Vårt dop

cover_2006_love_soldierDet hör inte till vanligheterna att jag letar upp texter som jag skrivit även om de ligger där på datorn. Fast det var några rader ur dagens GT text som fick mig att leta upp något, för att jag kände igen det där från GT.

Ja, jag hade en tendens att använda ordet Kärleken som en bild av Gud – jag skulle nog inte formulera mig så idag, det finns en risk att hamna i det där slentrianmässiga ‘Gud är Kärlek’ vilket på sitt sätt kanske stämmer men som samtidigt riskerar att reducera. Så här då:

‘Kärleken, hon ser den framför sig, och den är inte vacker. Den är en urkraft som sliter tag i henne, öppnar henne, skär sönder henne. Bröstkorgen välvar sig uppåt, hon står i en outhärdlig brygga när huden ger efter och spricker. Hon ser ljus strömma in, tveksamt först, det skär igenom muskler och ben. Någonting gräver i henne, plaskar blod och slem, rödsörjiga händer gräver och hittar fram. Hjärtat lyfts ur hennes kropp och tas ifrån henne. Oron stillas i vetskapen om att dit där hennes hjärta ska kommer det att vila tryggt.

‘Det finns en plats där det alltid är levande.

ta det, använd det, ta det, det är ditt

Så här lovar Gud i Hesekiel:

‘Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.’

Och så, apropå sten, stenhjärtat, att stå där i ett vägskäl, vägandes, inte våga sig vidare.

‘Nu står hon vid strandkanten och huttrar. Överväger om hon ska bege sig ned i det kalla. Vattnets kyla smeker vaden, bedövar den. Huden knottrar sig. Det är den femte dagen, den sista dagen, och det finns ingenstans att gömma sig. Ingen tillflykt. Till och med vinden har vänt sig mot henne. Utlandsvind. Vattnet är inte längre en plats dit hon kan undkomma när x blir för mycket för henne. Hon sätter sig vid strandkanten och låter tankarna flyta fritt. Dränker dem. Lösgör honom ur sitt minne och kastar honom ut till vattnet, ser hur han likt en barndomslek med sten studsar mot ytan ett par gånger innan han ger upp och sjunker.

Som en grå sten i munnen som väcks till liv. Det är just så som kärleken smakar. Det hade hon inte förväntat sig. Det är ingenting som går att förvänta sig, hur stenen blir liv, får smak, doft.

släng inte bort honom, dränk honom inte

Hon håller honom varsamt i händerna och låter vattnet sakta smeka dem, rena dem, sila dem. I efterhand, långt, långt senare, ska hon minnas just sådana stunder som de allra vackraste. När hon bär hans närvaro inom sig som sin egen. Då finns han där utan att hon tvingas konfronteras med honom. För när de befinner sig i den där allra första början så står hon inte ut i hans närvaro, så stark är den, så pockande, så intensiv. Den kräver ständigt återkommande avbrott för att upplevas. Som tydligast framstår han när han inte är där. I frånvaron lever hon ut hans närvaro, bara i minnet härdar hon ut.’

Det är också en sorts dopberättelse, apropå Vårt Dop då, dagens tema. Det kan man ju ha i minnet denna vecka, att det är en dopvecka.

(Bilden är av Nicholas Barron, musiker och konstnär boende i Chicago. Jag kände honom under ett år för ganska många år sedan när jag var utbytesstudent i USA, och så för inte så länge sedan hörde jag från honom via Facebook. FB är lite kul på så vis. Här finns mer av hans bilder.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s