Munken

Det var väl egentligen inte något nytt han kom med, munken som guidade runt på ett av de kloster som jag besökte i Egypten, men hans ord har stannat kvar. Kanske för att det är en av de få gånger som jag hört en egyptisk munk uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas som kyrkokritiskt.

Nu har jag inte speciellt omfattande erfarenhet av att samtala med Egyptiska munkar, det har mest blivit frågor i samband med klosterbesök, men just denna gång, kanske för att besöksströmmarna sinat, så kom en relativt mig ung munk fram och erbjöd sig att guida runt. Han var väldigt frispråkig.

Platsen var Wadi Natroun – den del av norra Egypten där en stor del av 300-talets klosterrörelse växte fram. Det är också det område där klosterrenässansen ägt rum – sedan 1970-talet har en ökad rännil av unga män sökt sig till klostren. Den unge munken talade om svunna tider – om hur öknens Fäder och Mödrar levde omväxlande som eremiter och i klostret, att öknen på så vis var deras. Idag är det farligt att bege sig ut i öknen, klostren har kommit att existera inom fyra murar. Det är ingen bra utveckling, menade han.

För de kristna i Egypten har väl militärens återtagande av makten varit positivt. Sedan 2013 är Muslimska brödraskapet förbjudet och militären håller landet i ett hårt grepp, med undantag för Sinai-halvön som delvis är mer eller mindre laglöst. Detta har också inneburit, enligt min munk då, ett allt för nära lierande mellan kyrkan och regimen. Han tror inte att det är speciellt bra, för kyrkans trovärdighet då.

Så sa han, och det var den meningen jag syftade på i början av detta inlägg, apropå ord som lever kvar. ‘This is not a very healthy time for Egyptian monastic life. We are rich in numbers but poor in spirit.’ (Nu är inte en speciellt bra tid för klostren. Vi är rika i antal men fattiga i anden, ungefär).

Det är väl en av Helgelsens paradoxer, att ju längre man kommer på vägen desto mer inser man hur kort man färdats. Det krävs en viss andlig mognad innan man förmår uppleva sin andes fattigdom. Men, som Jesus säger, Saliga äro de som är fattiga i anden. Och saligt är det att få inspireras av sådana människor.

Gå nu, och synda inte mer.

Gå nu, och synda inte mer.

På Anafora har man byggt en ny kyrka. Det är Helena N, ikon restaurator och ikonmålare, som håller i måleriarbetet. Helena är från Finland, hon har varit på Anafora så länge jag kan minnas och bor numera där mer eller mindre permanent. När jag besökte kyrkan slog det mig att valet av bilder var osedvanligt kvinnoupplyftande – många av Jesu möten med kvinnor fanns avbildade på väggarna.

 

 

Kvinnan med blödningarna, hon som vågade sig fram och som snuddar vid Jesu mantel.

Kvinnan med blödningarna, hon som vågade sig fram och som snuddar vid Jesu mantel.

När jag påpekade detta för Helena så sa hon att det var Biskop Thomas tanke, att han bett henne att lyfta fram kvinnorna. Just nu studerar hon Gamla Testamentet för kyrkans högra vägg ska delvis ägnas dem, det Gamla Testamentets kvinnor. Vet inte vilka hon väljer – men ser fram mot att möta Hagar i Anaforas kyrka nästa gång i Egypten.

Det är lite häftigt att vandra kring i en kyrka som är ‘a work in progress’ – på vissa väggar fanns skisser. Som denna:IMG_3018

 

 

 

 

 

 

 

Så utifrån:

IMG_3029 Byggnaden, kyrkan, är alltså lite nedgrävd, befinner sig under jord.

Många tankar efter denna resa. På ett bra vis. Nu hemma. Det är också bra. På ett annat vis.

(Vet inte varför bilderna flyter ihop, har försökt fixera men lyckas inte. Ger upp.)

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s