En av min farmors favoritpsalmer var nummer 189 – Bliv kvar hos mig. Det har blivit en sådan där familjepsalm för min fars sida av familjen, vi sjöng den på hans begravning, så även på farmors. I morse började jag dagen med revelj i Medevi, alltid på en söndag, med efterföljande andakt och konsert i Brunnsparken.
Söndagens morgonandakt i Medevi inbegriper alltid psalm 329 – Höga Majestät, vi alla, för dina fötter nederfalla – den kallas för Medevipsalmen. Jag vet inte riktigt hur det blev så, kanske något att ta reda på, men det är en psalm som jag sällan sjungit utanför Medevi, inte en som ofta används i Gudstjänst, men det är en familjepsalm för min mors sida av familjen, vi sjöng den på hennes begravning, så även på mormors.
Som bilder av Gudsrelation ger de rätt olika associationer, psalm 189 och 329, men båda behövs, ingångarna är många, 329 sjöng jag idag, 189 plockade jag fram efter läsningen av dagens texter. Bliv kvar hos mig. Bli kvar i min kärlek, Jesu uppmaning. Vinstammen och grenen. Annars är det kanske episteltexten som föder associationer. Jag vet inte, men jag finner den underhållande, väldigt sann, tidstypisk, viljan att sträva efter att vara något som man inte är.
‘Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.”’
Alla delar behövs. En enda kropp. En tå har sin funktion, ett öra en annan. Att finna sin funktion, att förbli i den, det är vår kallelse, det kräver urskiljning. Och i det så lätt att ryckas bort från.
Även Amma Synkletika skrev om det, även hon använde växtlighet som bild. En del människor blomstrar och bär frukt i dalgångar, andra i öknen, det är som det är. Tragedin inträder när kaktusen önskar sig vara tomatplanta, och lever sitt liv i en längtan efter något som aldrig kan bli och därmed missar det som Är.
För egen del får det där mig att tänka på solrosor, hur detta lilla ynka frö på så kort tid exploderar, trotsar, växer sig hög, tjock och stabil. Sätt ett solrosfrö och se vad som händer! Om jag vore en växt skulle jag vilja vara en solros, men så är det ju inte, jag är inte så självklar som den där solrosplantan, mer som en Linnea, en liten, rätt skör stängel, som förvisso också trotsar, som vågar sig fram bland blåbärsris och allt annat som gör upp en skog.
‘Som späd jag lades i din kärleks famn
och blev välsignad i ditt dyra namn.
Du mig ej lämnat, fast på villors stig
jag ofta svek dig. O, bliv kvar hos mig.’
Rambling thoughts 
Psalm 329 är verkligen en fin psalm. Anledningen till att den sjungs i Medevi kan vara att den är skriven av Samuel Hedborn, som var född i Heda, inte så långt från Medevi.
Det är nog inte omöjligt att han vistades någon sommar på Medevi, även om jag inte tror att han var Brunnspredikant. I den bok jag har står det bara att psalmen sjungits oföränderligt genom åren men att det är oklart hur den valdes till just Medevipsalm. Jag ska efterforska det mer.