Lucka 11: Dopet

Har Svenska kyrkan en dopteologi? En trovärdig, genomtänkt sådan? Jag har ställt frågan förr, nu aktualiserades den genom huvudledaren i Kyrkans tidning skriven av Jonas Lindberg, jag antar att han är präst. Det går inte längre att länka till Kyrkans tidnings texter, det är synd, men texten handlar om flyktingar, jag läser den som en maning i mötet med asylsökande att inte påtvinga dem en tro.

‘Om och när frågan om byte av trostillhörighet kommer upp bör det – sett till den extrema situation som flyktingarna befinner sig i – först och främst ses som en själavårdsfråga och då blir uppdraget ett annat. Den som tar emot ett sådant samtal bör därför förslagsvis inte medverka på annat sätt i församlingens flyktingarbete …

‘Det primära syftet med ett sådant samtal bör vara att hjälpa flyktingen att hitta sina egna svar kring sin identitet i en helt ny livssituation.’

Ledaren manar till restriktivitet, eftertanke, när det kommer till att möta en flyktings doplängtan.

Det där fick mig att tänka på mitt eget dop, eller efterdyningarna av det. Det fanns då, 2004, en diskrepans mellan hur kyrkan mötte en familj med ett barn som skulle döpas och en vuxen. Eftersom jag då studerade teologi ville jag gå in i det – intervjuade flera präster och fann ingen samstämmighet. En del såg vuxendopet som barndopet, jag döper, andra menade att den vuxne dopkandidaten skulle genomgå dopundervisning. Det hör till det rent kyrkotillhöriga att det vuxna Svenskyrkliga dopet även inbegriper konfirmation, det vill säga, om man döps som vuxen i Svenska kyrkan blir man per automatik konfirmerad, i.e. vuxendopet är på så vis inte av nåd, utan av tro, ett troendedop, även om ingen Svenskkyrklig präst skulle formulera det så.

Jag kan tycka om hur ledaren i Kyrkans tidning talar om ‘redan i den tidiga kyrkan var dopundervisningen en lång process.’ Men det ju inte den vägen Svenska kyrkan har valt. Med Drop-In Dop blev ju allt det där med dopundervisning överflödigt. Låga trösklar. Kom och låt er döpas!

Detta gäller uppenbarligen inte de nyanlända, vi döper svenskar rakt av men inte er andra. I dessa fall bör prästerna ‘vänta tills flyktingen kan föra ett samtal på hjälplig svenska.’

Vet inte. Den stör mig oerhört, denna ledare, vad blir dess konsekvens: Om en asylsökande dyker upp på ett drop-in dop, så Nej, Svenska för Invandrare först?

Vad säger det om vad dopet är? Varför är dopet viktigt? Är dopet viktigt?

10 comments

  1. Ja, dopet är livsviktigt! Hela min uppväxt visste jag att jag var kristen, för jag var döpt.
    Tänker ofta på mitt dop som en osynlig vattenstämpel som inte går att tvätta bort. Längtan efter att få säga mitt eget ja kom långt senare. När tillvaron vacklar har det alltid hjälpt mig att tänka på att jag är Guds barn, även när det inte känns så. Varför vi skulle ställa andra krav på vuxna dopkandidater än på små barn förstår jag inte.
    Luther säger tydligt: ”Dock vilar inte dopet på tron, utan på Guds ord”.
    Vad jag kan erinra mig så finns det ingen bibeltext som säger att undervisnng måste ske först.
    Tänker på berättelsen om den etiopiske hovmannen (Apg 8:26-38), där handlar det om ett samtal för att förklara dopets innehåll.
    Men Kyrkoordningen säger: ”En vuxen får döpas när han/hon begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap. Undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära skall alltid föregå ungas och vuxnas dop, och där gör man tydligen lite som man vill.
    Det står också att församlingen ska erbjuda dopundervisning till dem som bor i församlingen och tillhör Svenska Kyrkan, men det sker ju inte i någon större utsträckning.

    1. Vad som ‘stör’ mig med texten är att det blir en sorts tudelning – nu när man valt i Svenska kyrkan att göra dopet extremt tillgängligt genom drop-in till exempel så blir det skevt att i samma anda vara restriktiv när det kommer till asylsökande. Man skulle aldrig på liknande vis ifrågasätta en svensks önskan att bli döpt.

      Vet angående Kyrkoordningen, men man har ju de facto avskaffat dopundervisning inför det vuxna dopet, det är annorlunda med en blivande konfirmand som då döps under konfirmationsläsningen inför konfirmationen. Igen, här har väl drop-in dop ändrat praxis – eller i alla fall öppnat för nya tolkningar av vad undervisning i Svenska kyrkans tro ska bestå av. Jag tenderar att tycka att det är positivt – och att man som kyrka inte ska ifrågasätta människor som vill döpas. Det finns i Apostlagärningarna en mening om detta, att människorna EFTER DOPET deltog i undervisning.

      Vet att det även handlar om politik – kyrkan tror att asylsökande/flyktingar kanske nyttjar kyrkan för att få ytterligare skäl till att stanna i Sverige – men jag tycker som sagt illa om när man börjar ifrågasätta människor som eventuellt skulle vilja låta sig döpas, speciellt då man endast gör det när det handlar om icke-svenskar?

      Blir lätt komplicerat.

      Finns det något hinder för att bli döpt?

  2. Det här är inga enkla frågar. Är vuxen- (nåja 13 års-) döpt i frikyrkan, men känner mig nu ”ekvidistant” till barn- och vuxendop. Och hur man ska bemöta flyktingar som vill bli döpta, då bör ju ansatsen vara att i de flesta fall menar faktiskt en person vad den säger, men att man bör föra ett eller ett par fördjupande samtal (vilket kan vara nog så knepigt om tolk krävs).
    Ingen enkel fråga!

    1. Det är komplicerat – mer så än mitt inlägg kanske ger uttryck för. Doppraxis sänder ju signaler – det blir märkligt om man ställer krav i vissa fall men inte i andra. Det finns väl en viss oro kring att människor nyttjar dopet som ett sätt i en asylprocess, och tanken har förts fram att man genom att döpa en människa kan ge den personen, om asyl avslås, ytterligare problem i hemlandet. Likväl kan det omvända vara sant, personer som kanske flyr från länder där man inte kan konvertera till kristendom och som verkligen längtar efter att i dopet bekräfta sin tro.

      Detta sagt, jag tror att man som kyrka om man nu som Svenska kyrkan valt att göra dopet extremt tillgängligt bör ha samma inställning gentemot alla, det är den där diskrepansen jag finner upprörande. Att människor behandlas olika när det kommer till dopet.

      Fast nu inser jag att man kanske istället ska jämföra det vid konvertering – Jag vet inte hur sådana processer ser ut i Svenska kyrkan? Om man som judisk, eller muslim skulle vilja konvertera, vad som krävs i sådana sammanhang? Tänker mig att för en katolskt troende är det kanske bara att begära inträde?

      Väcker även andra frågor…

      1. Jag själv har funderat på om jag flyttar till en annan stad, då skulle jag bekanta mig med equmeniakyrkan och SvK på plats och så småningom välja mellan dessa två. Eftersom jag inte är medlem i SvK (just för att jag tar SvK på allvar tycker jag inte om dubbelmedlemskap) kommer jag i så fall att be om flyttbetyg och visa upp mitt dopattest. På frågan om jag kan bli medlem i SvK på detta vis till en präst fick jag svar att detta i princip gå, men att jag då även ska bekanta mig med SvK lära mm (vilket jag knappast tror bli ett hinder). Men jag tror det pågår samtal mellan equemiakyrkan och SvK om ett mera smidigt samarbete i dessa fall.

  3. Jag håller med dig, detta är inget annat än ren rasism men, som vanligt är i Sverige, under en täckmantel av välvilja. Det ska förstås vara lika för alla. Gud handlar i dopet, Gud tar ansvaret för den döpta.

  4. Mycket intressant!
    Ogillar definitivt uppdelningen av människor utifrån etnicitet. Men som flera redan påpekat, så är saken komplicerad. Jag är komminister i en lantsortsförsamling och har det senaste halvåret fått 7 förfrågningar från invandrare om att konvertera och få döpas. Finns det något som hindrar att de döps? Ja, faktiskt:
    En av dem har under dopundervisningen kommit till insikt om att han gillar Jesus, men att Jesus för honom inte har någon annan ställning än andra goda människor i världshistorien. Vi fortsätter samtalen, men han vill själv inte bli döpt så länge han inte kan se det unika med Jesus.
    Några har inga förkunskaper om kristen tro alls, utan önskan att bli kristna bottnar lika mycket i att avsäga sig islam som att anta kristen tro.
    I några fall kan man varken svenska eller engelska utan vi måste använda tolk. Kan jag vara säker på att tolken verkligen förkunnar evangelium? Som präst har jag ju trots allt ett läroansvar, men här kan jag inte ta det fullt ut.
    Andra har tillhört den underjordiska kyrkan i sitt hemland och fått undervisning, men inte kunnat bli döpta där, och behöver i princip bara undervisning om det praktiska i hur dopet går till.
    Olika bakgrunder – naturligtvis, eftersom de är individer – men alla har de några saker gemensamt:
    *De måste få veta att de kanske inte vinner något på att bli kristna när det gäller asylprocessen, men de kan förlora mycket på att bli det om de utvisas efter dopet (är de ändå beredda att döpas, så är de så andligt beredda som de nånsin kan vara så vitt jag kan bedöma det);
    *De har ett behov av att vi som församling tar ett visst ansvar för dem också efter dopet: de kan när som helst förflyttas till boende på andra håll i landet och behöver därför vara kända av oss som ansvarar för dopet;
    *De skulle anse sig ha blivit nonchalant behandlade om jag hade praktiserat drop-in-dop utan att ha samtal med dem först. Och eftersom man inte skall göra skillnad på folk tycker jag nog att man bör göra samma sak med vuxna svenskar…
    Tack, förresten, för en personlig, intressant och fascinerande blogg – inte bara den här bloggposten, utan bloggen i allmänhet!
    /Dan Sarkar

    1. Tack Dan för dina vänliga och uppmuntrande avslutande ord.

      Jag är helt med dig i det du skriver, fint även att du lyfter fram församlingens ansvar för den döpte, och lutar nog själv åt det där med Dopundervisning – för alla vuxna som vill låta sig döpas – det är mer den där dubbelheten som jag stör mig på i ledaren – att å ena sidan erbjuda drop-in dop men å andra sidan inte erbjuda det till alla. Det blir olika dopteologier, och han borde ha adresserat det i sin ledare.

      För min egen del satt dopet långt inne – det vill säga det tog nio månader från det att jag uttryckt min längtan att bli döpt inför en präst till att komma till – Nu är det dags. Det var bra nio månader, det var inte strikt undervisning så, mer att jag bestämde mig för att deltaga i Söndagens Gudstjänst, jag började läsa Bibeln genom Evangelieboken inför Söndagen och på den vägen var det. Efter ganska exakt 9 månader kom jag till en punkt, det är dags nu. Som en graviditet. Något skulle växa fram innan det föddes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s