PTCS

”Post-Traumatic Church Syndrome,” by Reba Riley. Photo courtesy of Howard Books, an imprint of Simon & Schuster

Lärde mig ett nytt ord via Religious News Service (RNS) – Post-traumatic church syndrome (PTCS), myntat av Reba Riley som skrivit en bok med samma namn.

Man kan fundera över intresset för människor som far illa i religiösa sammanhang, SVT ska lansera en serie om sekter där man besöker bland annat Knutby, Plymouthbröderna, några fler. Nu verkar inte Rebas bok handla om något extremt sammanhang, från den korta intervjun på RNS, snarare handlar det om själsliga skador som uppstått i mötet med, och som fick henne att ta avstånd ifrån, organiserad religion, the Church.

‘PTCS is not a medical or mental health term or a clinical diagnosis; it is a frame for a universal experience. Just like we’d say “Empty Nest Syndrome” or “Mid-Life Crisis” to describe other types of experiences, this term says, “Hey, spiritual injuries are real.” It reminds us that we aren’t alone and helps us start the conversation about spiritual healing.’ Hela texten Här.

Vad som intresserade mig var dock hennes recept, hon prövade helt sonika 30 religiösa uttrycksformer under ett år, Islam, Judaism, Buddism, men även mindre rörelser som shamanism, Amish, Scientologerna, etcetera. Och så skrev hon en bok om det. Är inte helt övertygad om hur djupt i en tro man kommer om man ska testa 30 religioner på ett år – det blir bara lite drygt 10 dagar per styck, men själva upplägget intresserar mig, apropå andligt sökande i vår tid. Slutsatsen då, ja, hon kallar sig kristen, men det är en sorts egen, individualiserad, icke-kyrklig form av kristenhet.

Och med det får man väl önska God Helg!

16 comments

  1. Jag tror det är värdefullt med mer program om religion i SVT men, en inte oviktig fråga blir vilken religion det blir man direkt eller indirekt driver? Den tänkta ”ateistiska” amerikanska missionen börjar ju också synas, åtminstone senare på kvällarna. Jag tänker att det är den dominerande föreställningen i Stockholms kulturliv (om Stockholms kulturliv kan sägas ha någon idenifierbar reflektion i religiösa frågor ö.h.t. men jag inbillar mig faktiskt det). Bland lite mer orienterade tänker jag att upplysningens ”nouveau Christianisme” dominerar, det som präglat en hel del av modernistisk kristendom. Upptäckte att franska Wiki har mycket material om det, svenska knappt en artikel i ämnet (iofs självklart men begreppet står på egna ben). Dostojevskij funderade redan på sin tid!
    För tiotalet år sedan fick jag ett bestämt intryck att ryska intellektuella (åtminstone i Sankt Petersburg), tio år efter Perestrojkan, insåg att de ”nya” ryssarnas jakt på finanser var utsiktslös. Vad betyder egentligen en livets ”rättfärdighet”? Så uppfattade jag vederbörandes eftertanke. Ännu krassare översatt: Vad rättfärdigar livet?

    1. Jag tänkte mer, apropå boken, och den begränsade information som denna text gav, på det där med att många människor upplever mötet med organiserad religion som problematiskt, och i många fall skadligt. Mitt retoriska svar på frågan: Vad rättfärdigar livet? är Gud, och det är ett självklart svar för mig, och det svaret rymmer även församling, jag är som kristen på något vis förbunden med. Men det är inte okomplicerat.

      1. Ja, jag kan också stämma in i ett sådant självklart svar men för att det ska få relief kanske det kan vara skäl att precisera mer alt fundera på andras alternativ. Jag läste Herodotos när jag fick frågan och anknöt då till Solons svar på Kroesus ivriga fråga om han inte var den lyckligaste(mest motiverade/rättfärdigade?) av alla. Solon svarade att det kunde han inte veta förrän efter sin död. Frågan hur hans liv slutade skulle bli avgörande.
        Jag tror att ett bidrag kan vara att få folk att fundera över utifrån/på vilken grund man lever sitt liv. Tanken om att ”religionen” skulle läggas på ovanifrån tror jag leder vilse.

    1. Ska kolla den. Jag har inget kristet arv, men tänker mig att vi ändå har det gemensamt, vidare då, att tvingas göra upp med någonting för att gå vidare (min mor fann det pinsamt att jag döpte mig, hon tyckte inte jag skulle tala om det). Vad är en kristen ‘mittfora’?

      1. Borde borde man väl inte. Jag känner för egen del att tills man inte definierar ”andlig skada” är jag inte intresserad. Jag kan tänka mig skador av så många olika slag, och det är så skilda saker. Helvetesskräck i strängare protestantiska varianter, är det första jag kommer på som nog kan skada. Och så sånt som eg. är mer mellanmänskligt, men bara råkade utspela sig i kyrklig miljö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s