Likgiltighet

I FB-flödet dök en länk upp, ‘Kyrkan likgiltig när kristna utrotas i Mellanöstern.’ Här finns länken.

Det är iofs inget nytt att Svenska Kyrkan ‘anklagas’ för att ta en defensiv roll i det utrotande av kristna som sker i Mellanöstern. Det är ett återkommande tema, även i våra stora morgontidningar. Om man nu ska se något positivt i det så skulle det kanske vara att det finns en sorts förväntan på kyrkan, att ‘den borde’ agera tydligare.

Två tankar som Eli Göndörs text ger upphov till.

Ett: Vem är Svenska kyrkan? Varför förväntar vi oss att Svenska kyrkan ska vara något annat än vi själva, vi som är medlemmar, det tycks rätt uppenbart att texten refererar till något annat än gemene medlem, att det är styret som utpekas, man skulle kunna vända frågan till sig själv: På vilket sätt är jag likgiltig när kristna utrotas i Mellanöstern?

De återkommande anklagelserna till trots, Svenska kyrkan försvarar sin hållning. Fredrik Modeus, Biskop i Växjö, skrev som svar på en liknande anklagelse i HD, under rubriken ‘Svenska kyrkan har tappat tron på sin egen tro’ Här.: ‘Med tanke på det arbete Svenska kyrkan redan gör för utsatta kristna, både nationellt och internationellt, är det en allvarlig förenkling att beskriva Svenska kyrkan som tyst och passiv. Ann-Sofie Dahl driver förenklingarnas strategi ett steg vidare när hon spelar ut ansvaret i klimatfrågan mot ansvaret för förföljda kristna. Sedan tilldelar hon Svenska kyrkan en känga för att den inte kraftsamlar i tider av motgång, hur hon nu kan veta att det förhåller sig så.’ Här.

Det är inget trevligt svar, väldigt mycket maktanspråk, att förminska sin motståndare istället för att bemöta. På vilket sätt kraftsamlar vi i tider av motgång?

ÄB Jackelélen är mer diplomatisk när hon intervjuas i Kyrkans tidning.

‘Röster har höjts om att Svenska kyrkan prioriterar fel, exempelvis ekovandring och miljö i stället för att värna ”sina egna”. Vad är din kommentar på det?

– Svenska kyrkan kan aldrig vara ett enfrågeparti. Arbetet med klimatutmaningen och för utsatta kristna utesluter förstås inte varandra.’ Här.

Två: Trots Svenska kyrkans upprepade försäkringar så sprids bilden alltmer av en kyrka som, för att citera rubrikmakaren, ‘är likgiltig’ inför det utrotande av kristna som sker i Mellanöstern. Det kan man också fundera kring, Svenska kyrkan har, enligt vad jag fått information om, en informationsavdelning i Uppsala som omfattar cirka 30 personer (kan det vara sant?), ändå lyckas inte denna informatörsstab förmedla det som Modéus och Jackélen beskriver. Det är inte den bilden som växer fram. Kanske handlar det om en gigantisk kommunikationsmiss, staben av kommunikatörer katastrofalmissar med att förmedla den bild som är dess självbild. Detta i sig borde mana till eftertanke. Vilken bild av sig själv vill ‘Svenska kyrkan’ förmedla? Vilken bild förmedlar man? Det finns en väldig diskrepans där. Det är i sig ett underbetyg, av kommunikationen, hur man kommunicerar.

”På Svenska kyrkans hemsida märks inga spår av någon kraftsamling för de kristna som förföljs i Sverige och världen.” skriver Ann-Sofi Dahl i sitt svar till Modeus. Här.

Jag går in på Svenska kyrkans hemsida. Här. Möts av: Bli klimatambassadör och åk med till Paris!

Under detta finns ett allvarligare inlägg rubricerat ‘Förföljda Kristna och utsatta troende.’ Det börjar: ‘Kristna är svårt utsatta på många platser i världen. På andra håll är det muslimer eller andra religiösa grupper som förföljs. Huvudproblemet är intolerans mot troende människor. Svenska kyrkan arbetar för religionsfrihet och tror att dialog mellan religioner är en väg till fred.’

Man kan inte annat än hålla med. Det låter bra. Samtidigt kan jag väl, som medlem av Svenska kyrkan och i det bekostande av dess verksamhet, undra. Vad borde vara huvudproblemet för en Kristen kyrka? Jag tror inte på att reducera det till intolerans mot troende människor, då kan jag lika gärna gå ur kyrkan och donera pengar till Amnesty, eller något annat välgörenhetsprojekt, vi har ett mycket akutare problem att förhålla oss till, just nu, som kyrka. Utrotandet av de kristna i Mellanöstern.

Hur vi förhåller oss till det säger någonting om vad det är att vara Kristen. I slutändan handlar det kanske om att ställa den frågan till sig själv: På vilket sätt bidrar jag till detta utrotande, låter jag det ske, ursäktar jag det, eller hur kunde jag göra annorlunda?

4 comments

  1. Tråkigt att berörda makthavare i SvK inte läser din utmärkta bloggpost. Det naturliga för varje kristen borde naturligtvis att prioritera att stoppa Holocaust mot de kristna i Mellanöstern, men å andra sidan verkar SvKs ledning mer och mer vilja ta avstånd från kristendomen och i stället bli något slags religionens Amnesty International.

    1. Varje gång det kommer på tal, så hävdar ändock Svenska kyrkan att den gör väldigt mycket för utsatta kristna. Problemet då, eftersom man ändå tycks vilja framstå som att man är engagerad, är varför inte detta syns. Alla vet att Svenska kyrkan är en Eco-kyrka, men den gängse uppfattningen är att den inte är en ‘utsatta-kristna’ kyrka, om jag vore kommunikatör i Svenska kyrkan skulle det oroa mig, om man nu vill framstå som lojal med kristna i världen.

      1. Ja, den kommunikatören har en del att göra om de verkligen gör det de säger sig göra. Hemsidan borde till exempel uppdateras. Men kommunikatören borde också hänga med i debatten. Det är inget annat än fotfolksförakt att vägra kommentera i bloggar på Dagens kyrka.

      2. Det är lite som, tänker jag mig, att man måste visa, inte bara säga. Jag vet inte varför, men det tycks inte finnas ngn trovärdighet i Svenska kyrkans engagemang för utsatta kristna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s