativ tro.’ Sträng far = sträng Gud. ‘Kan leda till’ är lite vagt, ‘kan leda till’ betyder egentligen ingenting, vadsomhelst ‘kan’ leda till, men det ‘kan’ också leda annorstädes. Nåväl, texten fick mig att fundera över hur min Gudsbild korrelerar till min Far. Den fick mig även att tänka på en människa som ville psykologisera min tro och, i mina ögon, reducera den. Så här ungefär.

”Patientbeskrivning: Carolina har ingen Gudstro med sig från barndomen. Hon är uppvuxen i ett sekulärt hem, är inte barndöpt, inte konfirmerad, inte speciellt intresserad av tro. När Carolina är 35 år dör hennes far. Det är en stor sorg för henne som skapar ett tomrum. Fyra år senare erfar hon vad hon kommer att kalla för en Uppenbarelse. Gud finns. Hon beslutar sig för att låta sig döpas. Ytterligare några år senare dör Carolinas mor. Det skapar ett än större tomrum, att bli föräldralös, hon beskriver drömmar då hon sitter övergiven i en sandlåda när alla andra barn blir hämtade.

”Det ‘tycks’ tydligt att Carolinas Gudstro handlar om en vilja att ersätta de förlorade föräldrarna med Gud, Gud är en projektion, eller ersättning, för de föräldrar som inte längre lever, men som hon vill uppleva ‘lever’ i Gud.”

Alla människor har rätt till sin egen historia, och även till sin egen tolkning av min historia. Jag kan inte ‘bevisa’ någonting gentemot de som menar att min Gudstro är en ersättning för, eller projektion av, döda föräldrar. Men jag tror inte det, Gud är verklig, inte psykologi, inte filosofi, inte dogm, bara så: Gud är. Uppenbarelse.

I det förstår jag mig inte på de som menar att Guds kärlek endast måste vara bejakande. Det uppstår någon sorts polarisering där, antingen tror man på en dömande Gud eller en älskande. Citat ur KT artikeln:

– Jag känner ömhet och smärta över hur människor med den här hållningen (den dömande Guden) inte upplever att kärleken är förbehållslös utan villkorad.

Jag upplever inte Gud som dömande, men däremot definitivt som uppfodrande. Min ‘Uppenbarelse’ säger mig detta: ‘Du är Guds barn, Gud älskar dig,’ fast när man verkligen får syn på sig själv genom Guds kärlek är det ingen vacker syn, man ser hur ‘far off’ man är, på det följer insikten att Gud älskar oss inte som vi är utan trots att vi är som vi är. Det är inte en kärlek som vill stryka medhårs utan en kärlek som vill någonting med oss. Guds kärlek är förvisso förbehållslös, men även, villkorad. Inte antingen eller, både och.

Den äkta kärleken, Guds kärlek, tänker jag mig, är villkorslös, men samtidigt ställer den villkor, krav, för den äkta kärleken vill något med oss, den ser det som är större i oss än vi själva. Den vill vår kärlek. Den vill älska oss och omforma oss till att bli det som vi är ämnade att vara, Guds avbild. Det är en kärlek som är så stor att den vill förverkliga det som vi inte tror oss vara, om vi låter den ske. Den är på så vis krävande. Den vill vårt sanna jag. Vill vi det?

Den enklaste parallell jag kan dra till vårt världsliga liv är den till en missbrukare. Att älska den som missbrukar handlar inte om att älska det som är, mer om att våga hata det som är, att säga i från, och att i det söka älska det som vill förändring. Där är Gud.

Hittar inte KT texten på nätet så ledsen kan inte länka till den i sin helhet.

19 comments

    1. Jag hittade som sagt inte länken och jag kan ha läst texten ur mitt perspektiv, men uppfattade det som om antingen är Gudsbilden dömande eller älskande – och det är inte så enkelt, tror jag då. Jag skulle inte säga att min Gudsbild är speciellt dömande, men den är som sagt uppfodrande, men på ett positivt sätt menade jag då för den vill mitt bästa. Lite krångligt att förklara.

      1. Då förstår jag. Märkligt omoget resonemang. Gud älskar och är uppfostrande. Precis så ska ju en bra förälder vara, och Gud är ju den himmelska föräldern. En låt-gå-Gud är ju en likgiltig förälder och inget föredöme för någon.

  1. Heja Carolina! Till detta kan man bara tillfoga ”Tremendum et fascinosum”, om detta skriver Peter Halldorf:
    ”Havet och öknen lärde inte bara dessa asketer vad det kostade att bli en kristen. Det skänkte dem erfarenheten av en Gud som är tremendum et fascinosum. Lika förfärande som havet och öknen. Och lika ljuvlig.”

  2. Jag tycker att teologi, psykologi och psykiatri utgör en triangel där de respektive proffsen har en tendens att leta under sin egen lampa och svart att bolla över ärendet till ett annat hörn i triangeln om så krävs. Teologen belyser frågor om skuld och försoning, psykologen letar efter traumatiserande händelser och Freud, psykiatrikern efter neuropsykiatriska diagnoser. Jag efterlyser en större ödmjukhet där man vågar bolla över till kollegan när man inser att det är under hennes/hans lampa problemet ligger.

    1. Jag brukar tänka mig att människan utgör en liknande triangel – själen, anden och medvetandet och att olika redskap behövs för var del. Jag blev lite småirriterad på artikelns utgångspunkt att en sträng Gudsbild uppstår på grund av en sträng far – man får väl i det förmoda att en älskande Gudsbild uppstår på grund av en älskande mor. Tänker mig att Gud är större än så. Plus att jag mått så många människor som i princip ser Gudstro som en psykologisk störning – man ska leta felen som lett till denna felaktiga världsuppfattning.

      1. Håller helt med dig! Vi kan ha haft vilken förälder som helst, Gud är ändå den förälder vi alla behöver som aldrig sviker och aldrig går att helt begripa.

  3. Den tanken har jag själv tänkt, möjligen uppsnappad någonstans (dock inte ur KT, har aldrig kollat i papperstidningen). Att det faktum att vi målar upp Gud som en fader kommer att tolkas olika beroende på vem vi är, vilka associationer man har till begreppet ”far”. På mig stämmer det. Frånvarande far och en osynlig, onåbar, otydbar Gud :p (med reservation för att allt kan komma att ändra sig, ja frånsett från den frånvarande fadern) Vill man hitta psykologiserande tolkningar så lyckas man! Det gäller iofs de flesta områden.

    Sen finns ju inget som säger att man nödvändigtvis fastnar eller stannar i den gudsbilden. Det kanske kan vara ett skäl till att fundera på om det är så klokt att konsekvent beskriva gud som en far.

    Det är väl ganska självklart att religionspsykologi – oj, jag tycker att förminska Gud var försiktigt uttryckt. Jag har antagit att det ämnet utgår från en sekulär världsbild. De flesta teologiska ämnen har en motsvarighet inom religionsvetenskapen, men religionspsykologin borde rimligen vara en religionsvetenskaplig gren som saknar direkt teologisk motsvarighet? Sen är tydligen gränserna mellan teologi och religionsvetenskap ovanligt luddiga i Sverige

    1. I Sverige ligger religionspsykologi inom teologin, men det finns kanske inom andra discipliner med. Min erfarenhet, fast detta är inget jag har kollat upp, är att man i Sverige inte gärna blandar in religion i andra discipliner, man låtsas att den inte finns. Jag tror inte att filosofiska institutionen vid Stockholms universitet till exempel har kurser i religionsfilosofi – i USA är det ett vedertaget ämne inom filosofin. Å andra sidan delar man i Sverige upp filosofin i teoretisk eller praktisk, i USA i fyra discipliner – ethics, epistemology, aesthetics och logic. Min inriktning var estetik, eller philosophy of art, men tror att det faller inom konstvetenskap i Sverige. Gränserna är luddiga, inte bara inom teologin.

      En av mina vänner från de filosofiska studierna blev professor inom psykologi, och efter min omvändelse minns jag att hon fann det fascinerande att jag blivit religiös, hon menade det positivt, i hennes värld var religion förknippat med ‘mindre vetande’ och hon hade uppfattat mig som ‘smart.’ Det förvånade henne, att en person som mig blev troende. Jag vet inte vad man ska göra med sådana erfarenheter.

      Personligen läser jag inte in så mycket i det där med Gud som Fader – fader blir i det ett ord för att vi behöver ord, men moder är på sitt vis lika intetsägande. Gud är inte ett substantiv på så vis – tänker jag – som Är x, y, z. Min Gudsbild är mer flytande, Gud som Varande mer än något annat, något att gå in i. En ny dimension som öppnar sig.

      1. Du får joina Ola Wikander i att Gud är ett verb 😀

        Det är förstås väldigt olika hur folk föreställer sig Gud men de som vuxit upp i kristna hem, blivit lärda att be sedan de var små etc. har troligen från början en ganska bokstavlig bild av Gud som Fadern. Nästan alltid, skulle jag påstå utan att ha något att styrka det med. Sen kompliceras det ju då med att Jesus också är Gud, liksom den helige Ande. Jag antar att man till små barn främst ”marknadsför” Gud i gestalt av antingen Fadern eller Jesus, beroende på kristet sammanhang. Jag tror inte små barn riktigt klarar av att tänka på både Fadern och Jesus som Gud, och eftersom man väl ska be Fader vår… de mer exakta teologiska detaljerna kring treenigheten kan jag tänka mig att man förr förmodligen betade av antingen i kristendomsundervisningen i skolan eller inför konfirmationen.

        Barndomens gudsbild sitter säkerligen mycket djupt. Man kan ompröva, visst, men inte utan mycket möda. Tänker man på de barndomskristna tycker jag det blir fullt logiskt att gudsbilden åtminstone delvis formas av den egna fadersrelationen. För dig, som närmat dig det här materialet som vuxen, ser det säkerligen ut på ett annat sätt.

      2. Jag har läst om honom men inte själva boken. Jag brukar även tänka att tro inte är ett verb – något vi gör – utan ett substantiv – något vi får. Det går verkligen att slingra sig igenom den där med Gudsbilder. Ylva Eggerhorns psalm 717 har alltid talat med mig – men det var bortom bilderna du kom.

        Det är väl inte så ovanligt att människor med en barnatro tappar sin tro när de blir äldre, det är ju en normal process att man utmanar den, och har man då en för snäv bild är det nog ganska enkelt att hela bygget rämnar. Vad jag menade med KT texten är att den enbart tar upp den dömande Guden och gör kopplingen till sträng fader och sedan kopplingen till högkyrkliga, utan att då se att det omvända också bör gälla och att Gud i det reduceras till en konsekvens av vår uppväxt. Jag kan väl också se att Gudsbilden påverkas av ens uppväxt, men menar samtidigt att det inte har med Gud att göra, utan med mig, och att det är viktigt att separera de två. Men jag är på intet vis färdig i detta.

        Angående den kristna treenigheten så var Jesus den del som kom sist till mig – märkligt kanske med tanke på att jag ändå valde kristendomen – Anden och Gud kunde jag på något vis föreställa mig eller vara i relation med, Jesus var svårare. Jag brukade be om det, lär mig känna Kristus, men det var inte den mest naturliga delen av Gud för mig då.

    1. Och jag kan tycka att det är positivt, som att man alltid har något mer att upptäcka. Nu kom ett citat till mig (fast jag kanske minns fel): Bönelivet är det mest spännande livet, man vet aldrig vad som kommer ske när man går in i det.

  4. Fadersaspekten av det gudomliga tror jag inte vi kan fatta eller göra oss en bild av. Det är ju DÄRFÖR Jesus behövs: förkroppsligandet, konkretiserandet. Den som i djupare mening har sett Jesus, har – DÅ – också sett Gud.

    Fadern som en gråhårigare variant av Jesus…nej, nej.

  5. Jag kanske är fel ute nu, men jag har fått för mig en skillnad mellan dem som är uppväxta i ett troende hem och dem som börjat tro först som vuxna.
    Jag tänker att den sistnämnda gruppen oftare upplever ett slags inre dissonans, att en del av en fortfarande är präglad av det självklara att Gud är lika med det flygande spagettimonstret, att man tror fastän det är absurt. Åtminstone är jag sådan och jag vet några till med en bakgrund liknande min som också känner så. Jag vet inte, men om man funkar så, så tror jag att Gud som ”kosmisk Gubbe”, en gråhårigare variant av Jesus känns lite för mycket spagettimonster eller Monty Python medan de barnakristna inte får samma typ av känslor.
    För mig har dock lösningen på dissonansen varit en väldigt bestämd tro på det enorma och enormt viktiga i Inkarnationen, den blir helt nödvändig i det sammanhanget. Att Guds son kom istället för Gud fader var inte för att fadern, med medelålderns rätt, var lite bekväm och trött av sig.

    1. Klaus, känner igen mig i det du skriver. Den enda i min släkt som jag minns som troende var min farmor – det var helt naturligt för henne att tro – medan jag då på någon nivå finner det ‘onaturligt’ i bemärkelsen märkligt att Gud faktiskt blev ‘verklig’.

      Intressant det du skriver om inkarnationen. Min tro kom ju att färgas väldigt mycket av att jag väldigt tidigt i tron kom i kontakt med den koptiska kyrkan i Egypten och har varit där flera gånger. Den är ju ortodox med ett väldigt tydligt fokus på just inkarnationen – Guds människoblivande och vad det betyder för oss.

      Bilder som Gud som Fader eller Moder är för mig just bilder, de har väldigt lite att göra med hur jag faktiskt tror.

  6. Jag kan inte minnas en stund när jag inte trott, jag är som Mark Levengood uttrycker det: marinerad i tro från min barndom. Ändå är Gud som en gubbe på ett moln nästan en hädelse för mig och har så alltid varit. Jesus som min storebror och Gud som min förälder är jag uppvuxen med ändå är det den där outgrundlige guden som möter Jobs förtvivlan med en kurs i Naturvetenskap som verkligen fångat mitt hjärta. Den och så den där galne älskaren som inte drar sig för något för att vinna sin ”syster, sin brud” och lockar ut henne i öknen för att tala ljuvligt till henne. Och så den Heliga Anden, den porlande källan med vatten som ger liv-henne har jag nog alltid haft lättast att förhålla mig till. Märkligt, jag är inte uppvuxen i pingst utan i lågkyrkliga kretsa i SvK.

    Förlåt mitt ordrika vittnesbörd, egentligen kan jag sammanfatta det jag vill säga: eftersom Gud finns oavsett min psykologiska status, kan Gud nå oss var och en så som vi lättast känner igen JHWH.

    Rebella, ja, rent språkligt är ju Gud ett verb (Ola Wikander har också skrivit en kortare artikel på temat i Språktidningen och nu hittade jag den även på nätet: http://spraktidningen.se/artiklar/2014/02/gud-ar-ett-verb) och JHWH (är/var/förblir) är ett verb med imperfektiv aspekt-dvs upprepad, långvarig, pågående både före och efter att handlingen berättas. Det obegripliga blev gripbart i Jesus för vår skull sedan kan vi ha lättast att ta till oss spädbarnet Jesus, den lidande vännen, den uppståndne eller världshärskaren som ska befria hela skapelsen. Allt och mycket mer är aspekter av treenigheten, kärleken som alltid pågår.

  7. Tack för ditt vittnesbörd! Det är nog så – att alla de där bilderna stämmer in på sitt vis och på olika vis. Sedan ändras det ju över tid. Viktigt kanske att inte låsa fast sin Gudsbild – att bevara en viss nyfikenhet gentemot Gud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s