Rösten från herden

imgresJag tycker om den där bilden, eller bilderna, från Johannes angående den gode herden, Jesus, som på en gång är grinden som ska passeras genom och den som går före genom grinden, den som ska följas. Det finns en sorts inneboende paradox i det – har man väl passerat igenom något står man ju med ryggen mot, då kan man inte följa. Man måste vända om. Att gå in genom grinden, att bli infångad, för att bli fri.

Jesus är på många platser samtidigt, är grinden, den som möter oss i hagen, som omvänder, som öppnar grinden, som går före.

‘När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.’

Att känna igen en röst. Att urskilja Rösten.

Den goda herden handlar för mig mycket om andligt ledarskap, vem ska man följa? Jag kan inte säga att jag har en andlig ledare på det vis som ibland beskrivs som behövligt i den kristna litteraturen, min andliga ledare är en mosaik av människor, böcker, liturgi, jag vet inte om det är en brist.

Vad är andligt ledarskap? När jag läser veckans texter tänker jag på Öknens Mödrar där en novis som sökte vägledning helt sonika tilldelades en amma som förebild. Det handlade inte om samtal, novisen förväntades helt sonika att leva vid sidan om amman, som amman i bön, arbete, tillbedjan. Imitera. Må det ta den tid det tar. Övning. Askes. Prova på.

När jag själv misströstar i tron är det inte samtal jag söker, inte andligt ledarskap på det viset, men jag kan bli mässtokig. Som om det enda som kan styra mig tillbaka är mässan, det händer att jag firar den mer än en gång per dag. Det kan man också undra över.

Att öknen kom in i detta handlar om morgondagens seminarium med Biskop Thomas från den koptiska kyrkan i Egypten, från Anafora, och om något så skulle jag väl säga, apropå andligt ledarskap, att han har den där rösten. Som man känner igen, som är inte främmande.

Att känna igen Rösten är egentligen inte speciellt svårt, det svåra är att stå kvar i tro på den.

‘När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.’

Jag tycker om de Jesus orden, men för mig är det inte enkelt. Att skilja på rösterna. Att urskilja Rösten.

16 comments

  1. En gång hörde jag rösten, det var ingen tvekan, det var han. Den var tydlig och klar, en behaglig lugn mansröst.
    Så här var det: Jag var på en retreat hos Mariadöttrarna vid Omberg.
    I många år hade jag lidit av detta, att vi svenskkyrkliga och katoliker inte kunde dela mässan. Jag har många katolska vänner och delar gudstjänstfirande med dem ibland, men är lydig och tar emot välsignelse i stället för bröd och vin.
    Vi firade mässa på söndagen med alla systrarna. Vid uttdelandet går systrana fram först och därefter gästerna, så man har en bra stund för enskild bön, i det tysta kapellet. Prästen säger: ”Saliga de som är blivit kallade till lammets måltid.”
    Och så ber alla:”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir min själ helad.
    Systrarna går fram i en lång rad, det tar en bra stund. Jag ligger kvar på knä och ber förtvivlat: ”Jag är också kallad till Lammets måltid, och ändå får jag inte dela detta, det gör mig djupt förtvivlad! Gode Gud hjälp!”
    Då hör jag rösten, klart och tydligt, en relativt ljus mansröst: ”Min välsignelse är allt du behöver!”
    Jag sätter mig upp på bänken och ser mig om kring, ingen verkar ha hört något, märkligt, de sitter en bit ifrån mig i meditativ tystnad.
    Så småningom är systrarna klara och vi får gå fram, prästen lägger handen på mitt huvud och uttdelar välsignelsen med kraft och tydlighet. Efter detta är denna förtvivlad som bortblåst och jag vet att det enda vi behöver är Guds välsignelse och den får vi alla i varje mässa och minnet av rösten har jag kvar, det är många år sedan men det bleknar inte, orden ”Min välsignelse är allt du behöver” bär jag med mig som en juvel, och så detta att jag hörde rösten, ingen kan ta det ifrån mig! Denna enda gång förändrade allt!

    1. Det är något särskilt med mässan, det visste vi ju redan, men även jag hörde Herdens röst i samband med mässan. Första gången jag hörde Guds röst var vid min andra nattvardsgång. När jag konfirmerades sa min präst: ”Det är inte den första nattvardsgången som är den viktigaste utan den andra.” Jag brukar sedan säga att han talade profetiskt vad gäller mig. För min andra nattvardsgång blev livsavgörande. När prästen kom till mig hörde jag tydligt en röst, det går inte att säga om det var en man eller kvinna jag tyckte mest den påminde om en porlande vårbäck i fjällen. Den sa: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min.” Senare förstod jag att det också stod i Bibeln, men just då var det riktat speciellt till mig, inet till Israels hela folk. Naturligtvis har profeten Jesaja sedan betytt mycket för mig.

      Vad gäller Herdens röst tror jag vi hör den så just vi känner igen den. Min äldste son berättade när han var mycket liten att han pratade med Gud, han kunde inte prata så tydligt själv då när han närmade sig två år, men han förklarade att ”Gud låter som mormor men hon pratar tyska”.

      Jag tänker att min lille son kände sig trygg med mormor och Gud använde en mormorsröst med honom. För mig var det en vårbäck och för dig, Marie, en ljus mansröst. Vi känner Herden på rösten.

      1. När min mor var på dödsbädden hade hon en dröm där Jesus stod vid en grind. Det var inte hennes tur, den natten, för han släppte inte in henne men hon kunde se att det där vid grinden, vid Jesus, fanns många kvinnor som henne, äldre, som väntade. Hon fann en sorts tröst i den drömmen, både kanske för att det inte var dags, men också för att hon uppfattade det som att Jesus hade bruk av henne. När jag frågade henne var dom var, hur det såg ut, där med Jesus vid grinden så sa hon, efter en tids eftertanke, att det såg ut som Torpa Sand, vilket är vår lilla vik på landet där vi badar. Jag berättade detta för prästen inför begravningen och han återberättade det under begravningen, och lade till, himmelriket kanske är den plats där vi känner oss mest hemma.

        Vet inte vad i din kommentar som fick mig på de tankarna. Kanske det du skriver om Herdens röst som något vi känner igen. Som inte är främmande. Här hör jag hemma.

    2. Fin berättelse och minne. Visst är det så, och även detta ‘ingen kan ta detta ifrån mig.’ Ibland vet man bara. Vet. Funderar ändå på det där – jag har ibland trott att jag hört rösten, men så har det visat sig vara falsk alarm. Fast det är väldigt annorlunda från när man faktiskt Vet. Min tanke är ju även att när man väl hör den där rösten kan man inte säga Nej – den är för sann, som om det enda riktigt viktiga, som ingen kan ta ifrån en. Vad är det i en människa som gör att hon hör? Hör och vill följa? Jag vet inte.

  2. Detta att Jesus liknar sig vid Herden är så stort. Herdar var inte högstatusmänniskor och det sägs att herden låg på marken i grindöppningen på natten för att hindra rovdjur från att ta sig in till fåren. En obekväm säng. Hela sammanhanget slutar ju också med att Herden ger sitt liv för fåren, ja Jesus själv, den gode Herden, är ju också vårt påskalamm som slaktas som skydd för mordängeln för att kunna befria Guds folk ur slaveriet under ondskan.

  3. Två gånger i mitt liv har jag känt ett slags tilltal. Den andra gången betydde mer för mig än den första som hände på 80-talet. Jag var arg på någon och mest av allt arg på att alltid vara den som gick till mötes. Den här gången tänkte jag inte göra det.
    På väg över ett övergångsställe så blir det plötsligt alldeles tyst och tomt i huvudet. Och så kom det, starkt och lugnt och som på gränsen mellan tanke och hörselsensation: ”Du ska göra det därför du är den som KAN göra det!” Jag blev lite chockad och vågade inte annat än att lyda. Jag undrade om det var Gud eller min hjärna som spelade mig ett spratt. Det var inte något emotionell upplevelse.

    Den andra gången var för bara ett par månader sedan. Jämfört med tillfället på 80-talet var och är jag nu troende,  men dålig på att vara kristen.

    Jag var oerhört frustrerad över några händelser som tydligt visade mig att jag inte klarade att leva med radikal efterföljelse. Jag kände mig helt körd men bad väldigt mycket om hjälp. Den natten hade jag en väldigt märklig dröm, men det blir för långt att berätta om här.
    Jag låg och drog mig i sängen på lördagsmorgonen, och försökte tyda drömmen. I det så var det som jag i tanken pratade med Jesus. Jag sa till honom att jag inte blev klok på honom, att jag inte klarade av att följa honom sådär radikalt. Jag kände mig fattig som den fattiga änkan med två skärvor, sa jag, mer har jag inte att ge dig. Det är som om du ska ha hundra procent eller noll, sa jag. Jag klarar inte hundra procent!

    Och då kom det i mitt huvud en ilning av den allra ömsintaste känsla. Så oändligt vänlig och liksom intelligent vattenklar. Och det kändes som ett slags tilltal. Det kändes som tilltalet kom som från ett annat håll än mina tankar annars, och det kändes självständigt och överraskande.

    Jo, sa tilltalet, hundra procent. Av de två skärvorna.

    Det fanns till och med ett stänk av humor i tilltalet.

    För mig var det där så stort, så stort och så oändligt viktigt och klokt. Hundra procent av de två skärvorna.

    Man kan kritisera och säga att detta bara var en cerebral  händelse, ett uttryck för mina försök att ”få ihop det”, men själva känslan i tilltalet var något helt speciellt.

    1. Sedan var ju änkans gåva allt hon kunde ge, allt hon hade. Hundra procent av det är väldigt mycket. Jesus som kunde mätta massor av hungrande med några kornbröd och fiskar kan göra mycket av en sådan gåva.

    2. Amen.

      Och känslan i tilltalet ska man lita på. Även om jag med hela tiden dividerar – hittar jag på detta eller är det Gud? – fast någonstans vet jag att det är Gud. Det är en annan sorts paradoxal del av min tro, och kanske kan du känna igen dig i det, att jag brukar säga att jag vet att Gud finns, men ändå har jag svårt att tro (som i tillit då). 100% är allt, visst är det målet, men jag vill ändå tro att om vi bara kan ge Gud 50%, eller 10%, eller 1%, så ger vi honom något att arbeta vidare med, och det gör han.

      1. Ja Israels folk skulle ju ge tionde inte hundronde till JHWH och det gick att ha som grundplåt det med. Vad vi glömmer är att Gud äger allt ändå och Gud blir inte utfattig om vi bara har två skärvar att ge.

  4. Ja, det är det konstiga, man bara vet, går inte att förklara, går oftast inte heller att berätta, förrän efter lång tid (när man märker att äktheten i det hela håller) och för den/de som kan ta emot en sådan berättelse. Fler människor än man tror bär på liknande erfarenheter, visar det sig, när man vågar berätta. Det är så enkelt på något sätt, som Jesaja kapitel 6: ”Det är då kung Ussia dog såg jag Herren…………och jag hörde Herrens röst…”.

  5. Alma-Lena och Klaus, tack för att ni också delade era berättelser! Att sätta ord på och höra andras berättelser om Gudsmöten är stärkande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s