I oasen: Gud bär

10502485_10152619180207896_1327527081302052370_nDen här bilden I Oasen påminner mig om Hagar. Det är dock inte Hagar som stått för inspirationen utan en helt annan av öknens mödrar, namnet kommer jag inte ihåg, men konstnärinnan Birgitta Andersson berättade om henne när jag besökte hennes utställning på Grafiska Sällskapet för en månad sedan.

När jag sedan köpte en kopia av detta grafiska blad sade Birgitta till mig att hon var glad att jag valde just denna bild, att det delvis var ett självporträtt, och antagligen var det det jag kände igen i bilden, mig själv då, kvinnan som virrar kring i öknen, som vill oasen.

‘Sedan fördes Jesus av Anden ut i Öknen för att sättas på prov av djävulen.’ Så börjar Söndagens evangelietext, och den gammaltestamentliga texten är Hagar.

Vad är det som sker precis innan detta ‘Sedan’?, det är dopet, knappt en inandning senare, det finns liksom ingen vila i Jesu dop, dopet har ett syfte, det för Honom rakt in i öknen, dopet blir till något helt igenom avgörande, ett värn, det skydd som behövs för att utsättas för djävulen, för att stå emot, för att gå vidare.

Efter mitt eget dop sade min doppräst till mig: Välkommen till ökenvandringen.

Det ligger något i det. Tro som en ökenvandring. Dopet som ökenvandringens förutsättning. Döpt = Att vara väl rustad.

Det andra som kom till mig apropå oaser, helgens texter, dop, Hagar, öken, är ett minne från min första rent konkreta ökenvandring. I Egypten då. Jag skulle gå i Mose fotspår, upp Sinai berg, och jag bar den bönen i mig, Mose och hans vandring mot sitt öde – Vad vill du Gud, att jag ska förmedla? – vad är dina bud till mig? Vad ska jag göra?

Det kom ingenting där på toppen. Jag gick upp, och jag gick ned, det tog många timmar. Kanske åtta. Nada. Sedan satte jag mig i den där lilla kyrkan när man kommer ned, det är många ikoner i den, på den tiden var det otroligt trångt, många turister, så är det inte idag, få åker till Sinai, men där kom den, denna totala wipe-out.

Jag hade fram till dess någonstans kanske naivt trott på Gud som transcendens, som att det skulle växa vingar ur mina axlar och att jag egentligen kunde flyga, frihet, någonstans erfor jag att jag bar vingens erfarenhet, som att den skulle framkallas, att det var det som Gud handlade om, om att flyga, så detta omvända, Gud som viskar: Sorry, you totally missed the point, Vingen är inte din, den är min, den bär. Lita på det.

Den där upplevelsen var omskakande på ett sätt som lätt blir klichéartat om man försöker berätta om det. Jag skakades i mina grundvalar, jag grät i 8 timmar, var inte kommunicerbar. Inför detta enkla, detta svåra, detta faktum: Du behöver intet bära, Gud bär. Allt.

Apropå prövningens stund, 1:a Söndagen i fastetid. Prövningens stund. Som för mig då någonstans hamnar tillbaka i: Dopets löfte: Gud bär.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s