Synd: De som inte tror på mig

Jesus ger i veckans evangeliepassage en definition av Synd, han säger: ‘Synd: De som inte tror på mig.’ Passagen innehåller även ett löfte, när Jesus går till Fadern ska han sända Hjälparen, och Hjälparen ska visa världen, ska lära oss.

Synd är ett krångligt ord, speciellt innan man ser sin egen synd. Man vill ofta vifta bort den. Det är enklast så. Att fördöma är att slippa se sig själv. När man väl ser sin egen synd blir man också mer förlåtande gentemot andras synd. På så vis är syndamedvetande en vandring mot ödmjukhet.

Erkänner att jag har svårt att se synd i termer av specifika företeelser. En gång när jag hållit ett föredrag fick jag frågan om min tro förändrat hur jag ser på saker och damen fortsatte med att ta upp dans som ett exempel. Nej, jag ser inte dans som en synd, däremot kan väl dans, liksom mycket annat, bli till en synd om den så tar över våra liv att vi blir slav under den.

Vi vandrar alla på den där linjen som sträcker sig mellan behov och begär – behov leder oss till det vi behöver men någonstans kan det slå över, behovet bli till begär. När det sker är det ofta ganska uppenbart, men innan det sker ligger månader, kanske år, av tänjandet av en gräns.

Det är inte lätt. Därför är Jesu definition rätt uppfriskande: ‘Synd, de som inte tror på mig’, underförstått då att om vi trodde på honom, om vi var i den kärlek som episteln talar om, så skulle vi förbli i Gud, och Gud i oss, och då skulle vi inte behöva slira runt på den där linjen, vi skulle vara för upptagna med att svämma över av den kärlek som Gud faktiskt vill dränka oss i, omvandla oss med.

Nyckelmeningen: Detta är kärleken, inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss.

Guds kärlek till oss, Guds tro på oss, kommer alltid först. Varför är det så svårt att förlita sig på? Ibland tror jag att den enda synden, den djupaste, inte alls handlar om vår oförmåga att älska, inte vår brist, kärlek handlar inte om oss, inte om vad vi gör, den handlar om detta: Att inte ta emot den kärlek som kommer till oss. Att vi inte trodde. Det där tar oss tillbaka till den allra första början, Gud gav människan Paradiset att leva i, med en enda förhållningsregel.

Men människorna såg inte vad det hade fått, de ville det enda som var ouppnåeligt. Kanske är det oundvikligt, mänsklighetens dilemma.

‘Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom’, står det i episteln och apropå att växa i tro, att söka andlig vägledning, så ska man akta för sig de som förespeglar sig leva så i honom. Spring för Livet. De som verkligen gör det talar aldrig om det, förespeglar inget, de bara Är. Självklara. Det är i det som vi kan känna igen Honom. I det självklara. Så vet vi.

Veckans texter finns att läsa här.

2 comments

  1. Johannes första brev vibrerar av laddning. Paradoxerna slår emot mig. Där, om någonstans i NT, syns det omöjliga att försöka leva i efterföljd utan att inse sina fall och hans förlåtelse. Stenarna som vi faller på är buden, just därför älskar vi dem. De utmanar hela min tid. Som om vi inte visste vilka buden är och åtminstone försöker leva efter dem. Som att älska t.ex. Men hur skulle jag kunna nå denna kärlek om den inte kommer från mig någonstans? Kärlek oberoende av mig? För att kunna ta emot något utanför oss måste den ju på något sätt komma till oss. Att inte tro på Gud omöjliggör kärlek. Att tro på Jesus i Gud förändrar hela kärlekskonceptet. Då kan han komma till oss.

    1. Håller med dig – vackert skrivet. Meningen att tro förändrar hela kärlekskonceptet är så sann – fast det kan man ju inte förstå innan det har skett. Gud kommer till oss för att lära oss att älska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s