Tro som depression

Det blir sällan lyckat när läsare, tittare, åhörare, lyssnare försöker förstå ett konstverk, en bok, en målning, ett musikstycke genom att psykologisera dess upphovsperson. Det fastnar lätt där, verket reduceras till ett uttryck för personen bakom det, istället för att ges chans att stå på egna ben.

Tänkte på det när jag läste om Alice Millers Det självutplånande barnet, i den boken finns ett relativt långt resonemang kring Herman Hesse och specifikt då hans Demian.

Demian är en betydelsefull roman, eller långnovell, för mig. Jag har läst om den, alltid under maj månad, har nog läst den 20 gånger, numera i en rätt sliten pocketupplaga. Första gången var 1983, jag var 20 då och läste den under ett besök hos min moster, hon bor i Californien, och jag gick längs Stilla Oceanen och läste. Det gick in. Det jag minns från den boken, det som tog tag i mig då, det som fortfarande kan driva mig till den, var inte boken i sig, det var det korta förordet, en enda mening, den löd: ‘I only wanted to live in accordance with my own inner longings, why was that so very difficult?’

Som 20-åring fann jag de orden bekräftande, det är viktigt att leva i enlighet med sin innersta längtan, det var som en vuxens rop över tid in i en annan framtid rakt in i mig, som ville övertyga mig, en del ord etsar sig in, släpper inte. Som 50-åring är det kanske inte lika charmigt att tillstå att man fortfarande kämpar med sådana ord, men jag erkänner. Why is that so very difficult?

Alice Miller avslutar sin analys av Hesse, baserat på Demian, med orden: ‘Trots läsekretsens uppskattning, trots framgångar och Nobelpris led Hesse i mogen ålder av den tragiska känslan att vara skild från sitt sanna själv, det tillstånd som läkarna kort sagt kallar depression.’

Att vara skild från sitt sanna själv. Personen i mig som läst Demian har skiftat över tid. Efter min kristna omvändelse läste jag orden annorlunda. Att leva i enlighet med sin innersta längtan är inget mindre än upptäckten av Guds avbild, att tro på Ordet att vi är skapade i den, och på vår längtan efter att överensstämma. Avbild söker Urbild.

Upplevelsen av att vara skild från sitt sanna själv är inte en tragisk känsla, det är själva förutsättningen för Gudablivandet i varje människa. Tänker jag då. Alice Miller kallar det ‘Det tillstånd som läkarna kort sagt kallar depression.’

Så kan man dividera. Apropå Den kämpande tron. Som vill någonting med oss, vår sanning, Guds Avbild. Ingenting mindre än så.

14 comments

  1. Längtan är Guds kallelse i oss tänker jag och någon gång måste man säga ”Ja, tack!”
    En favoritdikt om längtan är John Donne´s ”A Hymn To God The Father.”

    Wilt thou forgive that sin where I begun,
    Which was my sin, though it were done before?
    Wilt thou forgive that sin, through which I run,
    And do run still, though still I do deplore?
    When thou hast done, thou hast not done,
    For I have more.

    Wilt thou forgive that sin which I have won
    Others to sin, and made my sin their door?
    Wilt thou forgive that sin which I did shun
    A year or two, but wallow’d in, a score?
    When thou hast done, thou hast not done,
    For I have more.

    I have a sin of fear, that when I have spun
    My last thread, I shall perish on the shore;
    But swear by thyself, that at my death thy Son
    Shall shine as he shines now, and heretofore;
    And, having done that, thou hast done;
    I fear no more.

  2. ”Upplevelsen av att vara skild från sitt sanna själv är inte en tragisk känsla, det är själva förutsättningen för Gudablivandet i varje människa.” Där fick jag någonting att ta med mig och fundera över. Så rätt det känns, fast jag aldrig har sett det så. Tack!

    1. Man kan nog se saker på olika sätt – och jag är inte alltid så genomtänkt när jag skriver. I min egen tro och Bibelläsning är jag nog rätt inne på det där med Gud och Kristus som Sanning – inte då kanske som rätt och fel men som att det finns ett sant sätt att leva, att leva i enlighet med sig själv, att vara i samklang – kanske mer ur ett existentiellt perspektiv nu när jag tänker på det. Så, upplevelsen att vara på något vis ‘skild från’ kan jag se som något positivt eftersom den bär en längtan efter att inte vara skild från, eller att bli hel. Nu kanske jag krånglar till det istället. Tack för din kommentar!

  3. Hm. .upplevelsen att vara skild från..själva FÖRUTSÄTTNINGEN för…?
    Ja, om man haft sitt personliga syndafall så är det ju bra med ett smärtsinne. Men gäller även de som kanske inte tappat Gud på det sättet? Små barn, utvecklingsstörda? Om även de tappat bort Gud så vet jag inte hur en två-åring i så fall skulle kunna hitta Gud igen.
    Min gissning är att din formulering ffa gäller människor med stort ego, dvs de flesta.

    1. Ja, som sagt, jag skriver sällan speciellt genomtänkt så bra med kommentarer som får en att tänka ett varv till. Jag hakar upp min tro mycket på Jesus orden att han är Sanningen – dvs att tron på något vis kan leda oss att leva liv som är Sanna, men mer då kanske ur ett existentiellt perspektiv än att man sätter upp listor över vad som är sant och falskt. Att det går att leva i enlighet med sanningen, att det finns en sanning om mitt liv (hos Gud) och att den är möjlig att sträva efter här och nu. Barn lyfts väl ofta fram – inte minst i Alice Millers bok – som ofördärvade, de Är i enlighet med Livet (Gud) men vuxenblivandet har sitt sätt att fördärva (menar inte det som så starkt som det kanske låter). Man hamnar ur fas med den som man egentligen är – gör, som Paulus säger, inte alltid det goda som man kanske innerst inne vill och vet (gudabilden inom oss består ju trots allt trots och igenom allt fördärv, den ligger där som en liten kompass och påminner).

      Tror det stämmer med Ego i den bemärkelsen att man tappar bort Gud och litar på sig själv. I det tänker jag mig att upplevelsen av att vara skild från sig själv bottnar just i upptäckten att vara skild från sitt sanna jag (och som en konsekvens då skild från Gud). I det psykologiska är det kanske lite lika Jungs individuationsprocess – även om han kanske inte använder just ‘att vara skapad i Guds avbild’ som det som man tappat bort.

      1. Du skriver då så väldigt fint och genomtänkt. Och jag vet inte om min fundering hade någon bäring i sammanhanget. Men man måste väl lite få prov-tänka och prov-skriva.

        Det var en krönika i DN (?) idag om att de samhälleliga diskussionerna kan tystna inte bara pga ”hatarna” utan även pga den ”goda” sidans inkvisitoriska intolerans mot minsta misstag (och brist på humor och självdistans kan jag tänka). Man måste få prov-prata ibland menade krönikören.

        Denna ångest över att kanske skicka ”fel signaler” eller att ”förvirra” genom att visa på komplexitet exempelvis.

        Nalle Puh har sagt något i stil med att en tanke kan te sig väldigt djup så länge man inte tagit fram den och prövat den mot andra, och det är väl något som faktiskt fungerar även i de bästa kristna bloggarna varav du har en.

  4. Såhär sa Nalle Puh:

    ”När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på”.

    1. Nalle Puh är en osedvanligt klok björn. Jag tänker att man ofta när man sätter sig ned för att skriva, eller blogga, har någon sorts ide, men den idén är ju samtidigt del av en massa andra tankebanor som man kanske förutsätter att den som läser ska vara inne på, och där kan det bli intressant när folk läser en på ett annat sätt än man menade. Jag kan känna igen den där ‘rädslan’ eller ‘ångesten’ av att skicka fel signaler, men samtidigt försöker jag inte fästa allt för stor vikt vid den.

      Det är lärorikt att förflytta sina tankar från hjärnan ut i det fria, och ibland kan man lära sig av att andra människor ser på. Tack för din uppmuntran, med. Stort tack!

  5. När godheten ska överträffa t.o.m. Guds gåva i Kristus så blir det något annat än kristen tro – är det en slutsats? Att bli befriad från sitt själv för att få tillbaka det såsom det var tänkt i skapelse och frälsning?!
    Dostojevskijs Idiot kanske säger något? Ljusgestalten som blir Raskolnikovs motsatts vill kämpa sig igenom berättelsen som godheten självt, för att ändå misslyckas i all sin godhet. Kristus förbarmar sig över ond som god.

    1. Håller med, angåënde Kristus förbarmelse över Allt. Däremot förstår jag inte din inledande mening, i,e. Guds gåva i Kristus är väl godheten?

      Kanske handlar det om skillnaden att tro sig ha godheten i sig själv kontra insikten att godheten kommer från Gud?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s