De döda

Lärde mig ett nytt ord igår. Direktare. Ordet syftar på de som begravs direkt, utan ceremoni. Kroppen kremeras och askan sprids. Antalet begravningar utan ceremoni har nästan dubblats de senaste åren, och ligger nu i Stockholm på 8.6%. Artikel i DN finns här.

En anledning till detta med direktare kan vara att man 2012 lagstiftade om att begravning/kremering måste ske inom en månad från dödsdatumet, från tidigare två. Det har helt enkelt blivit för kort om tid. Ett citat från texten, från en begravningsentreprenör: ‘Kunderna som ringer säger att de inte har tid att gå på begravning. De är upptagna av så mycket annat att de inte kan prioritera att begrava mamma eller pappa.’

Jag brukar försöka förhålla mig extremt försiktigt när det där med relationen till våra döda, och döden, kommer upp. Är det någon gång som man måste tillåta olika uttryck så är det väl i relation till döden. När en människa är i sorg. En del behöver konkretisera, besöka kroppen på bårhuset, vara med på svepningen, andra skulle inte komma på tanken. En del ordnar stora begravningar, alla som vill kan komma, andra vill avgränsa till de allra närmaste. Det finns inget rätt eller fel där, bara olika.

Ändå är det något i det där ordet Direktare som känns så fel. Vi har svårt att få ihop våra livspussel, så även våra dödspussel. Hur prioriterar vi då?

Tänkte även i veckan på hur människor från andra kulturer hanterar döden. Apropå Lavin Eskanders begravning i Trollhättan, och apropå att idag begravs även ett av de andra offren, den 15-årige elev som omkom. Viktigheten i att få den döda människan i jord. Att det inte ska ta så lång tid. För några år sedan dog en judisk vän till vår familj, även där var ceremonien och begravningen bara några dagar efter dödsfallet. I Sverige är snittiden mellan död och begravning nu 27 dagar – det är tydligen längst i världen (enligt DN texten då). Jag vet inte, hur blev det så?

Så går vi in i helg igen och många kommer besöka sina döda, antingen genom att tända ljus på en grav, men kanske än fler genom att tända ljus hemma och kanske ta fram något kort och på så vis minnas någon som inte längre finns bland oss. Helgonens och Själarnas helg.

************
Mina inlägg är lite sporadiska just nu vilket egentligen speglar något bra. Från att ha haft ett riktigt dassigt år jobbmässigt förra året så tar det sig på den fronten och den senaste tiden har jag haft för mycket. Det är bra, men samtidigt blir bloggandet lidande eftersom jag inte känner mig manad att sätta mig framför datorn på kvällen när jag suttit framför den hela dagen. Ibland kommer dock saker upp som jag tänkt skriva om, som förra helgens DN krönika om Katarina församling, sällan har en text blivit så delad i mitt Facebookflöde. Har dock inte hunnit och vill passa på här att länka till en text på Rebella Undrar som rekommenderas. Kan tänka mig att många redan hittat dit, men ändå. Ett lästips. ‘En betraktelse är inte kyrkokritik.’ Här.

21 comments

  1. Det är två samtidiga trender: de väldigt personligt utformade begravningarna, designbegravningarna om vi så vill. Och så det minimalistiska Jag tror det sistnämnda är en konsekvens av de förstnämnda. Om man inte känner för det stort upplagda och superplanerade – vilket numera är nästan norm – tar man minimalt. Det är lite som dropin-vigsel och dropin-dop, som motpol till de påkostade och superplanerade stora festerna.

    1. Fast när man läser DN, och det kan vara deras reporter som skruvat till det, får man intrycket att det handlar om tidsbrist snarare än val, i.e. man väljer bort för att man har inte tid. Men, kan se att man hade kunnat skriva en helt annan artikel på samma tema.

      1. De intervjuar begravningsbranschen och detta är branschens bild. Hur sann den är vet vi inte. ”Har inte tid” kan väl kanske ibland också betyda ”har inte tid/lust/ork med det stora projektet”.

        Öht är ”har inte tid” standardförklaringen vi tar till, med sånt vi inte prioriterar.

    1. Det var mycket – många som delade texten, fast då med anledning att de fann den uppbygglig – fast nu bor jag ju på söder med många kyrkliga Facebook vänner och säkerligen många som är aktiva i Katarina. Jag hade missat det du skriver om, twitter reaktionerna, eller de som fann det nödvändigt att ta texten som ett avstamp för att kritisera skribentens vad de uppfattade var förutfattade meningar. Mitt intryck – utifrån mitt väldigt begränsade FB – var att många fann den bekräftande, som att kyrkan gör något bra.

      Två saker jag tänkte på när jag läste texten i DN var dels detta hur han ändå rätt naket beskriver sina förutfattade meningar och tvingas ompröva dem. Med tanke på att det ofta varit kontrovers kring Katarina fann jag det lite kul att han tar just detta med att man läser Fader Vår (gamla=rätta versionen?) att han uppskattar det, som ett tecken på djup. Det där är en petitess, men jag vet fler som sällan går i kyrkan men som stöter sig på, de få gånger de är där, att inte ens Fader Vår är beständig.

      Ur DN textens perspektiv då – att han fann något sorts djup i Gudstjänsten, en innerlighet, kontra då att det funnits inomkyrklig kritik gentemot Katarina för att de inte är ‘tillräckligt kristna’. Kyrkans tidning hade ett uppslag i det i senaste numret – om Katarina då – som delvis tar upp detta: Är det Kristet? Såg du den? Letade men den finns inte på nätet.

      Sedan funderade jag på den bild han målar upp – Svenska kyrkan tror på vad som helst det kan lika gärna vara en hundvalp? – man kan tycka att den bilden är orättvis, men jag tror inte att han är ensam i den uppfattningen, även om andra skulle beskriva det annorlunda. Synd kan jag tycka att man från Svenska kyrkans håll inte vill möta det. Ditt inlägg fick mig att tänka ungefär så här om Svenska kyrkan. Som en liknelse. Jag går till fruktaffären. Köper ett kilo päron och ett kilo äpplen. Väl hemma upptäcker jag att äpplena är ruttna. Jag tar med mig äpplena tillbaka till fruktaffären och möts av total oförståelse: Men päronen är ju inte ruttna.

      Helheten, antingen är den viktig, eller så är den det inte. När man avfärdar människor med ord som men päronen är goda så, ja, tja, det blir problematiskt, för mig då.

      1. Det kan ju väl vara så att de relativt skarpa reaktioner jag sett på Twitter, var reaktioner inte bara på texten utan även på alla möjliga berömmande ord. Jag kan förstå att det väcker kluvna känslor.

        Även han som skrev katolikkonvertit-artikeln i Fokus tog upp det där med Fader vår.
        http://www.fokus.se/2015/03/ett-kors-att-bara-2/

        Kanske är en banal detalj ändå den mest slående, i alla fall för någon som under det senaste decenniet har försökt genomlida gudstjänster på annat håll: plötsligt låter »Fader vår« som den ska igen.

        Som jag skrev hos mig: han har en del gemensamt med DN-Katarina-skribenten. Jag lärde mig ”Fader vår” inför konfirmationen och den sitter. ”Vår fader” är ett hinder, helt klart. Den som flitigt går i kyrkan kommer över det hindret rätt fort, men den är som sagt ett hinder för de som går glest. (Sen tycker jag ju att ”Vår fader” är opoetisk och har ingen rytm och… ja.)

        Oj, nej, inte sett i KT. Får leta upp, tack för tipset.

      2. Sedan krånglar det kanske till det att det är så olika – och kommer antagligen bli mer så när den nya kyrkohandboken kommer. Församlingen ges större val att välja bön etc till de olika momenten. Valfrihet, javisst, men det innebär också att besökaren får svårare att känna igen sig.

        Texten är under KT:s Kultur & Teologi – ett uppslag – ibland läggs de ut senare på nätet. Om jag ser lägger jag ut länk.

      3. Uppslaget i KT. Du syftar på ”Resan till öppenhet i Katarina”, apropå den bok om församlingen och dess utveckling som snart kommer ut?

        Precis som den artikel i Dagen där Sabina Koij får lägga ut sin version ostört, är det här församlingens egna som talar. Det är inte helt okritiskt, man påpekar att såväl kyrkomusiker som kyrkorådsledamöter och församlingsmedlemmar har lämnat under resans gång – inte helt förvånande, med tanke på den strid som utkämnades innan Olle Carlsson till slut kunde tillträda som kyrkoherde. Men frågan ”är det kristet” kan jag inte se att den ställs där.

    1. Tack för länk. Det slog mig med, angående familjen till gärningsmannen, att jag började tänka på dem med när jag skrev det.

  2. Jesus säger att de sover för att vakna. Den dagen finns det anledning att påminna om.
    Jag tycker att 1878 års utveckling angående de avlidnas sömn gör föreställningen tydlig – med bönen om att de ska få vila i frid intill den dag Kristus kommer åter för att döma levande och döda. Alternativet är att den vilan görs till ofrid. Därför ska vi inte glömma bort våra avlidna utan innesluta dem i vår förbön. Det görs i församlingar där människor ännu kommer samman för att fira gudstjänst, men tyvärr struntar de flesta i det. I bästa fall tar man sig till sin egen kyrkogård denna helg. En fin ordning är att be Herrens bön vid graven.

    1. Otroligt bra skrivet. Och Ja. Saknar kunskap om vad du referar till angående 1878 års utveckling, men vilken bra bild att ta till sig. Att de döda sover i frid intill den stora Dagen. Det låter oerhört katolsk detta att inbegripa de döda i förbön, den enda gång som jag varit med om det i Svk är i de ökenmässor som firas i Högalid.

      Jag saknar att inte kunna gå till mina föräldrars gravar denna helg – de var skilda och båda ville återförenas med sina föräldrar så pappa ligger invid farfar och farmor i Bureå, upp i norr, och mamma invid sina föräldrar i Nykyrka (nära Medevi). Utanför mitt fönster ligger dock Katarina kyrkogård, där lyser redan många ljus, jag får gå dit och be imorgon.

      1. Fast när vi tänder ljus och har tacksägelse efter ett dödsfall i kyrkan ber vi ju just en bön om frid, kanhända är vi gammaldags i Sveriges nordligaste församlingar (Jukkasjärvi, Karesuando och Vittangi) men det gör vi. Nyss hade vi tacksägelse för min mamma så den seden lever här hos oss. Vi har också haft utsjungning och i den ingår också en bön om frid för den avlidna: Först läses Ps. 121 och vi läste som det stod i psalmbokens ”En liten bönbok”(1986)så psalmen avslutas: ”Herren ska bevara din utgång och ingång, från nu och till evig tid.” följt av denna bön: ”Giv henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne. Amen.”

        Hela utsjungningen (eller bisättningen) avslutas med Ps. 4 ”I frid vill jag lägga mig ner och i frid skall jag somna in, ty du Herre, låter mig bo avskild och i trygghet.” De orden hade mamma hängt ovanför sin huvudkudde där hon somnade in.

      2. Fint. Jag är inte så insatt men vill minnas att det varit kontrovers kring detta med att be för de döda – i alla fall här i Stockholm. Det var en präst som jag sådär lite kände till, han blev anmäld till Domkapitlet för att han hållit en mässa där han bland annat bad för de döda och även för helgonens förböner. Det han ha varit det sista som ansågs stötande.

        Med önskan om en välsignad helg!

      3. ”Giv henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne”.
        Det där är väl exakt orden ur det katolska rekviem, bara lite förkortat.
        https://en.wikipedia.org/wiki/Music_for_the_Requiem_Mass#Communion
        När jag googlar ”o Herre, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för” (för att slippa könsbestämningen) ser det ut som att det hör till den normala svenskkyrkliga ordningen för begravning. Exv. här
        http://kullapastorat.se/begravning/gudstjanstordning

        Jonas Nilsson har en förklaring på att Gud ger någon sin frid, men vad betyder det att Gud låter sitt eviga ljus lysa för någon, för en lutheran? rent teologiskt?
        Varifrån kommer dessa ord från början. Hur gamla är de.

      4. Jag kan tänka mig att det är en formulering från före reformationen. Luther slängde ju inte ut särskilt mycket av den allmänneliga trons uttryck.

  3. ”Må alla kristtrognas själar vila i frid och låt ditt eviga ljus lysa för dem”* så kunde det heta. 1878 års utveckling av Luthers lilla katekes, som alltså inte finns i Lilla katekesens original, ställde frågan (162): I vilket tillstånd befinner sig de dödas själar före den yttersta dagen? Svar: De trognas själar åtnjuter efter skilsmässan från kroppen salighet hos Gud, med de otrogna är i ångest under väntan på domen. Med citat ur Luk 23:43 och Joh 3:36. Åldern på orden om det eviga ljuset kan jag inte. Jag utgår från att det är samma ljus som Johannes vittnar om: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt över det Joh 1:5 (alltså Prologen). Jag passar på frågan om en lutheran kan sägas ha något särskilt spår i denna fråga. Att få föreställa det ljuset för de sina inkl avlidna ger tröst, särskilt för den som ber. Om man inte velat ha med det ljuset att göra blir det kanske problematiskt.
    Om jag förstått saken rätt har katolska kyrkan blivit luddig i dessa frågor efter Vat II. De som tidigare bad på detta sätt* fick som konvertiter sluta be så och i stället be för alla döda. SOm jag skrev ovan menar jag att det är vanskligt att tala om döda. Jesus säger att de sover. Därav tanken om två olika slags sömn – en fridfull och en i ofrid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s