Rädsla

Det har cirkulerat en bild föreställande en inbjudan till S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Under rubriken ‘Kurs i kristen tro’ finns underrubriken: ‘Handlar Koranen om våld och hat eller om kärlek och förlåtelse?’ Avsändare: Svenska kyrkan.

Jag tror de flesta av oss kan instämma i att själva erbjudandet blev fel, rent kommunikationsmässigt då, det är en rätt grav kommunikationsmiss att ett sådan affisch går igenom. Man kan fnissa åt det. Eller undra. Det sägs att svenska kyrkan svämmar över av kommunikatörer, vad skulle ske om man av dessa krävde någon sorts teologisk bakgrund? Om Svenska kyrkan var av tro och inte av verksamhet, skulle kommunikationen se annorlunda ut då? Förstår Svenska kyrkan ens hur dess kommunikation uppfattas?

Detta sagt, att bjuda in människor av annan religion i det religiösa samtalet pågår inom Svenska kyrkan på flera platser. Det finns ofta bland troende en geniun nyfikenhet på annan tro. I den bibelgrupp och samtalsgrupp i kyrkan jag varit del av har det förekommit inte minst judiska röster som bjudits in för att ge andra vinklingar på Gamla testamentet.

När jag läser intervjun med Domkyrkoförsamlingens präst om Korankvällen så hajar jag dock till av olika anledningar. Här. Dels är det själva ingången – den bygger på någon sorts förförståelse om att vi som kallar oss kristna är rädda för islam och att det är Svenska kyrkans roll att bota oss.

Undrar: Var kommer denna förförståelse ifrån? Är den ens ankrad i verkligheten?

När jag läser Dagen får jag bilder som bubblar fram från min barndom. Texten får mig att tänka på när vi, på 70-talet, i en skola i Danderyd skulle ta emot en elev från Afrika. Det var den första icke-vita eleven på skolan. Det föregicks av många föreläsningar ungefär på den nivå som artikeln i Dagen ger uttryck för.

Bara detta att lyfta fram och särskilja en Människa och säga: ‘Hen är inte farlig’. Man må förlåta en aningslös skolledning på 70-talet för den inställningen, och kanske säger det mest något om dem själva. De var så rädda för att det inte skulle fungera, de brottades mot sina egna fördomar, då blir det som det blir. Vi barn var mest förväntansfulla, nyfikna. Nuförtiden skulle man inte i skolan, eller förskolan, ta den ingången. Ändå är det så, ungefär, som man kan tolka Domkyrkoförsamlingens inställning till andra religioner.’De är inte farliga.’ Som talade de till förskolebarn, som tur är har förskolebarn idag en mycket mer sofistikerad inställning än så. De ser igenom det.

Sista inlägget i Dagen texten. Min undran. Är det verkligen så, att många kristna ringer varje natt till jourhavande präst och pratar om sin rädsla för islam? Jag skulle vilja ha belägg för det. Att det är så. Kan man få det? Finns det statistik som belägger detta påstående? Ur Dagen:

‘Varför uppehåller ni er så mycket vid islam i Stockholms domkyrkoförsamling?

– Därför att så många kristna ringer varje natt till jourhavande präst och pratar om sin rädsla för islam. Då är det vår uppgift att ta denna oro på allvar och därför bjuder vi in dess företrädare. Det finns två alternativ: antingen pratar vi med varandra, eller så vänder vi ryggen till. Samtal är enda vägen till att motverka rädsla.’

Det känns helt taget ur luften. Som att skapa en strawman. Även slutsatsen. Kyrkans roll á la KBT light, att bota människors (påstådda, påhittade) rädsla för islam genom att konfrontera dem med? Den synen bekräftas än mer om man läser Katedralakademins blogg här.

Är det kyrkans roll? Eller, vad ska man dra för slutsats? Man kan likväl definiera rädsla som det som man inte vågar möta. Vad är det Domkyrkoförsamlingen inte möter? Som de är rädda för?

Vari ligger min rädsla, som kristen? Inte för att jag bruka ringa jourhavande präst, men det som uppehåller mig, min rädsla, i bön, handlar mycket om urskiljning, särskiljning. Hur vet jag att jag vandrar i Kristi fotspår? Hur lever man som Kristen? Hur vet man, kan man veta, att man är på rätt väg? Jag har av nåd fått ta emot Gud, jag är livrädd för att jag missar djupet i det. Vad behöver man för att leva i tro? För att ta på sig Kristi kors? Varför är det så svårt att finna en församling i Svenska kyrkan som inbegriper en? Som tar ens längtan på allvar?

Bör jag ringa jourhavande präst?

******
9781444723250_200_on-writing_haftadNu till något helt annat, den första boken av Stephen King som jag läste var hans ‘On Writing’ – många menar att det är det bästa som någonsin skrivits om det skrivande livet – jag är benägen att hålla med. Efter den började jag läsa King. I Sverige ses han väl inte som riktigt rumsren, i USA som en stor berättare.

Väckelse har jag nu läst klart. Revival heter den på original. Vet inte ens om Svenska tidningar recenserar honom, men New York Times skrev så här.

Avslutar med ett citat.

“Your job isn’t to find the ideas but to recognize them when they show up.”
― Stephen King, On Writing: A Memoir of the Craft

12065659_10153754665904940_7767330250655581572_n

18 comments

  1. Tack för texten. Jag har sagt det förr och säger det igen. Du har den där förmågan, att utan överord gå rakt på huvudsaken och blottlägger mängder av frågor bakom alla vackra ord.

      1. Håller med Leos beröm. Ett tankeexperiment: Byt Koranen i affischen mot Bibeln och tänk på alla grymheter som finns i den som skrämmer när man plockar dem ur sammanhanget! Och sedan finns det ju spänningsförhållandet i alla tre abrahamitiska religionerna:
        Torah – Talmud
        Koran – Haditherna
        Bibeln – Traditionen
        där man ofta tillskriver boken till vänster det som står till höger…

  2. Nej, nej, nej, inte behöver du ringa jourhavande präst, där finns inte svaret på din (och min) längtan. Hjälpen är närmare än du tror, en bekännande kristen syster eller bror som tar dina frågor på allvar är räddningen.
    En riktigt bra bok om skrivandets mödor: Bodil Malmsten, ”Så gör jag”, Konsten att skriva.
    Mycken visdom finns i den och den är äkta!
    P.S. Tror inte ett ögonblick att många kristna ringer till jourhavande präst för att tala om sin rädsla för Islam. D.S.

    1. Håller med. Och sådana finns det med.

      Angående jourhavande präst så lyfts det ju fram när man läser om det som att tjänsten är viktig för människor i kris – jag har inte tidigare sett att det skulle vara en samtalslinje dit ‘många kristna’ ringer varje natt för att de är rädda för muslimer. Det förvånar mig.

    1. Det var ju en neutral och objektivt bevakande journalistisk text.
      Jag kanske inte behöver ringa jourhavande präst längre för att jag är rädd för objektiviteten på Avpixlat?

  3. Ja, man kan verkligen undra om det där med Jourhavande präst. Om det inte är sant gör väl ett sånt påstående i sig självt rejäl skada, förutom då att vi svenskar i största allmänhet blir beljugna. Vilken är Ulf Lindgrens roll i Jourhavande präst? Vet han vilka typer av samtal som brukar komma in, sådär rent generellt, eller dömer han av de samtal han minns från egna insatser för flera år sen, eller…

    Gissningsvis har storkyrkoprästerna inga muslimer i sin närhet i sin vardag. Jag jobbar tillsammans med några. I den förvisso mycket lilla gruppen muslimer på min arbetsplats råkar vi ha supermänskan som alla älskar, samt den som verkligen retar gallfeber på folk. Ungefär ett tvärsnitt av mänskligheten i gemen, alltså, fast extremerna råkade bli välrepresenterade. Inte fanken är jag rädd för någon av dem. Jag har noll behov av att gå till Storkyrkan och få mig till livs islamskräckavtvättning. Det känns lite som när Emil och Emils mamma gick till Godtemplarlogen för att lyssna på nykterhetspredikan.

    1. Jag menade inte att han anklaga någon för lögn – mer att meningen förvånar. Kanske är han bara väldigt generell. Min uppfattning när det kommer till jourhavande präst – när det skrivs om den – är att de som ringer är psykiskt sköra, självmordsbenägna, men det kan vara fel. Meningen, ‘därför att så många kristna ringer varje natt för att prata om sin rädsla för islam?’ förvånade mig. Å andra sidan är ‘så många’ ett väldigt flexibelt begrepp – kan vara lite vad som helst.

      Nej, jag tror inte att de har många muslimer i sin närhet – och att det är därför de gör en så stor poäng av att visa upp ‘titta – vi är vänner’.

  4. Det för min del mest upprörande med den affischen är att mässan innan bara tar en halvtimme.
    Hua vad liturgiskt fattigt det blir, nästan så att jag funderar på att ringa jourhavande präst.
    I min fria församling brukar veckomässan ta runt en timme. Men då glömmer vi heller inte bort beredelseord och syndabekännelse, två liturgiska moment i mässan som är utrotningshotade i Stockholms stift.

    Jag betvivlar inte att det kan finnas en oro bland folk i allmänhet om utvecklingen i samhället om det blir ett ökat tryck av muslimskt radikalisering i vissa geografiska områden.
    Men liksom i fallet med MC-klubbar är det nog våldsbenägenheten som orsakar rädsla, inte vilken ideologi som står bakom.
    Om vi byter ut ”islam” mot ”MC-klubb” på affischen, har den fortfarande samma relevans?

    1. Jag betvivlar inte heller att det finns en oro om utvecklingen i samhället – men vill tro att det är mer komplicerat än så. Man kan känna en sådan oro utan att för den sakens skull vara rädd för muslimer. Det blir så förenklat.

      1. Ja absolut. Det här tänket som går ut på att någon vädrar en oro för hur det ska gå med alla dessa invandrare från kulturer som är oss främmande, då tolkas det som ”islamofobi” och boten heter undervisning… när man kan tolka det som mest bara oro för framtiden. Mao tror jag det sitter väldigt mycket mellan den jourhavande prästens öron, hur många av de inringande som tolkas som islamrädda/islamofober (om nu det är synonymer. Det borde det väl vara. Eller?)

  5. Jag är kluven.

    Å ena sidan är detta en ypperlig ansats, som verkligen behövs mer av, såväl i svensk kristenhet såsom i världen i allmänhet. Vi behöver mer kunskap om religioner, inte mindre. Och som Thorsten anmärker, så möts vi både i Bibeln och Koranen med kringskrifter av budskapen ”Vi är alla älskade” blandat med ”Slakta alla otrogna”. Vi läser i tidningar om hur både kristna, muslimer och till och med buddhister här och var tar till sig det senare budskapet, samtidigt som vi på våra arbetsplatser möter människor som mest vill utöva sin religion i fred. Inte lätt för en lekman att få ihop det; ju fler teologer som tar sig tid att lägga ut texterna desto bättre.

    Det är också ypperligt att vilja möta och förstå de som man räds. Jag ser fram emot kommande sessioner i St Jacobs kyrka, där Jimmie Åkesson får förklara hur SD:s partiprogram värnar om allas lika värde, där Missionsprovinsen föreläser om sin bibeltolkning, där nykatoliker från Berget får prata om sin relation till SvK, och där Kommunistiska Partiet får tala om religion som opium för folket. Nej, jag är inte ironisk. Jag tror allvarligt att just de man räds och/eller inte förstår är de man bör samtala med. Inte stänga in sig i säkra rum där alla tycker likadant.

    Å andra sidan: jag är rädd för att detta är mer av ett informatörsjobb än en ärlig dialog. Någon har upptäckt att det finns rädsla, till och med hat emot islam och/eller muslimer. Detta vill man möta på sedvanligt informatörssätt (ursäkta, alla seriösa informatörer, denna generaliserande och orättvisa bild av informatörens arbete…) genom att med emfas hävda att några problem, eller ens utmaningar, icke existerar. Vilket snarare lär ge motsatt resultat.

    1. Det finns ju en obefogad rädsla för kvinnoprästmotståndare, abortmotståndare och homofober” inom kyrkan, så varför inte ta upp en dialog med dem också.
      Västerås stift kanske t.o.m. kan ordna en dialogkväll för att samtala med konvertiter?

      Vafr finns det en sådan rädsla för att tala med andra fromhetsinriktningar inom kristenheten eller t.o.m. inom SvK?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s