Arbetsmiljöer

Har ägnat tid denna vecka åt att förkovra mig i arbetsmiljöfrågor och framför allt då psykosocial ohälsa. Fick spendera en hel dag med att lyssna till kunniga människor som utifrån olika perspektiv föreläste om: utbrändhet, ledarskap, organisationsteori, hälsa, mindfulness, med inriktning på att försöka definiera ett hälsofrämjande ledarskap.

Sjukskrivningstrenden har vänt och den snabbast växande orsaken till arbetsrelaterad sjukdom idag är ‘psykosocial’. Till viss del handlar det om efterdyningarna av ett paradigmskifte. Industrisamhälle – digitalsamhälle. För inte så länge sedan, kanske 25 år?, handlade arbetsmiljöskador primärt om fysiska åkommor – belastningsskador – men så är det inte längre. Arbete handlar i allt mindre utsträckning om att använda sin kropp, allt mer om kunskap. Sverige är bra på det där med fysisk arbetsmiljö, ergonomi, säkerhet, det som hör hemma i industrisamhället. Men nu handlar det om psykiska skador – stress, utmattning, kränkning, mobbning, gränslöshet – kunskapssamhällets sjukdomar.

Det här är lite intressant: Ett företag som köper reservdelar till sina maskiner, för att maskinerna ska kunna leverera, kan bokföra det som investeringar, det vill säga det hamnar som en tillgång i balansräkningen. Att ‘investera’ i sin personal ses dock aldrig som en ‘investering’ på pluskontot, det räknas alltid som en kostnad. Och kostnader ska man ju hålla nere. Kanske måste man börja tänka annorlunda där?

En analytiker från Försäkringskassan talade om de sjukaste och de friskaste arbetsplatserna och redovisade siffror över de mest utsatta yrkena för psykisk ohälsa. Inte förvånande rankade offentlig-sektor yrken som sjuksköterskor, lärare, högt i riskzonen för psykiskt ohälsa, men de två extremerna förvånade mig. Minst i riskzonen för att drabbas av psykisk arbetsrelaterad ohälsa är militärer, högst i riskzonen för att bli psykiskt sjuk av sitt arbete återfanns präster.

Det förvånade mig. Det var ingen från Svenska kyrkan på seminariedagen, däremot en personalrepresentant från försvarsmakten. På sitt sätt kunde han väl uppfattas som toppstyrd – seminarieinlägget handlade om ‘Platta pyramider eller traditionellt topdown-tänk? Konsten att leda hållbart.’ Vad han sa var väl traditionellt top-down tänk men uppfattades av många paradoxalt nog som befriande. Pyramid, ja, visst, så är försvarsmakten, men samtidigt väldigt tydligt, ledare, delegering, ansvar, ingenting åt slumpen. Fasta ramar, tydlighet. Ansvar. Jag vet själv att det är så, fasta ramar kan paradoxalt nog främja kreativitet, man vet var man befinner sig, det finns ett ramverk inom vilket man kan testa sig, utan ramar är risken stor att man bara flyter ut. Det blir liksom ingenting av någonting.

Nina Åkestam var en av föreläsarna. Ung, superduktig, ambitiös, går in på en arbetsplats med en chef som tänker: jag ger henne att göra, vill inte att hon ska tråka ut sig, hon får väl säga ifrån, möter en ung kvinna som vill leva upp till förväntningarna, som inte fattar att det är upp till henne att sätta gränser, som kör på. Tills det tar slut. Supersmart men utbränd vid 26? Vi fick hennes bok ‘Meningen med hela skiten’ när vi gick hem.

Det där fick mig att tänka i helt andra banor. Lämnar de oskrivna samtidigt som jag bara kan konstatera att: Att sätta gränser är svårt. Alltid chefens, eller den ‘överordnades’ ansvar. Och otroligt viktigt. På så många plan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s