Bön #100, på årsdagen av ett dop

‘Jag tackar dig, Herre, för att jag är döpt. Du kallade mig och utvalde mig, innan jag själv ens kunde tänka på din kärlek. Nu är jag ditt barn. Jag hör dig till.

‘Hjälp mig att leva som du vill. Gör mig uthållig i bönen och trogen vid ditt ord, så att jag bättre lär känna dig. I livets alla skiften vill jag hålla fast vid detta säkra: Jag är döpt i Jesu namn.’

Döda det i mig som inte är av dig, så kan man också be på en dopdag. Jag vill höra dig till.

Hur i helvete gör man?

Så kan man också på en dopdag lägga en kommentar på en annan blogg, för att man fann den samstämmig, vilken är vägen? Här.

Det undrar jag med. En väg till vad? Det finns ju ingenting som pekar på att Svenska kyrkan har förmåga eller kunskap eller ens vilja att möta sökare. Att vara sökande tänker jag mig innebär ju ändå att man går ut på en lina, man gör sig sårbar, man Vill någonstans finna.

Vad finner man i Svenska kyrkan? Lite yoga, lite quigong, en ‘modern’ präst som säger: Hur vill du göra?

Allt pekar på att den strategin inte håller. Cirkus 70,000 begär aktivt utträde årligen, dopfrekvensen har fallit till 49% från cirka 70% på tio år, och det finns inga tecken på att det kommer vända. Om 10 år har vi ett samhälle där kanske 30% döper sina barn, där kanske 40% är kyrkomedlemmar. Bra så, tänker jag, det kan tvinga fram fokusering.

I det tror jag att längtan efter trovärdighet är viktig. Tar man sin tro, sin andlighet, sitt sökande på allvar vill man möta likasinnade. Där är inte svenska kyrkan idag, sorry to say it, den tar inte sitt uppdrag på allvar. Vad betyder det att instämma i: ‘Jag tackar dig Herre för att jag är döpt.’ Vilka konsekvenser får det?

13 comments

  1. Är det relevant att säga att kyrkan x är eller gör? Det kanske det är, jag är osäker.
     Tänker på den ”moderne prästen” i din text, den som frågar hur jag vill ha det. Den sortens fråga kan väl finnas på en väldigt ordinär och vardagskorkad nivå, en pastor Jansson -nivå, inställsamt och ryggradslöst. MEN även på en helt annan nivå med en helt annan intelligens i frågandet. Hur vill du faktiskt ha det? Vem är du? Vad vill du? Varför?
    Omvänt kan den ”djupa” katolska kyrkan vara en präst som lullar omkring med rökelsen, tänker på annat och rabblar sina latinska fraser.
    Jag tror nog att institutionerna har betydelse, men kanske att man kan överskatta dem och graden av deras ”själar”. Det är så mycket som handlar om vilken enskild människa som konkret utför kyrkans utföranden.
    Och vi människor är inte alltid så högkvalitativa.
    Gautama Buddha var ju en engagerad djuping,  men det förhindrar inte att det finns efterföljare som har t ex fånigt fyrkantiga och platta och skeva uppfattningar. Är det rätt att kritisera ”Buddhismen” på grundval av trögfattade och oengagerade Buddhist munkar?

    1. Tror säkert det finns alla sorters präster i RKK, även riktigt usla. De står dock för en mer enhetlig linje utåt än vad SvK:s präster gör, vilket ger en känsla av tillförlitlighet, stabilitet och trygghet. OBS – jag är övertygad om att även det systemet har sina kostnader och nackdelar. Inte minst är glappet mellan kyrkans officiella lära, som prästen förväntas stå för samtidigt som han förväntas vara ”pastoral” dvs. inte fråga folk efter ifall de använder preventivmedel trots att kyrkan offentligt anser det vara en svår synd som man väl eg. inte borde kunna ta eukaristin om man inte har den biktad och ångrad… hur fanken hanterar de katolska prällarna det där. Det låter rent schizigt.

    2. Jag svingar från ena till andra hållet. Kan instämma i det du säger, eller din slutfråga, nej det är det naturligtvis inte. Sedan är det svårt med ‘djup’ och ‘yta’ – och alla människor kanske rymmer båda. Tänker mig att religion, eller tro, kanske måste tala till båda? När jag funderar på det så skulle jag kanske säga att jag har en vilja att ‘leva i mitt dop’ och kanske kan man se det som en vilja till en fördjupad tro, men att jag har svårt rent konkret att veta hur. I det kan jag uppleva att Svenska kyrkan är otydlig – den har ingen tydlig tro att förmedla – och den känslan förstärks av att kyrkan istället gör sig aktiv på en massa andra arenor, inte minst den politiska. Jag kan förstå varför människor inte ser kyrkan som ett alternativ i ett andligt sökande – just för att man inte upplever att den tar tron, eller sökandet, på allvar. Tar man väl steget så kommer man ju uppleva, som du skriver, att det finns alla sorter. Men, det är inte enkelt.

  2. Jag tror inte att vi kan lita på att kyrkan /samfundet leder oss rätt i allt, eller ger oss det vi behöver för att växa i vår tro.

    Har själv två barn i de övre tonåren, de köper inte vad som helst och kyrkan /samfundet är tyvärr inte alltid en plats där yngre kan växa i sin tro, många ggr tvärtom.
    Tron på Jesus behöver bli verklig för dem och bli en relation istället för något de tror på som ideologi.
    Ibland tror jag t.o.m att vi i kyrkan /samfundet har tappat bort varför Jesus kom eftersom vi inte ens tror på att det i dagens moderna samhälle finns något som heter synd.

    En god vän till mig brukar säga så här: vi behöver gå till bibeln och se om det vi håller på med stämmer överens med det som står i bibeln.
    Eftersom vi vill följa Jesus så borde hans ord stå högre i kurs än vad kyrkan /samfundet säger, för det är många ggr de inte går ihop.

    1. Frågan där blir ju även detta med att följa Jesus – om man kan göra det på egen hand eller om den efterföljelsen kräver sin församling. Kanske är det olika under olika perioder. I.e. jag tycker att det är svårt att följa Jesus – alltså jag vill det, det finns inga tvivel om det, men gör jag det?

      1. I den bästa av världar sker det nog tillsammans bland andra troende, där vi både kan dela vår tro och vårt liv i övrigt.
        Min erfarenhet är att verksamheten ibland blir viktigare än personerna som utgör verksamheten och då blir den enskildes tro och utveckling inte i fokus, skalet blir mer viktigt.
        Det svåra med efterföljelse är som Paulus skriver, det jag inte vill det gör jag, och det jag vill gör jag inte.

        Den där första kärleken till Gud kan ibland vara svår att behålla när alla bekymmer runtomkring tynger en.
        Jag vill följa Jesus men behöver hjälp med min ovilja.

      2. Det där citatet från Paulus är trösterikt. Din sista mening sammanfattar det riktigt bra – man kanske skulle be den som en fastebön, om hjälp med sin ovilja då.

        Det finns väl en viss risk att hela den där ‘verksamhetskyrkan’ skymmer sikten. Det blir väldigt mycket verksamhet för istället för församling med. Med detta menar jag inte att kyrkans verksamhet på något vis skulle vara dålig, men man kan sakna en tydlig botten i den, det blir ofta rätt spretigt.

  3. Vår kyrka har tappat förmågan att lära ut kristen tro till vuxna, det är lätt att konstatera.
    Det enda som erbjuds är alfakurser och Frälsarkransen, men undervisning på kvalificerad nivå lyser med sin frånvaro tyvärr.
    Mindfulness, yoga, heliga danser osv står på programmet.
    Vi har en skatt i våra bekännelseskrifter, Luthers stora katekes t.ex är en skatt och den finns i en nyöversättning från 1999 av Martin Krauklis.
    Det utmärkta tillfället , predikan, i söndagens gudstjänst, används inte så som den skulle kunna,
    av någon märklig anledning tror man att den är till för att tolka vår livssituation och då blir det ju ofta magert.
    Katolska kyrkan har i många år haft en kvalificerad utbildning i sin kyrkas tro och lära och många törstande svenskkyrkliga hittar dit.
    På något sätt känns det som om vi lekmän, bekännande kristna i Svenska kyrkan, som vill fördjupa vår tro, inte tas på allvar och det upprör mig.
    Typexempel är ”Teologifestivalen” som just varit Uppsala. den har som motto ”Vi är alla teologer”. Nej vi är inte alla teologer, inte alla präster heller, men vi längtar och törstar efter Gud!

    1. Frågan är om man vill lära ut kristen tro? Jag tror ju, som sagt, att människor längtar efter djupare tro, och att man lägger krokben för sig själv. Om det var så att den rådande strategin var framgångsrik skulle jag ha lättare att ta den till mig – men det finns ju ingenting som pekar på det.

      Kanske det kommer. Teologifestivalen kände jag ingen längtan att åka till alls, såg programmet. Däremot en akut längtan efter att få åka till Egypten, lite Anafora skulle inte sitta fel så här i Fastetid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s