Konsekvens

Var och lyssnade på samtalet om Religion och Demokrati i Ersta kyrka igår och en sak funderade jag på i efterhand även om det kanske var mer ett sidospår än kvällens huvudämne.

Frågan är då hur man ska förhålla sig när det uppstår spänningar mellan de demokratiska och religiösa rättigheterna, eller vilka skyldigheter som dessa rättigheter medför. I det rent konkreta och här på hemmaplan kan man då nämna företeelser som skolavslutningar i kyrkan eller samvetsfrihet inom vården.

Det sistnämnda har mest fokuserat på barnmorskan som inte ville medverka vid aborter, men ofta talar man också om konsekvenserna när/om dödshjälp blir tillåtet i Sverige. Vilka specialistläkare ska överse denna hjälp? Måste alla?

I fallet med barnmorskan råder olika synpunkter men vi är inte helt konsekventa i vårt synsätt. Tänker på till exempel omskärelse av pojkar där Landstingen i Sverige uppmanas att erbjuda detta, inte minst för att undvika att ingreppen utförs av icke-professionella, men samtidigt finns det ingen press på att alla urologer/kirurger måste medverka. Nu handlar det inte om lagstiftning utan om ’tydliga riktlinjer’ om att landstingen bör erbjuda ingreppet. Vissa landsting vägrar dock, med hänvisning till barnets bästa, utan några synbara konsekvenser.

Eller den muslimske mannen som fick rätt i domstol när han inte ville ta en kvinna i hand på grund av religiös övertygelse.

En tanke som lanserades igår kväll är att vi är mer benägna att acceptera människors religiösa rättigheter eller övertygelse när det kommer till de som är annorlunda än oss. Man kan fundera på det. Om till exempel barnmorskan hade varit utbildad invandrad muslim eller ortodox kristen istället för frikyrklig, hade debatten då sett annorlunda ut?

Jag kan inte säga att jag har något som helst svar på den frågan, men man kan ju fundera. Jag kom till exempel att tänka på debatten kring Vilks, där i alla fall några religiösa ledare inom Svenska kyrkan uttryckte sig rätt negativt och lite förenklat reducerade Vilks konstnärskap endast till att det handlar om att kränka. Samtidigt kan man försvara Elisabeth Olsson Wallins bildkonst, som ganska många uppfattade som kränkande.

Det är alls inte lätt.

Idag är det förresten brödets dag. Torsdag.

’Nattvarden kan vara en bild av livet. Det är kväll som nu. Det är dags att äta kvällsmat. Jesus tar brödet i sina händer och bryter det. Nattvarden är inte en flykt från arbete och rättvisa. Tvärtom. Brödet skapas genom arbete och delas av många.’ (Citat ur Bönens trädgård, Martin Lönnebo, sid 61)

12 comments

  1. ”En tanke som lanserades igår kväll är att vi är mer benägna att acceptera människors religiösa rättigheter eller övertygelse när det kommer till de som är annorlunda än oss.” – Det kan ligga något i det, ett slags ”ursäktande” exotism, vilket ju också kan innehålla ett nedlåtande ”låt de hållas, de vet inte bättre”.

    1. Ja, lite så blir det ju. Paradoxalt nog. En sorts tolerans som egentligen blottlägger en överlägsenhet. Tänker även på den där World Values studien, om hur Svenska värderingar i relation till omvärlden är extremt annorlunda, det kan finnas positivt i det, men i det kanske man också bör vara lite ödmjuk.

  2. Nej, det är verkligen inte lätt att vara konsekvent!
    En fråga jag brottas med är frågan om omskärelse på småpojkar, lätt att ta ställning mot, man ska inte göra ”onödiga” kirurgiska ingrepp på barn. Dock med kunskap om Judendom, Judisk tradition och judisk historia, vem är jag att ta ställning emot?
    Som troende kristen, tycker jag att det är helt självklart att låta döpa små barn, utan att de har fått möjlighet att välja själva.
    Kanske att vi ibland måste få vara inkonsekventa?

    1. Marie, precis den frågan våndas jag också med. Vet av egen erfarenhet att det inte finns ”enkla och ofarliga” kirurgiska ingrepp, att skära i kroppen innebär alltid en risk for komplikationer. Samtidigt känner jag stor respekt för judisk och muslimsk tro. Så, jag vet helt enkelt inte. Samma gäller halal/koscher slakt och djurens lidande.

    2. Just det där med omskärelse har jag en annan ingång i. Min man är ju amerikansk, och när vi fick vårt första barn var det en son. 1996, innan omskärelsedebatten, och även innan min religiösa omvändelse. Min man är amerikansk 60-talist och på den tiden omskars cirka 90% av amerikanska pojkar, det var inte religiöst betingat, snarare kulturellt, så när vi fick en son var makens spontana reaktion: Ok, where do we circumcise? Det var mer som en kulturell reaktion, en självklarhet.

      Jag var inte helt emot det, även om det i mitt fall då mera handlade om like father, like son, att det var viktigt för min man, att sonen var lika, så utforskade det. Det roliga i detta är att min far vid den tiden var Överläkare vid Urologen vid Danderyds sjukhus, och han var en vis man på så vis att han inte lade sig i, inte dömde. Han sa aldrig att vi tänkte fel, och jag vet inte vad han tyckte, men när jag frågade honom om saken så var hans direkta råd, som chefsurolog, och han hade naturligtvis kunskap att utföra detta ingrepp, men han sa att om ni beslutar er för att omskära så gör det inte vid Landstinget – vår erfarenhet är så liten – sedan skaffade han in information från den Judiska församlingen kring vem som är kompetent nog och har erfarenhet att utföra detta. Gav mig ett telefonnummer på en lapp.

      I slutändan så blev det ingen omskärelse. Men med allt detta menar jag bara att i USA var omskärelse något man gör med pojkar, det har ändrats nu, men fortfarande omskärs cirka 70% av pojkar i USA av rent kulturella, eller om man så vill, medicinska skäl, minskar risk för cancer, hygieniskt. Som att vi i Sverige drar blod från nyfödda för framtida PUL register utan att någon rynkar på ögonbrynet.

      Det är inte enkelt. I detta som är min erfarenhet kan jag se genomgående en sorts vilja att ge sina barn det som man tror är bäst för dem, som att min man ville omskära, som att min far ger mig telefonnummer till den judiska församlingen, som att jag driver igenom min vilja, kanske för att vi bosatte oss i Sverige. Vi ville alla det som vi ansåg bäst för vår familj, kanske främst då min far som hanterade detta så galant. Hade vi bott i USA hade jag kanske agerat annorlunda.

      Lite off topic. Men, ja, det är inte lätt.

  3. Jag tycker samvetsfrihet borde vara självklart inom alla yrken där man handhar levande människor. Däremot borde det aldrig vara tillåtet att vara ohövlig mot någon, man eller kvinna. Om jag i min kultur vill spotta folk i ansiktet så får jag göra det med dem annars gör man det normala, tar i hand. Tar i hand gör man överallt på jorden och det är inte samvetsfrihet utan frihet från uppfostran att vägra ta vissa i hand. Frågan om liv och död i vården, social verksamhet, försäkringskassan eller inom polismyndigheten är av helt annan dignitet och där borde ett demokratiskt samhälle ha råd med anställda som låter sitt samvete styra.

    1. Jag är benägen att hålla med. Och igen tänker jag att Sverige är extremt på så vis, de flesta Europeiska länder har samvetsklausuler angående exempelvis abort, England, Frankrike, Italien, Norge.

      Samtidigt är även det där med att ta i hand kulturellt. Mona Sahlin som var en av talarna berättade om skillnader i det hon har mött – en man som tog på sig gummihandskar men sedan hälsade i hand, och så sedan en annan man som lade sina händer i kors över bröstet och bugade som hälsning.

      Det var ju inget tvivel om vilket hon fann mer respektfullt.

      Om man nu av religiös övertygelse inte vill ta i, röra, kvinnor, kan vi acceptera det?

      1. Nej, jag kan inte heller ta att det finns oberörbara kaster i Indien, oavsett urgamla religiösa skäl för det. Att behandla människor som oberörbara och rituellt orena är inte OK, oavsett skäl för det.

        Däremot är det motsatsen till att behandla folk som rituellt orena att påstå att alla har rätt till liv, en rättvis rättegång, asyl eller sjukpenning. I sådana fall skadar inte samvetsfriheten någon enda människa, däremot skyddas människovärdet av en sådan lag om samvetsfrihet.

      2. Det är väl den där frågan om rätt till liv som är knäckfrågan, och när livet börjar. I många länder i Europa – england, frankrike, italien, norge, det finns säkert fler, finns utrymme för samvetsfrihet i vården.

  4. Ja, du har rätt. Både frågan om alla verkligen har rätt till liv och när livet börjar eller slutar som är knäckfrågan. Av någon anledning gäller inte försiktighetsprinciper kring detta utan penningskäl väger allra tyngst med vissa ”liberala” idéer som mer filosofiska argument. Barnmorskan sågs ju som en som gjorde schemaläggningen besvärlig tex. rena penningargument. Dödshjälp har ju också stora ekonomiska konsekvenser i ett samhälle där sjukvård är skattefinansierad.

    1. Så är det. Det är ju en jättesvår möjlig konsekvens av dödshjälp – att det blir så pass vanligt att man förväntas efterfråga det vid ett viss sjukdomstillstånd istället för att fortsätta att ta upp samhällets resurser när det ändå inte finns någon chans. Helt oavsett sin personliga övertygelse i abortfrågan har jag svårt att se att man inte kunde tillåta samvetsfrihet – abort är ju en så liten del av vad en barnmorska gör. Fattar inte att det skulle vara så svårt att få till en situation där varje sjukhus erbjuder abort men att inte all sjukvårdspersonal skulle behöva ta just den biten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s