Det omistliga

IMG_3150Egentligen ville jag ha ökensand men hittade inte det i mina besök på blomsterbutikerna i kvarteren. Marmorkross fanns i överflöd, men det kändes för mycket tazetter, till slut hamnade jag på SoFo Pets och hittade detta: Svart grovkornig sand för akvarium. Dessutom bra mycket billigare än marmorkross.

Har tillskansat mig ett helt nytt dopljus inför denna Stilla Stora Vecka, än så länge otänt, jag ska tända det lite senare ikväll och ha som ett Stilla Stora Veckan ljus. I förberedelserna för att göra plats för detta ljus i mitt hem – i sökandet efter lämplig omgivning, som blev akvariesand då – slog det mig hur viktigt det är. Dopet. Om man nu ska tala om det som är omistligt. Och just den frågan har stannat kvar – den lämnade mig inte efter att ha väckts av ett inlägg på prästen Torbjörn Lindahls blogg. Frågan är då: ‘Vad är det i svenska kyrkans liv/tro/tradition/ordningar som är så omistligt att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste förbli här.’ Hela inlägget finns här.

För övrigt förknippar jag inte dopet med just medlemskap i kyrkan, jag var medlem i 40 år innan jag döptes, så dopet i sig ser jag inte som något specifikt omistligt för min svensk-kyrklighet. Däremot kan man, eller jag kan, fundera över, hur det blev så här: Det tycks idag  enklare för Svenska kyrkan att motivera varför man ska vara medlem än varför man ska söka gemenskap med Jesus Kristus.

Mitt eget dopljus har jag kvar, det är inte nedbrunnet, men det hör samman med min dopdag, så det brinner bara den 10:e februari, min dopdag, och ska så förbli. Däremot tänkte jag i efterhand att det fanns en tanke bakom att jag inte hittade någon ökensand, det låter kanske barnsligt, men ja, sand lämpat för vatten, akvariesand, det finns en poäng där, speciellt för ett dopljus.

Stilla Veckan. Palmsöndag.

4 comments

  1. Ja Svenska Kyrkan lyckas ju inte publikt inspirera till en gemenskap med Jesus Kristus.
    Kanske det sker i vissa församlingar.
    Medan motiveringen till medlemskapet mest handlar om att amn mister umgängesrätten till vissa förrättningstillfällen.
    Medlemskapet blir då ungefär som att betala underhåll för barn som inte bor under det egna taket för att få umgås med dem.
    En ganska stor skillnad mot att försöka leva i gemenskap med barnets förälder.

    Korrelationen mellan medlemskap och gemenskap med Jesus är dock även väldigt många frikyrkor dåliga på att kommunicera ordentligt.
    Hur var det Jesus sa när farisén vad i publikanens närhet?

    1. Ungefär så ja. Personligen kan jag tycka att det blir ganska märkligt att man som kyrka ‘tar bort’ eller ‘tonar ned’ det som verkligen är unikt för just Kyrkan och istället ger sig in och erbjuder i princip det som många andra redan gör. Frågan är vad som på så vis går förlorat, om något, både för kyrkan och för den enskilde.

      1. Bo Giertz skriver i sin bok Kristi kyrka(1939) att kyrkan inte ska ordna dragspelsaftnar.
        Det är världen mycket bättre på.
        Även om man på lokal nivå säkerligen försöker fokusera på att vara kyrka, så syns det ju inte så mycket av det på nationell nivå, åtminstone inte om när man läser protokollet från kyrkomötet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s