En Annan Dag: Domaren

På Martyrernas dag har jag läst Ian Mc Ewans Domaren. Den har legat i en hög att läsa rätt länge, och när jag väl började läsa den i morse så passade den, den ger en rätt bra fond till Jesu orden i dagens Evangelietext.

‘Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”’

Jag har inte hört så många predikningar som tar de orden ‘på allvar’ – naturligtvis måste man sätta dem i sin kontext, men vad menar han, egentligen, jag har ett dop som jag måste döpas med. Kosta vad det kosta vill. Att våndas innan det är över. Har en viss förståelse för det svåra i att lyfta fram martyrskap som ideal i tider som vår – det leder tankarna till självmordsbombare. Men, det är egentligen rätt enkelt, den som drivs av viljan att bli martyr kommer aldrig bli det, lika lite som den som vill bli helgonlik blir det, eller den som vill bli profet någonsin kan bli profetisk. Grundläggande: Man måste bort från sina egna önskningar och strävanden för att uppnå de eviga tillstånden.

Domaren i boken är ingen Gudomlig sådan. Där finns två berättelser. Hon blir, vid 59 års ålder, lämnad av sin man som vill uppleva passion (ung älskarinna) innan han dör, och hon ställs inför ett fall där en ung man, 17 år och nio månader, drabbas av leukemi. Eftersom han, och hans familj, tillhör Jehovas Vittnen så vill han inte genomgå den behandling, som innebär blodstransfusioner, som skulle kunna rädda honom. Vore han 18 skulle det spela mindre roll, varje människa har rätt att söka vård, eller avstå vård, men som inte ännu myndig hamnar hans fall i rättsväsendet.

Mötet mellan Domaren och patienten blir livsavgörande. Domaren har att avgöra om den unge mannen är att behandlas som en vuxen, om han kan sägas förstå vad han gör, vilket hon finner att han kan. Han är osedvanligt intelligent, den unge mannen. Men domaren har också att döma utifrån barnets välbefinnande – och här dömer hon så som det sekulära domstolsväsende som hon är del av. Han är ändock inte 18. Rädda honom från det religiösa. Behandla.

Pojken överlever, men förlorar sin tro, och hänvisas till det sekulära rättsväsendet, han stalkar Domaren under en tid, söker henne för svar på sina frågor, det var trots allt hon som dömde honom till ett liv utan tro. Det går som det går. Hon tar inget ansvar. Skickar iväg honom. När leukemin återkommer ett halvt år senare är pojken man, han har fyllt 18, och kan bestämma själv.

Domaren sitter på sin kammare och undrar: ‘Till slut infann sig tankarna i form av två påstridiga frågor. Varför berättade du inte för mig? Varför bad du mig inte om hjälp? Svaret frammanade hon själv inom sig. Det gjorde jag.

Det är lätt att bemöta den som söker hjälp på ‘våra villkor’, så mycket svårare då att hjälpa den som söker hjälp på sina villkor. Att hjälpa, utan att försöka ändra dennes villkor. Se Människan, på riktigt då.

Så här på Martyrernas Dag fick dagens läsning mig att tänka på de kristna som flytt från Syrien – som ställts inför konvertera, dö, eller fly. En del av dem finns bland oss nu. Att tvingas till livsavgörande val på grund av sin tro. Tro och dö.

Det var speciellt en passage ur boken som stannade kvar. På sjukhuset.

‘Till sist sa Domaren: ‘Vad säger ni om det här med transfusionerna?’

All humor försvann. Den karibiska sköterskan sa: ‘Jag ber för honom varje dag. Jag säger till Adam: ‘Gud kräver inte det här av dig, vännen. Han älskar dig ändå. Gud vill att du ska leva.’

Hennes kompis sa sorgset: ‘Han har bestämt sig. Man måste beundra honom ändå. Han lever verkligen som han lär.’

Jag tror förvisso också att Gud vill att vi ska leva, men även på att det finns ett sätt att leva som är så på riktigt att om man inte lever det kan man lika gärna vara död. Nästan allt i vår tid motarbetar det sättet att leva.

Ur det perspektivet får dagens Evangelium nästan något hoppfullt över sig.

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.”

Alla dagens texter Här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s