Svk och SCA

Det var på sitt sätt rätt häpnadsväckande att läsa Dagens och Evangeliums granskning av Domkyrkoförsamlingen i Visby. Där finns många frågor som söker sitt svar. Själv funderar jag över responsen på texten, från församlingen, men även i det större. En del tycks mena att man inte borde skriva om kyrkans arbetsmiljö, och speciellt inte Dagen, att man inte ska namnge, inte ställa till svars.

Jag har svårt att förstå det resonemanget. Mina tankar går osökt till SCA och den granskning av bolagets företagskultur som SvD drog igång för några månader sedan och som kom att leda till en historisk rockad inom Svenskt näringsliv. SCA har cirka 5,000 anställda i Sverige, långt färre än Svenska kyrkan, och jag vet inte hur många svenskar som är aktieägare i SCA men de är definitivt färre än medlemmarna i Svenska kyrkan. Många svenskar påverkas förvisso indirekt av SCA eftersom AP-fonderna har stora tillgångar där, vår framtida pension, men ur aktieprissättningsperspektiv tycks inte granskningen ha medfört skada – aktien stack iväg som en pil efter förra veckans kvartalsrapport.

Vi hör ingen som ifrågasätter granskningen av SCA, ingen som säger att ‘det berör bara aktieägarna’, ‘vi andra ska inte lägga oss i’, tvärtom tycks de flesta välkomna den, det ses som något positivt att vädra det unkna ut. På samma vis är det med andra granskningar om unken arbetsmiljökultur, när det kommer till skolan, vården, McDonalds, Lidl, Krokoms kommun, men när det kommer till Svenska kyrkan så ska man inte skriva om det. Varför?

Mina funderingar:

Hur man bemöter kritik. Vet att det inte är Svenska kyrkans starka gren, men ändå. När P4 Gotland intervjuar Domprost Hermansson, det finns även en intervju med honom i Dagen, talar han, bland annat, om Dagen journalistens ‘fria fantasier’. På Facebook refererade Harlevi till Dagens ‘insinuationer.’

Min undran, om det nu handlar om ‘fria fantasier’ och ‘insinuationer’, så varför inte konkretisera. Varför inte bemöta med fakta, dementera om det anses nödvändigt? Istället för att nedsättande avfärda? På något märkligt vis blir H & H’s reaktioner en bekräftelse på Dagens artikel. Man undrar: Är det så som de bemöter sina anställda? ‘Du ägnar dig åt fria fantasier’. ‘Du insinuerar’. Inte undra på att personalen mår dåligt.

I P4 inslaget intervjuas även den facklige förtroendevalda som i stora drag bekräftar den bild som Dagen målar upp. Det handlar om en församling där människor gråter och har ont i magen när de ska gå till jobbet, och om en rädsla att hamna ‘i onåd’. Angående arbetsmiljöarbetet beskrivs det av den fackligt förtroendevalda som ‘under all kritik när det gäller den psykosociala delen.’ Hela radioinslaget finns Här.

Det är svårt med psykosocial arbetsmiljö eftersom den inte är lika uttalad som den fysiska. Ändå faller det på arbetsgivarens ansvar att säkra inte bara den fysiska utan även den psykosociala miljön. Det är ett område som är relativt nytt, snårigt, och svårt. Man har länge sett psykosocial ohälsa som ett individproblem, man sätter in individuella insatser för att bota individen, men mer och mer inser man att det är ett organisationsproblem, dåligt ledarskap, hur botar man organisationen? Jag har skrivit om sådana ting. Som här.

Det finns en tendens i radioinslaget att tona ned problemen, att slå ifrån sig, ändå är det relativt väl dokumenterat att Svenska kyrkan har stora brister i sitt arbetsmiljöarbete, speciellt då den psykosociala arbetsmiljön, som inbegriper aspekter som hur medarbetare interagerar, kränkningar, mobbning, utfrysning, stress, etc.

En rapport från Arbetsmiljöverket kom i höstas som syftade till att visa hur arbetsgivare identifierar, åtgärdar och förebygger psykosocial ohälsa och den visade stora brister generellt men absolut sämst bland Sveriges arbetsgivare var kyrkan, hela 75% av de undersökta församlingarna fallerade på detta område. De var sämst av alla. (Här) Jag var på ett seminarium i våras där analytikern Ulrik Lidwall, Försäkringskassan, visade upp diagram över de sjukaste och friskaste yrkeskategorierna. Mest utsatt för att drabbas av psykisk ohälsa av alla kategorier var präster.

Det skickar usla signaler att kyrkan tycks så dålig på att ta hand om sin personal. Ska man vara tyst om det? Jag tror inte det. Och när jag ändå är igång, kan vi tala om detta:

Den där resan. Hermansson har anställt sin frus dotter att leda ett hälsoprojekt där församlingens anställda får erbjudandet att pilgrimsvandra vid tre tillfällen i Sverige och utomlands. Enligt obekräftade uppgifter i Dagen till en liten nätt summa av 2,7 miljoner kronor. Tillfrågad om detta, säger Hermansson: ‘Men det är väl ännu viktigare om det är så att man lever i kristid, att man också satsar på personalen.’

Håller inte med. Det skulle skära i ögonen om det vore ett företag, eller en statlig organisation som agerade så, nu handlar det om en medlemsburen organisation och det gör saken snäppet värre, att en församling som beskriver sin ekonomiska situation som ‘att leva i kristid’ bränner nästan tre miljoner på ett pilgrimsprojekt för sina anställda samtidigt som man drar ned i verksamheten. Signalen det skickar är att man undrar hur medlemsintäkterna används. Noterar även att summan, 2.7 miljoner på personalresor, inte dementerats. Antar därmed att den är sann, eller i alla fall rätt nära sanningen.

En annan felriktad signal kommer när Hermansson ska kommentera Biskop Fasts brev och huruvida det finns en spricka mellan domprosten och biskopen, en förtroendekris. Biskop Fasts brev finns utlagt på kyrklig dokumentation, det avslutas med uppfattningen att de anställda behandlats ‘ovärdigt’ av domprosten. Läs det här. Jag kan inte, och jag har läst den texten flera gånger, se att man kan tolka det brevet som något annat än en rätt massiv misstroendeförklaring. Varför låtsas om att det inte är så? Varför inte bemöta kritiken?

De finns de som menar att Sofias artikel i Dagen är ett sätt att dra uppmärksamhet från ärendet med ‘sexprästen’ som påkragats. Jag ser inte att det är det som artikeln gör, däremot öppnar den dörren för vad som i mitt tycke framstår som ett nästan ännu värre svek eller försök att utnyttja en situation.

Den 12 januari påkragas prästen. Ingen reagerar. Den 9 februari mailar biskopen sitt brev. Dagen efter begär en journalist ut domkapitelprotokollet, sedan exploderar media.

Jag säger inte att det är så, men här drar man ju som utomstående slutsatsen att ingen egentligen, inklusive Domprost Hermansson som ledamot i Domkapitlet, brydde sig om påkragningen och dess konsekvenser för de utsatta unga kvinnorna, det var ingen stor sak i sig, det blev en stor sak för att det blev en möjlighet att deflektera kritik, att vända den mot någon annan. Just det är riktigt osmakligt, närmast diaboliskt.

Detta sagt, var finns det positiva i allt detta? Tja, jag fann det ändå positivt att debatten kring påkragningen kom, jag hoppas att den fortsätter, kanske kan den vara till hjälp i att leda Svenska kyrkan närmare den nolltolerans mot sexövergrepp som man säger sig eftersträva. Och, jag tänker att det är positivt att Svenska kyrkan granskas, inte minst för att dess makthavare tycks behöva sig en dos förståelse i hur de uppfattas.

Innan Anders Nyrén fick sparken från SCA sade han: ‘Det är en fin kultur i SCA. Den ska vi vara stolta över, men vi ska inte ha en negativ bild av SCA. Den måste vi ändra på.’

Underförstått: Det är inte oss det är fel på, det är er och er elaka bild av oss.

Sådant funkar inte, inte i längden.

35 comments

  1. Reblogga detta på Bengts Blogg och kommenterade:
    Det Carolina Johansson framför i detta blogginlägg är precis de funderingar jag haft efter Dagens och Evangeliums granskning av Domkyrkoförsamlingen i Visby.
    Verkligen bra och ett hälsotecken att tystnaden bryts och man kan nämna saker vid deras rätta namn i det offentliga ljuset. Precis som det är bra med offentlig granskning av missförhållanden i Katolska kyrkan tycker jag det är bra när det sker i Svenska kyrkan eller frikyrkor. Tycker dock det varit ovanligt tyst efter granskningen. Finns kraft till förändring eller skall man traska på i gamla spår och lägga locket på. Det är den fråga jag ställer mig.

  2. Det hela är märkligt från alla första början, en präst (som utnyttjat ungdomar i sitt församlingsarbete) uppmanas av sin biskop att själv avsäga sig sitt prästuppdrag och därmed avkragas, för att slippa vidare utredning. Biskopen som nu vet, gör inget för att stötta flickorna. Prästen avkragas. Efter 7 år begär han, av samma domkapitel, att få tillbaka sitt prästuppdrag, man utreder saken i 7 månader och fattar beslut om påkragning. En vigning till präst är en engångsföreteelse, har man begärt befrielse från sina prästlöften så har man lämnat en gång för alla.
    Det framkommer senare att han under de 7 åren försökt kontakta flickorna flera gånger!
    En fråga jag funderar över är, hur kan en biskop ensam besluta om ”avkragning”? (Koskinen).
    Vilket underlag för domkapitelbeslut fanns för avkragningen och vad har hänt under de sju åren för att möjliggöra påkragning?
    Det är så uppenbart att ”arbetsmiljöproblemen” i Visby domkyrkoförsamling används för att dölja uppenbara misstag i hanteringen av den avkragade/påkragade prästen.

    1. Ja, det är en märklig sammanblandning. Som jag förstod det så är de 7 åren den tid som ett eventuellt lagbrott skulle vara preskriberat. Hanteringen av detta fall är viktig – och det vore synd om det glöms bort i en annan historia. Om jag förstod det rätt – fast jag vet inte vad som är sant i detta – så gjordes ingen ordentlig utredning för 7 år sedan just för att prästen avsade sig prästämbetet, man fann det ‘straff’ nog. Detta ska ha varit en brist när han ville bli påkragad igen. Intressant nog, och jag har inte läst artikeln, men i de referat som cirkulerat angående intervjun med honom i den gotländska tidningen Horisont (tror jag den hette) så uppges han ha sagt att han inte vill arbeta som präst igen eftersom han blivit så dåligt behandlad av kyrkan. Det fann jag märkligt, med.

      Angående det juridiska är det kanske inte straffbart eftersom kvinnorna var 16, men samtidigt dömdes ju till exempel Billy Butt för att ha utnyttjat sin ställning när han raggade kvinnor under förespeglingen att de skulle bli modeller. Detta sagt, det är helt förkastligt att en gift präst inleder relationer med flera unga fd konfirmander.

      1. Också ett skäl till den relativa tystnaden, antar jag. Att det framställs som att arbetsmiljödiskussionen används för att ta fokus från kragfrågan. Det är i princip en anklagelse att SLJ sitter i knät på biskop Fast, och sen på något obegripligt sätt förmått Dagen att springa biskopens ärenden. Lite för långsökt konspirationsteori för min smak. Den motsatta teorin, att kragfrågan lyftes fram för att ingen skulle bry sig om biskopens brev om arbetsmiljöfrågan samt att han skulle få häcken full med annat, är förvisso också bara en teori men åtminstone rimlig.

      2. Tyvärr, säger jag, så framstår det som mer rimligt. Fast i det vet man ju inte. Och det är ju det som blir så märkligt.

        Antar att Visby Domkyrkoförsamling har en press ansvarig – varför skriver dom inte ett hederligt pressmeddelande och sakligt belyser kritiken och de åtgärder som ska genomföras (domprosten talar ju även i intervjun om en arbetsrättslig skyddsrond, det är ju positivt!).

        Nu får man intrycket att någon tipsade journalisten på Gotland om avkragningen eller domkapitlets protokoll en månad after the fact, för att, ja, som du säger, ta fokus från biskopens kritik.

        Obs, jag säger inte att det är så – bara att det blir så som det uppfattas. Det är inte bra.

  3. Problemet med reportaget, som gör det lätt för den som så önskar att avfärda det som skvaller, är att det huvudsakligen är baserat på anonyma källor. Annars är det allmänt känt att Svenska kyrkan är landets sämsta arbetsgivare. Tvåan antar jag är diverse ideella föreningar, de brukar inte heller fatta vad man kan göra och inte som arbetsgivare. Gemensamma faktorer med SvK är två: uppfattningen att man tjänar ett högre syfte, varför enskilda personer kan anses behöva stå tillbaka för detta, samt att de som tar besluten inte gör det i sin yrkesroll.

    Ang Visby finns gamla tidningsrubriker redan om tillsättningen av domprosten så något måste ha varit knepigt i Visby redan före honom.
    http://test.tidningenvision.se/nyheter/krav-pa-battre-arbetsmiljo-praster-8530

    1. Ja, det sägs även i radioinslaget, att det varit problem länge, 10-15 år. Tänker mig att nästan alla liknande arbetsmiljögranskningar är baserade på anonyma källor, även med SCA var det ju personer som läckte information men som inte ville stå med namn, i början då. Men, om man lyssnar till klippet och den facklige representanten så bekräftar hon ju i princip allt som står i Dagen angående arbetsmiljön, samt att de försökt driva fall men inte lyckats då de anställda inte vågar träda fram av rädsla för att fall i onåd, repressarlier. Mysko.

      Det kan finnas många anledningar till den dåliga arbetsmiljön, min undran är mer varför det är så känsligt att det tas upp när det kommer till kyrkan. I andra fall ses det ju oftast som positivt, man välkomnar att det kommer fram om företag eller kommuner missköter arbetsmiljön.

      1. Min erfarenhet är att ju mer en verksamhet förknippas med höga ideal, desto svårare har den att hantera problem och desto mer illa blir den som försöker påtala problem behandlad. En dålig chef i näringslivet anklagas för att vara dålig chef, punkt slut. Dåligt fungerande kyrklig ledning, såväl lekmanna- som prästerlig, blir dessutom på något vis implicit anklagade för att vara dåliga kristna. Och det är en typ av yttranden som normalt fyas på. Så ska man inte säga…

  4. Det här är lite vid sidan av blogginläggets ämne, men vad är egentligen biskopen till för? Det brev han skrev var exceptionellt, okej, men förväntas han skriva sådana brev eller lade han sig i något han inte egentligen hade med att göra?

    1. Det där går över mig. Biskopen är inte chef över domprosten, så på sätt och vis är det nog lite exceptionellt att ett sådant brev skrivs, i alla fall på det viset.

      Men, jag kan ha fel. Om någon vet så komplettera gärna.

  5. Biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen

    Den som innehar en befattning som biskop ska
    1. förkunna evangelium i ord och handling,
    2. ha ansvar för att evangelium förkunnas rent och klart och för att sakramenten förvaltas
    enligt kyrkans bekännelse och ordning,
    3. svara för ledning och tillsyn,
    4. vårda och värna kyrkans enhet,
    5. viga präster och diakoner,
    6. kalla präster och diakoner till överläggningar, samt
    7. i övrigt fullgöra biskopens uppgifter enligt kyrkoordningen (kapitel 8.)

    Biskopen ska visitera stiftets församlingar.

      1. Jag funderade också på det. Det finns en förklaring i Dagen artikeln, läs den, men ‘problemet’ är väl att Domkyrkoförsamlingen lyder under sitt kyrkoråd och att biskopen inte egentligen har någon reell makt – det vill säga, det bygger på någon sorts ömsesidighet i förtroende, att man vill lyssna på varandra men man måste inte?

      2. Man kunde kanske inte föreställa sig att biskopens auktoritet skulle falna i takt med hans reella makt? Lite naivt isåf.

        Det katolska sättet med total biskopsmakt förstår jag att man inte vill ha. Som vanligt verkar Church of England rätt bra på medelvägar. Där får bara de som går i mässan rösträtt i kyrkovalen. Ingen har dock hittills berättat hur de gör för att klassa folk som kyrkgående eller inte. Jag får associationer till den lilla bok där prästen skulle signera efter gudstjänsten, medan man ”gick och läste” inför konfirmationen och tycker väl inte att associationen är helt positiv.

    1. Tack för dina länkar. Jag är, som vi tidigare konstaterat, rätt dålig på det där med länkar. Jag hade tänkt att skriva något om det där debattinlägget angående psykosocial ohälsa – men behöver fundera lite.

      Igen då, det var väl just det Fast gjorde med sitt brev, försökte kliva in, och hur det gick bådar ju inte gott.

      Kyrkliga ting har en bra länklista i ämnet. Här.

      1. Ah, ser att Kyrkliga ting uppdaterat sin lista.

        Ja exakt, att förvänta sig att biskopar ska kliva in funkar bevisligen inte. Så vem ska göra det? Om ingen högre instans finns ovan kyrkoherden som kan göra det… Svenska kyrkan är numera fria församlingar i samverkan (FFS) precis som Pingst?

      2. Kyrkorådet, inte kyrkoherden. Det är kyrkorådet, det politiskt tillsatta då, som tillsätter kh. Ofta, i alla fall från det som kommit ut och som man läst om, så bottnar många omflyttningar eller liknande snarast i motsättningar mellan kyrkoråd och kyrkoherde.

      3. I så fall rimligen även ”inte domprosten utan kyrkorådet? Domprosten är väl kyrkoherden i en domkyrkoförsamling, eller har jag fått det om bakfoten?

        Grundproblemet är att det finns ingen instans ovanför kyrkorådet?

      4. Tja, fast genom valen överlåter man ju det på de förtroendevalda. Fast det du skriver var ju även Sofias ingång i ursprungstexten – ‘Varje medlem i Svenska kyrkan har en röst. Det betyder att merparten av Visbys befolkning, närmare 16 000 personer, har ett arbetsgivaransvar för församlingens anställda.Detta överlåter medlemmarna genom kyrkovalen på ett antal förtroendevalda.’

      5. Jag syftade inte främst på Dagens rubrik (även om jag tycker att den artikeln förklarar dessa samband en smula snårigt. Eller så är det bara det att goda förkunskaper krävs)

    1. Den hade jag inte sett. Har förstått att den där koncentrationen till Domkyrkan har upprört många. Vad är då lösningen? Det är många skikt i detta – problemet är väl också att så få bryr sig att rösta i kyrkoval, eller sätta sig in i, att de som sitter sitter kvar per automatik. Ändå kan de hävda att de sitter på demokratiska mandat – öppna val – och det är ju också sant.

      Det där med fri församlingstillhörighet kommer upp lite här och var, jag tror att det är något som kommer att komma, förr eller senare. Även Modeus talade för det i intervjun i KT.

      1. Då ges människor åtminstone möjlighet att rösta med fötterna. Om domprosten och hans kyrkoråd stod inför risken att mista sina medlemmar utanför ringmuren till andra församlingar finge han åtminstone ett incitament att tänka annorlunda. Eftersom så liten andel av medlemmarna är aktiva blir den ekonomiska påverkan nog liten, men då finns åtminstone ett möjligt medel. Intressant att Modeus skriver om det. Jag trodde det var en utopi men då är det nog på väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s