Gudsminne

Gud som minne, eller minnet av Gud, är tankar som följt mig idag. Och då menar jag inte minne i bemärkelsen att komma ihåg, mer i relation till bilden av avbilden, som alla människor skapats till, avbilden som finns inom oss, Gud som något inristat i oss, som finns där, som när vi upptäcker det inser vi att det inte handlar om en upptäckt, mer om en påminnelse om något som vi glömt. Omvändelse som Deja Vu – men detta har jag ju alltid vetat!

Det finns en rad i Uppenbarelseboken som sammanfattar det, som när jag läser den talar till mig, jag förstår precis hur Gud menar: ‘Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.’

Anledningen till dessa funderingar så här i höststart är att jag ska bli intervjuad imorgon, och det sker inte så ofta. Det är för en text till Tidskriften Pilgrim. Redaktör Halldorff ringde då jag befann mig på en båt i det Egeiska havet, på väg till en vulkanö för vandring, och någonstans blev det också signifikativt. Temat på texten är Livsresa, numrets Tema, för er som inte prenumererar på Pilgrim så har varje nummer sitt tema, detta nummers är Minne. Jag ville förbereda mig. Läsa på. Byta mode.

Jag har prenumererat på Pilgrim länge. Jag läser inte varje nummer när det kommer, spar dem, tar med dem till landet eller till en tågresa, men det är en tidskrift som betytt för mig, en av de få ställen man kan komma till för rak andlig vägledning. Den är inte alltid enkel, men alltid uppbygglig. Helt ärligt, att jag fick förfrågan att intervjuas för denna tidskrift var oväntat, men visar även på detta: Gud ser mer än jag gör.

Så istället för att ägna mig åt det jag upplevde att jag borde – städa kontoret, arbeta på nya anbudstexter åt ett företag som håller på att göra om sin affärsplan, planera höstens arbete – så ägnade jag dagen åt att bläddra i böcker och fundera på detta med Gudsminne, minnet av Gud, Gud som minne.

Jag googlade även, bland annat, in på sidan över motioner till höstens kyrkomöte i Svenska kyrkan. Det var beklämmande läsning, kanske skulle jag skriva något om det?, varför jag finner den beklämmande, Svenska Kyrkans Riksdag?

Bläddrade  i E.M. Cioran och hans Saints and Tears. Den finns inte på svenska. Han har en tanke där om Helgelsens Väg som Minnets utplånande. Ju mer vi ger upp av det vi minns, desto närmare Gud kommer vi, urminnet.

Nu några fler:

Philosophers are cold-blooded. There is no heat except near God. That´s why the Siberia of our souls clamors for saints.

From the cradle to the grave, each individual pays for the sin of not being God. That’s why life is an uninterrupted religious crisis, superficial for believers, shattering for doubters.

4 comments

  1. Zökar med kort a är det hebreiska imperativet att komma ihåg. Någon har kommenterat det grekiska sanningsbegreppet alätheja med icke-glömska. Hades var glömskans flod till dödsriket där en av förbannelserna handlade om att tvingas glömma det goda minnet. Sanning handlar då också om att få komma ihåg. Men visst, vad är det vi ska minnas?! Essensen av Gud – den heliga gemenskapens Gud i evig helig kärleksrelation mellan Fader och Son och Ande, där vi lever och andas, för all tid!?

    1. Hades som glömskans flod passar väl in i mina funderingar. Funderade på det där med igenkännande, att Gud inte är något främmande, att det finns något i människan som ‘kommer ihåg’ – och som kan väckas, inte minst då i mötet med de heliga. Man kan nog kalla det olika men jag kommer alltid tillbaka till detta att vara skapad i Guds avbild, och att avbilden finns som en urbild inom oss som ler igenkännande när den ‘väcks’. Kanske är det därför som tvivel kan vara så smärtsamt, för att man någonstans även ‘vet’ att tvivlet inte är ‘på riktigt’, ändå kan man inte undkomma att drabbas av det. Jag vet inte, men intressanta funderingar att gå vidare med.

  2. Gudslängtan, hemlängtan, vi har ju varit där och längtar åter om vi inte medvetet ”dödar” längtan i oss. Längtan som väl är att betrakta som Guds kallelse i oss om vi säger ”Ja, tack!”
    Karlfeldt visste något om detta:

    Längtan heter min arvedel,
    slottet i saknadens dalar.
    Sakta ett underligt strängaspel
    tonar igenom dess salar.

    Säg, hvadan kväller du, klagande ström,
    djupt ur de skumma gemaken,
    du som mig sjunger om dagen i dröm,
    sjunger om natten mig vaken?

    Hvem är den själ som i suck och i ton
    andas från hemliga strängar,
    ljuvligt som doften från humlornas bon
    flyter på gulnande ängar?

    Somrarna blekna och solar gå ner,
    timmarna varda mig tunga,
    rosorna dofta i vissna kvarter,
    minnena hviska och sjunga.

    Klinga, du klagande strängaspel,
    sällskap i drömmarnas salar!
    Längtan heter min arvedel,
    slottet i saknadens dalar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s