Ljusets barn – hur gör man?

Ondska är inget irrationellt misstag eller en olyckshändelse utan ett resultat av individuella människors rationella tänkande. Det som däremot är oförklarligt är förekomsten av godhet.

Tanken är hämtad från Imre Kertesz och den diskuterades i ett radioprogram igår. Ondska som det rationella, det uttänkta, ondska som frukten av tankebanor som strävar efter makt eller rikedom. Godheten är det oförklarliga, ondskan det rationella.

Ondskans kraft ligger kanske i dess obeveklighet, dess förmåga, när man faller för den, att täppa till alla hål, det finns ingen ingång, ingen utgång, så kvävs det som ville liv. Människor som hamnar i ondskans hägn uppvisar ofta oresonlighet, ondska är enkelspårig på så vis, den dödar långsamt alternativ.

En annan författare, Anne Rice, säger: Ondska är alltid möjligt. Godhet är svårt. Det är lite samma tankegångar som Kertez, eller för den delen Paulus när han säger: Det onda som jag inte vill gör jag men det goda som jag vill gör jag inte.

Har inga bra svar, men så kan man låta tankarna gå. Själv tänker jag på Gud som lika oförklarlig som det goda, det går liksom inte att förklara, ändå vill man tro.

‘Lev som Ljusets barn’ är en av uppmaningarna i dagens evangelietext (Efesierbrevet 5). Det är också en möjlighet. Är det en svår uppmaning att följa? Kanske, å andra sidan är det väl få som tillstår att Trons Kamp, eller att Kampen mot ondskan skulle vara enkel. Den är inte enkel, men den är möjlig.

Så kan man be denna fastevecka: ‘Jag förstår inte riktigt, Gud, för att vara helt ärlig, vad som menas med att leva som Ljusets Barn, men jag vill. Kan vi börja där? Räcker det? Hjälp mig. I Jesu namn. Amen.’

30 comments

  1. Jag tror ju inte att det där är sant. Ondskan som sådan är inte rationell. Det är för en gruppvarelse omöjligt att bete sig rakt av egoistiskt. Stor del av det som vi kallar för godhet lönar sig.

    I och för sig är gruppegoism rationellt och lönar sig, och det kan få synnerligen onda resultat. De flesta av mänsklighetens avigsidor tycks ha något att göra med vårt grupptänkande, antingen i form av att vi prioriterar vår egen grupp framför andra som ses som mindre värda (och kanske inte ens lika mänskliga) eller genom de statushierarkier som grupperiet befordrar. Det finns t.ex. tecken på att det kriterium vi, när vi väljer och utvärderar ledare, mest av allt vill se hos en sådan är självsäkerhet. I själva verket är det ett mycket dåligt kriterium på en bra ledare.

    1. Tänker att det ‘rationella’ handlar om kalkylerande, det vill säga, onda handlingar uppstår ofta för att de gör något med medmänniskan som reducerar, isolerar, utnyttjar för sin egen vinning. Det finns en anledning bakom ondska som kan vara makt, eller bekräftelse, eller något annat, medan godhet på sitt vis inte kräver tillbaka. Ondska är i detta kanske ett för starkt ord, men jag tänker mig att de flesta människor är rakt av eller i alla fall till stor del egoistiska (i relation till sig själva, sin grupp, sitt sammanhang) – och att det är en konskevens av den individualism som ändå är vår tids ideal. Sedan kan man ju vända och vrida på det där – i en del sammanhang framställs ju egoism som något positivt.

      Kertez citat handlar om koncentrationslägren där många kanske såg på det och tyckte att det var ren ondska, helt oförklarligt, medan han då menade att de var konsekvensen av ‘rationellt’ tänkande, i meningen en uttänkt plan som förverkligades.

      Apropå ledare så skriver Platon, i Staten, att de bäst rustade att leda är de som inte vill leda, det är där man ska söka sina ledare.

      1. Platon har rätt. Tyvärr gör vi inte så.

        Det är viktigt att förstå att koncentrationslägren är fullt begripliga. Om jag ser Kertesz’ resonemang som ett sätt att bemöta det vanliga – och rätt korkade – sätt att betrakta koncentrationslägren som Ondskan och därmed placera det liksom i en annan verklighet som inte rör mig kan det kanske vara ändamålsenligt.

      2. Jag skulle säga att vår tid och vår kultur håller fram individualismen, till skillnad från många andra länder och kulturer där man håller fram gruppen – det vill säga gruppegoismen.

  2. Jag håller med dig och Imre Kertesz, men även Rebella har en poäng. Som sociala varelser är ren ondska ofta kontraproduktiv-i längden. Men på kort sikt kan det löna sig oerhört bra att vara ondskefull och elak. Det är mobboffret som skadas inte mobbaren, det är minoriteten som utrotas inte de som bygger utrotningslägren, det är den girige tjuven som blir rik inte den generösa som blir lurad på sina besparingar. Ondska är sällan bara ett ”misstag” utan välplanerad och genomtänkt. Ja, det är väl ändå en definition på ondska att den inte är en olyckshändelse utan något planerat och genomfört med rationellt tänkande som grund.

    Däremot kan inte samhällen som bygger på ren egoism och ondska bestå. Människor behöver varandra och utan tillit går samhällen under.

    1. Är inte 100% att jag håller med Kertez, mer att det var något värt att fundera över. Ofta är ju ondska heller inte så uttalad – det är en sak med de som är öppet onda, till exempel mobbare, men ofta uppstår ju ondska mer subtilt. Tänker mig att en definition kan vara att ondska är kalkylerande på ett sätt som godhet inte är, det vill säga den objektifierar människor för sin egen vinning. Sedan finner jag det där Paulus citatet så ofta sant – människan vet vad som är det rätta, ändå gör hon det inte. The human condition eller något sådant.

      1. Överlag använder vi begreppet ondska på olika sätt i den här diskussionen men mobbare rent ut onda? Det kan jag inte se. Hur många mobbar inte av rädsla för att själv råka illa ut. Jag kan säga att den mekanism de spelar med i är ond, men är nog inte heller beredd att kalla dem för onda. En mobbare är förmodligen sällan genomtänkt. Man rationaliserar och skyller på offret. ”Hon får ju skylla sig själv som är så a b c.” Jämför den som isolerar misshandlar ”för att bryta ner sin partner”, någon sådan plan finns knappast. Däremot är det destruktiva mekanismer igång, som den misshandlade kan förstå i större eller mindre utsträckning. Men medvetet ont beslut? Förmodligen ganska sällan.

      2. Så tänker jag med att det är. Den mesta ondskan är inte medveten, och det är just det som gör den så farlig, i.e. att rationalisera och skylla på offret, man tycker sig nästan ha ‘rätt’ att bete sig illa. Fast detta är väl exakt det som Kertez pekar på när han menar att ondskan är rationell?

      3. Är det? Vad vet jag vad han menar. För mig råder motsatsförhållande mellan ”rationell” och ”omedveten”. Säger man att något är rationellt impliceras, enligt min hjärna, att vederbörande vet exakt vad den sysslar med.

        För min egen del landar jag nog i att skrota begreppet ondska. Det är för svårhanterligt. En modell som skapar fler frågor än den besvarar.

      4. Kanske. Men ingen agerar väl ondskefullt medvetet, förutom då möjligtvis utpräglade sadister, det vill säga även människor som Hitler eller IS soldater agerar på något vis utifrån sitt eget ‘rationella’ universum, i.e. jag tror inte IS ser som medvetet onda, snarare som att de ska rädda världen genom att ta kol på de onda (eller icke rätttrogna).

        Begrepp tenderar att bli svårhanterliga, fast det är ju utmanande det med.

  3. Ondska kan vara så många saker. det som för mig är lättast att benämna just ”ondska” är den sadistiska ondskan, den som får sin tillfredsställelse av att se andra lida, kanske för att på det sättet förlägga lidandet utanför sig själv, få kontroll över det och smaka på MAKTEN, ett slags psykogent rusmedel. Den sadistiska ondskan förekommer inte bara hos sådana dramatiska typer som markis de Sade, utan även hos ett barn som rycker vingarna av fjärilar bara för att. Eller hos var och en som känner en märkligt belönande känsla när den tar i onödigt hårt eller rentav destruktivt mot någon. Som när man lyckas få till en extra vasst elak formulering mot en motståndare som inte tjänar något annat syfte än glädjen i att sticka in och vrida om.

    Men sedan finns okunskapens ondska (”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”), den idealistiska* ondskan och säkert många fler varianter.

    Jag tycker nog att begreppet ondska ska finnas kvar men sparas till just sadistisk ondska, den som söker sitt.

    Och så har vi ju myten:

    Lucifer var ju en strålande ängel med ett stort ego som tydligen vägrade inordna sig i sin fantastiskhet och med tiden utvecklade en svårartad avundsjuka, därefter blev kränkt och därefter fullkomligt besatt av sitt hämndbegär; om inte jag så INGEN!

    ((*) Usama bin Laden anges särskilt i amerikanska medier som ond i nivå med Hitler, men jag uppfattade honom som en idealistiskt ”ond” person i såfall, till skillnad mot de här IS som bränner människor i burar.)

    1. Insåg sedan att det i ”ondska” hos människor förstås måste kunna finnas *blandningar* av sadism, idealism, okunskap, empatistörning, rädsla etc.

    2. Håller med om att det finns skillnader i ondska. Den sadistiska ondskan är väl på sitt vis enklare att se, den är så utstuderad. Samtidigt är det ju även så med IS soldater att de ser sig som besegrare av ondska, på sitt märkliga vis, på sitt vis.

      Tänker mig utifrån Jesus-undervisningen – någonstans är ju uppmaningen kampen mot ondskan en som handlar om att besegra det onda i en själv, eller kanske då, att erkänna att den finns och att Jesus en gång för alla besegrat den. I.e. den får inte sista ordet. Att vara på sin vakt när den knackar på dörren?

      Som i veckans text: ‘När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”

  4. Det ondaste som någon gjort mot mig berodde på gruppegoism och gruppsammanhållning. Ingen strävan efter makt eller rikedom utan bara fullt normala saker, som alla önskar i sin grupp. (Jo viss makt kan man väl hävda att det handla om – då måste vi definiera makt, pust. Makt över sig själv och över sin bakgård är inte maktsträvanden som i sig själva är fula. Det är liksom skillnad på makt och makt.)

    Den väg man välde blev dock ful. Man kan förvisso hävda att det var ett resultat av människors rationella tänkande. Men därifrån till att säga att den person som stod upp för mig, att han gjorde något oförklarligt – som som nobelpristagaren K. uttrycker det – det köper jag inte. Däremot med Anne Rices ord att onskan var lätt att välja och godheten svår – visst, fast även den onda vägen var ett svårt val i vissa fall. För någon såg det nog ut som ett val mellan pest och kolera.

    Hm, det här blir ett blogginlägg någon gång. Men inte nu snart.

  5. Ang makt: Det stora problemet är när min kontroll, över mig själv och min bakgård, går ut över någon annans kontroll över sig och sin bakgård.

    (Sedan kan det finnas komponenter i sådan, för andra inskränkande maktutövning, som är våldsamma eller ritualistiska eller byråkratiska för att betvinga den som man vill ta utrymme och kontroll från.)

    Rebella, du skrev för en tid sedan något i stil med att all behovstillfredsställelse, även behovet av att vara god, egentligen är självisk. Men det är på samma sätt där, att tillfredställa sina behov är inte själviskt, det är inte själviskt att dricka vatten när man är törstig. Men om man tar allt vatten så att andra törstiga inte kan dricka – då blir det själviskt.

    1. Det minns jag inte alls att jag skrivit, hittar inte på min blogg och kan inte känna igen tanken som min.

      Mina rättigheter tar slut där andras börjar – javisst, men det är där vi så sällan kan vara opartiska i våra bedömningar och där startar eländet. Att kalla det ondska blir mig en smula… magstarkt.

      Jag brukar säga att de flesta onda handlingar i världen begås av människor som inte alls är onda. Vi kan diskutera om ondska men i verkliga livet, i reella situationer med verkliga människor i tror jag det är ett ord som är så stort och svart att det omöjliggör rationellt tänkande.

      ”Ondska är (oftast) resultatet av vettiga människors tänkande som för dem, där och då, förefaller dem helt rimligt.” Det blir min slutsats.

      1. Benägen att hålla med. ”Det onda” (konsekvensen) är lättare att hitta än ”ondska” (intentionen). Men trots detta så finns, faktiskt, ond intention.

      2. Det är en diskussion jag ibland haft med en judisk kompis, som hävdar att det där att bry sig så mycket om avsikten är något kristet medan han som jude säger sig bry sig mer om effekten av handlingen. Jag tycker att båda spelar roll. Det är skillnad på att lämna dörren till växthuset öppet mitt i vintern med flit, så allt dör, eller att göra det av misstag. Men ju värre saker det gäller, desto mindre spelar avsikten roll – så känner iaf jag. Om jag orsakar någons död är det praktiskt taget ingen ursäkt alls att oops, jag menade inte…

      3. Du skrev om ”är egentligen bara självisk” den 21 februari, jag såg nu att jag tolkat dig lite åt det impressionistiska hållet. Typiskt mig..

  6. Parentetisk kommentar men ändå av betydelse i sammanhanget: Kom på att Erich Fromm, tysk psykoanalytiker och filosof, skiljde på ”makt över” och ”makt till”. Det senare översatte han till ”förmåga”, det förra snarast till olika former av tvingande övermakt (vilket i vissa sammanhang dock kan vara nödvändigt).

    1. Det är en viktig distinktion. Fromm har ju även sin tanke om ‘escape from freedom’ att människan ofta ger upp sin ‘makt till’ just för att hon inte kan eller förmår leva i frihet (eller ta ansvar över sitt liv, sluta skylla ifrån sig). Nu pratar han inte om människor som verkligen är oförmögna utan mer om mänsklighetens dilemma.

      Även jag tror, Rebella, att onda handlingar begås av människor som alls inte är onda, eller mer generellt kanske att man måste skilja handling från person. Det är inte människan som är ond, det är handlingen. Det är väl också, på sitt vis, även en grundläggande kristen människosyn – att handlingar kan bli förlåtna och att människan har ett värde bortom sina handlingar.

      1. Kanske är det sent att gå in i samtalet, men jag tycker att Imre Kertesz’ ord också påminner oss om att inte göra det för lätt för oss – inte tänka ondskan som något obegripligt, främmande, något som inte alls har med vår vardag och våra små gärningar att göra. Vi riskerar att inte känna igen det onda som ont. Det lilla och det större är släkt.
        Det finns i någon av de senare Harry Potter-böckerna ett avsnitt där det utmålas så tydligt hur ungdomarnas vardagliga småelakhet mot varandra gör att den onda sidan genast växer till i makt. Och när de försonas avtar hotet.

        Att skilja på gärningen och den som utför den skriver du om Carolina. Ja, på sätt och vis. Men mina onda handlingar, eller destruktiva om det är mer begripligt, påverkar mig, gör något också med mig. Inte att leka med.

      2. Inger,

        Det tror jag du har rätt i. Det är dessutom svårt att se det ‘onda’ i sig själv. Det finns väl en tanke om att man blir det som man gör, så att upprepade destruktiva handlingar blir till ett destruktivt mönster, och vice versa.

        Utan att veta om det är på detta vis du menar så får det du skriver mig att tänka på den där indianska berättelsen om vargarna – att det inom varje människa bor två kämpande vargar, en vit och en svart, där den vita vill vår godhet, generositet och kärlek och den svarta vår ilska, bitterhet och hat. En liten pojke frågar då en äldre man: Vem vinner? Varpå den äldre mannen säger: Den som du matar.

        Ja, man måste vara aktsam på vad man matar.

  7. Fast nog är då jag inte bara god utan också ond. Det tycker jag är en sak som kyrkan verkligen har fattat medan andra förnekar det. Vi är både goda och onda innerst inne. Stöld är ofta planerat, mord kan också vara det. Att man ursäktar ondska innebär inte att den är omedveten.

    1. Ja, eller i alla fall så har alla människor i sig att välja antingen det onda eller det goda. Det tror jag är viktigt att vara medveten om, att det onda inte bara är någonting som andra håller på med.

  8. Fast jag tänker att det är precis tvärtom. Att godhet är den enklaste vägen och att ondska egentligen är att krångla till saker och ting.

    1. Jag gillar Hasse Alfredssons formulering apropå filmen Den enfaldige mördaren som han skrev baserad på hans egen bok En ond man, och även regisserade. Ungefär så här: Ondska är en bristsjukdom, ungefär som mörker är frånvaro av ljus. (Möjligen har min hjärna lagt till det där sista.)

      1. Om man nu ska krångla till det så finns också tanken att mörker är förutsättningen för ljus. Och den judiska tanken eller skapelseberättelsen att ljuset kom ur mörkret. Ja! Ondska är en bristsjukdom, frågan är vad som saknas.

    2. Kan hålla med om att ondska är att krångla till saker och ting, se bara på denna tråd, hur ofta genererar ett av mina inlägg sådan respons? Jag tror också att godhet är enklare, på någon nivå, ändå väljer många bort den. Varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s