Den som gav mig att äta

Jag tillhör de som spontant tycker om morgondagens texter. Det finns en lätthet i de där orden, de gör mig flygfärdig. Det finns liknande Jesus-ord när Han talar om liljorna på ängen, som fått vackrare kläder än Salomo, fåglarna som inte samlar på hög. Titta på dem! Gör er icke bekymmer!

Det är lätt att se en hoppfull poäng i det om man, som jag, sitter i en lägenhet på Södermalm. Jag har aldrig i mitt liv behövt fråga mig: Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka, eller jo, det har jag väl, men då har det varit som en konsekvens av överflöd. Jag kan välja vad jag vill äta, vad jag vill dricka. Vad ska vi ha till middag?

Vad gör man med den där textsnutten när man står inför människor som av nöd måste ställa frågan: Vad ska jag äta? Som är hungriga?

Den som gav mig att äta. Den som gav mig att dricka.

Jag studsade till över rubriken i dagens DN. ‘Regeringen: Ge inte pengar till tiggare’. Här. Syftet är att det ska komma färre hit. Tiggare då. Jag kan förstå det rationella bakom det resonemanget, det är inte värdigt att tigga, att ge är att uppmuntra, att cementera, det är klart att det är bättre om dessa människor inte behövde komma hit, om det fanns skola, arbeten, bostäder i ursprungsländerna. Men nu finns ju inte det.

Så blev SD-politik regeringens politik. Hjälp dem på plats, så slipper vi ha dem här.

Samtidigt, till Centralen strömmar människor med matkassar och kläder, det jublas över svenskarnas generositet, solidaritet, Välkomna!, även politiker applåderar. Utanför Lidl, och längs hela Folkungagatan sitter tiggare. ‘Ge dem inte.’ Kanske är det inte rationellt att ge tiggarna pengar, mat, kläder, men vad är egentligen skillnaden? Minsta gemensamma nämnare, som jag ser det, är en fråga, en vädjan, Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka? Var ska jag bo?

Den som gav mig att äta. Den som gav mig att dricka.

DN-artikeln hade omvänd effekt på mig. Jag ville genast ge mer pengar till kvinnan utanför Lidl. Kan inte se att det är fel, möjligen mer  känslomässigt än rationellt. Det här får bli någon sorts lärdom att ta med mig in i veckan, från veckans texter. Att se hur priviligerad jag är, för mig är frågan om vad jag ska äta en fråga om fisk eller fågel. Vad gör jag med det?

‘Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.’

Veckans texter finns här.

7 comments

  1. Angående tiggarna så tog det ett tag innan jag insåg att det inte är absolut svält, inte den typen av nöd, som fört dem hit. I så fall hade de inte haft råd med biljetten (även om de säkert rest på billigaste sätt, mest med buss). De samlar ihop för ett bättre liv därhemma. Så har en del framställt det. Först fann jag det stötande, jag utgick från att människor inte skulle tigga om de inte svalt. Men om det är rätt kanske det är mycket effektiv hjälp till självhjälp att ge till dem som tigger här…? Små omkostnader och så där. Eftersom här inte finns några barn – det yngsta jag sett är kanske 15 år – är det uppenbart att de kommer hit för kortare tid.

    Men jag skulle gärna se fakta bakom det där påståendet. Varifrån kommer tiggarna som är här, vad gör de med pengarna när de kommer hem. Hur ser resultatet ut.

    1. Det är inte oproblematiskt. När de först började komma var jag rätt benägen att hjälpa, eller ge, sedan trubbades jag av på något vis, irriterade mig på dem. Ja, de flesta är väl här för att förhoppningsvis få pengar att ta med sig hem, inte som att fly ett krig.

      Samtidigt, när jag försöker tänka mig det absolut värsta är det ju att jag skulle behöva sitta på gatan och tigga för att ge mina barn en framtid. Det slog mig som omänskligt hur regeringen går ut och säger: Ge inte, även om jag med som sagt kan se det rationella i att ge till hjälporganisationer som på plats hjälper till att skapa en framtid åt dem i deras länder (Rumänien tror jag de flesta kommer från).

  2. Regeringens rekommendation att inte ge pengar har fått moteld här:
    http://www.dagensarena.se/innehall/pengarna-i-pappersmuggarna-gor-storre-nytta/
    Jag håller mig till regel 2 i min betraktelse i församlingsbladet i våras:

    ”Det kristna livet enligt Leif G W

    Polisprofessorn Leif G W Persson har tre regler han vill skriva i pannan på alla brottsutredare. De duger bra för livet som kristen också:
    Regel 1: Gilla läget
    Detta tyder jag som: Gräv där du står, gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Om Gud vill att du ska byta församling eller konvertera, då låter Han dig veta detta.
    Regel 2: Krångla inte till det i onödan
    Om du ser en tiggare utanför matbutiken låt dig då ledas av den enkla insikten att här är en människa i behov av hjälp. Krångla till det med resonemang om hemlandets ansvar och liknande – det kan du göra senare i samtal med vänner.
    Regel 3: Hata slumpen
    Om dina planer flera gånger går i stöpet på grund av olika händelser och omständigheter: Fundera på om Gud vill säga Dig någonting.”

    1. Ur din länk:

      Han håller just nu på att starta en gatutidning i Rumänien och menar att det syns en stor skillnad på orter i landet där hjälporganisationer verkar och de orter där personer själva rest till exempelvis Sverige för att försörja sig.

      – Kontrasten är slående. I områdena där befolkningen tagit saken i egna händer är husen är nybyggda, de har lyckats dra in el och vatten, barnen och vuxna har nya och ordentliga kläder och man ser inte samma typ av allvarliga sjukdomar.

      De pengar som vi lägger i pappersmuggarna gör en omedelbar och större verkan, säger Aaron Israelson, även om hjälporganisationerna också gör ett bra arbete. Han tycker att regeringens retorik – där folk uppmanas att inte ge pengar till tiggare och försöka få människor att återvända till hemländerna – går i Sverigedemokraternas spår.

      Vem har varit där och sett den där skillnaden, undrar jag. Det sprids så mycket ”info” som inte håller när man granskar den närmare. Men om det är så, är det ju intressant. Den här tiggarvågen tar en stund att förstå vad det egentligen är.

      1. Sedan tror jag att man kan ha ‘rationella’ invändningar eller svar som helt mals sönder när man står inför tiggaren. Det var väl lite det jag ville åt – ungefär som regel 2 i Torstens kommentar ovan. Och med Jesu röst inom sig – den som gav mig att äta.

  3. ”Mental states of Sweden”, Mattias Andersson dramatenproduktion hösten 2013 slutade den kvällen med att man fick höra hans intervju med en tiggare som han ska ha mött runt Dramaten. Andersson ville inkludera gatulivets människor. Det visade sig vara en studerande från Rumänien. Han ställde upp men frågade vad han fick för det. MA förklarade att ingen hade fått något för att de ställt upp i intervjuer det som var föreställningens underlag. Studenten frågade vad MA tjänade på historien. MA fick harkla sig och erkänna att det handlade om en seriös svensk lön. På frågan vilken scen tiggaren skulle vilja ha uppspelad på vår nationalscen svarade tiggaren att han gärna hörde eller såg ett bibelord om den första som skulle bli de sista och de sista.. Andersson läste snällt upp, ur 1917 år översättning, men det blev ingen extra gestaltning utan föreställningens avslutning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s