Insomnia: Att räkna Guldkalvar

Det var här den stod. Guldkalven. Invid Katharinaklostret vid Sinai berg.

Det var här den stod. Guldkalven. Invid Katharinaklostret vid Sinai berg.

Var är han den där Mose? Vi vet inte vart den där Mose tagit vägen? Jag låg och tänkte på de där människorna i öknen igår kväll. Eftersom jag hade sovit två timmar på eftermiddagen hade jag svårt att somna, så jag låg i sängen och funderade på den där guldkalven, inte minst på vart den tog vägen efteråt.

Att jag hamnade på det spåret hängde samman med helgens tema – rik inför Gud – samla inte skatter här på jorden, samla skatter i himlen. Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Allt det där drar en till det där med rikedom – att vara rik, att ha pengar – i det egna perspektivet, att bo i bostadsrätt i Stockholms city, att ha råd, men även i det större, att vara född i Sverige, ett rikt land, med allt vad det innebär av fördelar gentemot många andra. Vilka förutsättningar man får är viktigt, än viktigare kanske vad man gör av dem.

Tanken om de tidiga kristna församlingarna som egendomslösa, att dela allt, och så även den där uppmaningen. Sälj allt ni har. Ge till de fattiga. Sedan kan vi tala Efterföljelse.

Det är inte helt enkelt. Apropå ägande har jag hört det talas om i termer av fokus, det vill säga det är inte ägande i sig som skärmar oss från Kristus, det är vårt förhållande till våra ägodelar. Ägodelar, rikedom, kan göra gott, men det kan också fjättra oss, göra oss beroende, vill ha mer.

Så tänkte jag på den där Guldkalven när jag låg i sängen och kunde inte somna. Att det finns något positivt i den, att den också är en berättelse om att ge upp sin egendom, sin rikedom, att ta sina guldringar ur sina öron, dra dem från sina fingrar och ge bort dem, smälta ned dem. Det blev en Guldkalv, som sedan lämnades bakom. När vandringen fortsätter är folket fattigare. Jag såg någon sorts poäng i det, något positivt, innan jag till slut somnade.

Fast när jag tog fram Bibeln idag för jag kom inte ihåg vad som hände med den där Guldkalven efter det att Mose kommit ned från Berget. Lämnade dom den i öknen? Bakom sig? Jag mindes inte. Slog upp. Nä, det var inte så. Det var så här: ‘Kalven som de hade gjort brände han (Mose) och malde till stoft. Det strödde han i vattnet och lät israeliterna dricka det.’ (2 Mos 32:20)

Så dom fick bära det med sig. Inte utom. Inom. Det är nästan ännu värre. Har inte riktigt förlikat mig med det, det störde min tanke om att ge upp sitt guld, att gå vidare, även om visst, det finns en poäng i att tvingas dricka sitt guldstoff, att ständigt påminnas om sitt misstag, bära det inom sig, som ett korrektiv, som vill något bättre i oss. Inte undra på att ökenvandringen tar ett liv, en generation.

Aarons kulle, invid Guldkalvsminnesmärket, där finns en kyrka som ägs / används av de Grekisk-ortodoxa munkarna vid Katharinaklostret.

Aarons kulle, invid Guldkalvsminnesmärket, där finns en kyrka som ägs / används av de Grekisk-ortodoxa munkarna vid Katharinaklostret.

5 comments

    1. Jag kunde inte låta bli att Googla lite på Västerås, Stadshus, Guldkalv och hamnade på Flashback i ett forum med titeln: ‘Småskaliga konspirationer – kanske där du bor.´’

      Citerar: ”Det sägs att det finns en guldkalv på en hög piedestal utanför stadshuset i Västerås. Jag har inte sett den själv men om det är sant är det ganska bisarrt. Guldkalven är ju en symbol för avgudadyrkan och tittar man på wikipedia får man upp ”se även Moloch” längst ned.

      http://en.wikipedia.org/wiki/Golden_calf

      Moloch är ju den avgud som dyrkas vid Bohemian groves möten. Att stadshuset i Västerås har en liknande avgud fullt synlig för den som ser efter skulle vara typiskt för ett hemligt sällskap. Att den sitter på en hög piedestal gör att 99% av de som går förbi inte lägger märke till kalven. Endast de som aktivt tittar uppåt ser kalven. Typiskt för hemliga sällskap; ”hidden in plain sight”.

      Nu blev jag intresserad och började ta reda på fakta om staden. Den hade endast 5000 invånare vid slutet av 1800-talet. Sen etablerades ett stort företag, ASEA, som hela staden växte kring. Precis förutsättningarna för att ett hemligt sällskap ska ta över en hel stad. Idag bor drygt 120.000 invånare i staden och fortfarande är ABB (efterföljaren till ASEA) helt centralt. Tydligen är det så att i det finaste huset i staden bor VD:n för ABB. Allt det här låter helskumt för mig. Kan det vara så att något hemligt sällskap än idag har väldigt stort inflytande över Västerås? Är det någon som har mer info?”

      Eller helt igenom genomtänkt, döljande en konspiration av gigantiska proportioner. Människan är outgrundlig.

      1. Tja, Västerås är ett förvuxet brukssamhälle och f d ståtliga ASEA/ABB har atomiserats i femtioelva olika företag som fortfarande samma gamla ASEA-ingenjörer, undertecknad inräknad, snurrar runt emellan, innan de faller för pensionsstrecket.
        Men guldkalven var en av de första märkvärdigheter jag lade märke till när jag flyttat från lärdomsstaden Uppsala till Västerås. Annars kan man genom att peka på dessa fyra torn visa samhällsutveckling i snabbspolning:
        1) Domkyrkan, Kyrkan bestämde
        2) ASEA-tornet med lökkupolen; Industrin bestämde
        3) Stadshustornet: Den offentliga sektorn bestämde
        4) Kontors- och hotellhöghuset ”Skrapan” med Skybar: Postkapitalismen med optimistkonsulter, kurser och events.
        Undrar vad femte tornet blir…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s