Gudstjänsten

Första gången jag deltog i Nattvardsfirande var opåkallat. Jag var odöpt när jag började gå i kyrkan och hade ingen tanke på att bryta mot regelverket – Nattvarden är de Döptas måltid – men så befann jag mig i veckomässa och just denna vecka var vi väldigt få där. Det var en lunchmässa, sommartid, och vi var bara två förutom prästen och organisten.

I vanliga fall brukade vi vara fler, och jag brukade sitta kvar i bänkraden, men just denna dag var det inte så. När prästen hade läst instiftelsen och vi sjungit O Guds Lamm och det var dags att gå fram så insåg jag att den andra personen som var där inte tänkte gå fram och så slogs jag av en tanke, tvångstanke, om att prästen ska inte behöva vara där framme helt ensam. Det var inte någon stark andlig övertygelse eller längtan som fick mig att gå fram, snarare någon sorts duktig-flicka eller artighetssyndrom, när någon bjuder in ska man tacka Ja, speciellt om ingen annan gör det.

Efter den där nattvarden dröjde det rätt länge tills jag gjorde det igen, där föddes också en sorts oro över att jag inte lyckats hålla mig, det tog rätt länge post-dop innan jag uppfattade måltiden som min. Jag tänkte på det där när jag läste artikeln i Kyrkans tidning om Gudstjänstfirande, den första i en serie på temat, med rubriken: Så håller prästerna modet uppe.

Rubriken är lite missvisande för ingen av de intervjuade prästerna i texten upplever det egentligen som ett problem att det är få i kyrkbänken. Man talar för de som är där, en mässa med få kan vara på riktigt likväl som en som besöks av många. Jag är benägen att hålla med i det. Min inställning när jag själv fått möjlighet att föreläsa i kyrkor, eller att hålla i Gudstjänster, mestadels då morgonbönerna i Medevi, har varit att man talar för de som är där. Är det fem personer så är det för dem som man finns, jag funderar rätt sällan på de som inte kom, rationaliserar bort det, om En person kommer fram och tackar kan jag tänka att det var för just denna person som jag var till, för denna dag, och det är den inställningen som även finns hos prästerna i KT:s artikel.

Det finns något gott i det samtidigt som det kanske inte är hela sanningen. På sitt vis skulle man väl kunna se det som näst intill tjänstefel för en präst att säga att det inte spelar någon roll hur många som kommer, det blir lite resignerat, att inte ens kunna erkänna att man skulle önska att fler kom. Eller? Borde man inte som kyrka önska att fler deltog? Och ta det som en kritik och utmaning?

Det sista citatet i KT:s text är från Biskop Emerita Caroline Krook, hon säger: ‘Vi får ett budskap av att musikgudstjänsterna är fullsatta, söndagsgudstjänsterna är det inte.’ Det slutar så, lite abrupt, man skulle vilja veta mer, vilka verkningar får ett sådant budskap?

Personligen tror jag inte på detta med musikgudstjänster, i alla fall inte när de ersätter Gudstjänster eller söndagsmässan, det finns ingenting som får mig att känna mig så främmande i kyrkan som att förvandlas till publik, åhörare, konsument, när kyrkan blir till något vackert att lyssna till. Akta er för skönsjungarna, sade Dietrich Bonhoeffer. Jag är benägen att hålla med.

Min egen spaning är att det vänder. För tio år sedan, när jag började hålla morgonbön i Medevi var det sällan fler än fyra-fem, men de senaste somrarna har jag märkt att allt fler vandrarhemsgäster, och hotellgäster, finner sin väg förbi morgonbönen – i somras snittade vi nog 15 – kanske inte för att de är så religiösa, kanske mest för att det inbjuds till, kyrkan är öppen, morgonbönen startar samtidigt som frukosten, det är lätt att slinka in, och mindre stigmatiskt idag att göra så än vad det kanske var för tio år sedan. Jag vet inte. Men, jag finner den utvecklingen positiv. Den glädjer mig.

KT: Så håller prästerna modet uppe. Här.

5 comments

  1. Jo, jag tror också att det vänder. Men för att tänka klart om det som kommer tror jag att vi också måste tala om från vad? Jag tror att ”vi”, ett lite mer medvetet religiöst Sverige, rör oss mot mer normalt sämre och bättre tider. Jag tror vi håller på att passera en tid när tro nästan var bannlyst och utraderat. Den stora frågan är väl om kyrkolivet i Sverige förpassas till en privatsfär eller fortsättningsvis kommer att finnas med i det offentliga rummet. Jag gissar det senare, ”tack vare” våra anpassningar. Blir det som i Lettland med tre parter: katoliker, ortodoxa och lutheraner? Knappast. Som i Finland med två parter: FInska ev-luth kyrkan och ortodoxa?
    Muslimerna kommer att vara en en fjärde part här. Gå till moskén eller tre varianter mässa? Och Svenska kyrkan behåller företrädet ännu en tid? Ska det bli en nytändning tror jag att Svenska kyrkans ledning måste våga släppa till fria grupper och att missionen pånytt får bli en given del av kyrkans arbete. Att det räknas som en tillgång att somliga församlingar och stift är mer kyrkliga än andra, andra mer ‘folkliga’ och att de kan gå i varandra.
    Våga vara kyrka i förhållande till de övriga tre? Kulan är inte glasklar!

    1. Nej, det är alls inte glasklart, men spännande. Läser Thurfjells bok om det Gudslösa folket och han menar ju att ju större det religiösa utbudet, desto mer tar människor del av det – låter som en självklarhet, jag vet, men sett då ur till exempel ett invandringsperspektiv, när svenskar kommer i kontakt med andra som utövar religion blir de mer nyfikna på sina egna rötter. Eller något sådant. Hoppas man får vara med några år till.

  2. Det bästa sättet att skrämma bort folk från att komma är att ge känslan av att man själv som ledare tycker det är tråkigt/pinsamt att så få kommer. Jag tänker snarare att det vore snudd på tjänstefel – eller tja, grymt otaktistk – att säga ”det är tråkigt när det är få i bänkarna”. Det är att säga till de som är där ”ni räcker inte, det vi gör när vi är så här få duger inte”.

    Det är några dagar sen jag läste artikeln, men jag tolkade prästernas utsagor som lite så. Positivt tänkande/hålla masken, iaf lite av.

    1. Jag håller med, och i mitt kyrkliga liv så hör jag aldrig folk uttrycka att det är synd att så få kommer. Å andra sidan är nog Stockholm väldigt annorlunda från resten av landet – kyrkorna är rätt välbesökta här. Prästerna i texten tyckte jag var rätt sympatiska – även om de inte egentligen speglade det som står i rubriken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s