Ljus och mörker

Några korta ord från dagens episteltext: ‘Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.’ Det där får mig att tänka på Johannesevangeliets början och så denna mening som kommer lite senare: ‘Detta är domen att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret med är ljuset,
eftersom deras gärningar var onda.’

Det där är en sådan där tanke som jag rätt ofta återkommer till. När ljuset kom in i världen valde människorna att stanna kvar i mörkret. Man kan läsa den både som beskrivning och förmaning, en del finner den uppfordrande. Man kan tänka sig att det handlar om att släppa in Gud i sitt liv, eller att stänga dörren. Mörker kan vara ganska mysigt, inte så krävande, man kan gömma sig i skuggorna och låtsas som att inget ser. Ljuset kan å andra sidan vara obarmhärtigt, allting blottläggs, det finns ingen stans att gömma sig. Konturerna blir tydliga.

Jag kan förstå att människor väljer att vara kvar i mörkret, det är tryggt där. Även att längta till ljuset men att inte riktigt våga. Samtidigt är det lite som att bekänna sin synd. Så länge som man inte låtsas om den behöver man ju heller inte förhålla sig till den, man behöver på något vis ‘gå in i’ sin synd för att kunna bekänna den, och som en konsekvens av det bli förlåten. På samma vis är väl vistelsen i mörkret och ljuset inte ett skifte som sker en gång för alla, utan mer växelspel.

Kanske handlar det även om riktning, hopp och tro – en människa som en gång har förstått att det går att vandra i ljuset bär den vetskapen som en pärla inom sig, ett hopp, som en kompass när verkligheten tvingar henne att vara kvar i mörkret. Rätt ofta kan man ju undra hur man själv hade reagerat om man levt på Jesu tid. Antagligen sprungit all världens väg, dragit mörker över ljuset. Ibland är det stört omöjligt att veta – även mörker kan blända – befinner jag mig i mörkret, fast jag tror mig vara i ljuset, eller omvänt. En del människor ser sig som varande i ljuset, men deras handlingar förblir onda.

Det där fick mig att tänka på en rad ur min egen dopbön, vilket ju är passande denna dopvecka.

Så här:

Så förlåt mig Gud
för jag kommer att envisas med att vistas i sörjan,
för jag kommer att dra dig med mig in i den
som hade jag inte vett att älska dig så som din kärlek förtjänar

Men kanske är den största synden
inte vår oförmåga att älska
utan att avvisa kärleken när den kommer till oss?

Jag kan inte säga att jag över åren fått något definitivt svar på den sista frågan, däremot så vet jag att Gud står ut med, och älskar när vi bjuder in Gud att vara med oss i vår sörja. Det finns förtröstan i det.

6 comments

  1. De som är kunniga på ”Letio divina” rekommenderar upprepad högläsning, av vissa centrala texter. Detta för att ju fler sinnen som är engagerade, ju lättare tar vi till oss textens mening. Något som betytt mycket för mig själv har varit att högt för mig själv läsa/be Ps 32 varje kväll, det är som ett reningsbad!

    1. Vad bra, det visste jag inte, ska försöka ladda hem, tack!
      Det finns något nästan fördolt i de gamla psaltartexterna, som inte uppenbaras förrän man brukat dem flitigt, under lång tid. Några av dem kan jag numera utantill och verser rinner till av sig självt ibland och man tar emot i tacksamhet och förundran!
      Tidegärden är ju en skatt som brukas alltför lite i vår kyrka. Ottesång (Laudes) och aftonsång (Vesper) hade vi ju kvar länge, men nu?
      Varje söndag har ju numera en Psaltapsalm, som dessutom är uppställd för växelläsning men den används inte.
      Jag undrar varför.
      Slutklämmen på Luthers företal till Psaltaren:
      ”Slutligen: I Psaltaren har vi en pålitlig kompass och en säker vägvisare, så att vi utan fara kan följa efter de heliga. Den lär dig att i glädje och fruktan, i hopp och bedrövelse, tänka och tala så, som alla de heliga har tänkt och talat.
      Kort sagt: Vill du se den heliga kristna kyrkan målad med levande färg och gestalt i en liten bild, så tag Psaltaren framför dig. Där har du en fin, klar och ren spegel, som visar dig vad kristenheten är. Ja, du kommer också att finna dig själv i den och den rätta självkännedomen. Ja, du finner Gud själv och allt han skapat.
      Låt oss nu se till, att vi tackar Gud för dessa outsägliga gåvor och tar emot och brukar dem med flit och allvar till Guds lov och ära. Vilken skatt är det inte att kunna förstå en psalm rätt och kunna läsa eller höra den.
      Därtill hjälpte oss all nåds och barmhärtighets Fader, genom Jesus Kristus, vår Herre, som vare lov och tack, ära och pris för Psaltaren och för alla hans otaliga och outsägliga välgärningar. Amen.”

      1. Du sådde något i mig med ovanstående ord.

        Känner igen det du säger, med hur orden kommer åter och skiftar färg, får ny innebörd. Det fick mig att minnas inte Psaltarpsalmer men Fader Vår, och jag kan nästan minnas hur det skedde, när det inte var rabblande ord utan plötsligt något annat, som grep tag, och hur även den bönen fortsätter att ändra skepnad för mig.

        Jag vet det du skriver – om tidebön – ändå gör jag det inte. I gott sällskap då med Paulus i hans förtvivlan – det jag bör göra gör jag inte, det jag inte bör göra gör jag.

        Ditt frö då: Denna tanke kom. Jag ska åka ned till Katolsk Bokhandel imorgon på lunchen för jag längtar efter en utgåva av Psaltaren, som enbart rymmer Psaltaren. Jag tror det finns. Sedan ska jag läsa den, psalm för psalm, en för varje dag, med start imorgon. För att vara helt ärlig så kom den tanken som något stort på något vis. Detta ska jag göra!, men så är jag också lite så där extra vaksam på tecken givet att det är aftonen till min dopdag. I dessa tider brukar jag leta tecken, och du kom med ett där.

        Mitt 12:e år som Kristen startar imorgon, och det ska få gå i Psaltarens tecken. Ja.

        Det gör mig glad. Tack!

    1. Bra, men ta dem inte som uppfodrande. Det är otroligt svårt, eller har i alla fall varit det för mig. Min kristna tro har ju inte inneburit att jag ser mig som någon som hoppar omkring i ljuset, eller att jag ens tror mig vandra i en ljusgård, det har mer varit omvänt.

      Ibland tror jag att Gud kom för att jag skulle våga vara i min sörja, för att han kan bringa ljus till den, visa på en väg ut, a crack where the light gets in, och det är för mig en tröstande tanke. Att vara där man är, Gud är med, i.e. jag tror inte att det är fullt så enkelt som att man bara kan välja var man ska vara även om det står så i Bibeln, att människorna valde att vara kvar i mörkret. Så här vill jag tro: Och Gud kom till dem i mörkret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s