Oj då, tänkte jag när jag läste detta. Det är lite vanskligt att länka till Kyrkans tidning nuförtiden med deras betalvägg så citerar. Hela texten finns här.
”För några veckor sedan samlades förtroendevalda och anställda i ett möte i Härnösand och vi skulle informeras om remissförfarandet. Men när kritik mot kyrkohandboksförslaget och remissformuläret framfördes av några av oss, blev svaren först rena bortförklaringar och när kritiken fortsatte kom en uppmaning till konvertering (!). Alltså, vi som är emot detta förslag uppmanades att bli katoliker. Jag blev bestört men jag skulle ljuga om jag sa att jag blev förvånad.”
Dags att konvertera, alltså?
Inlägget är skrivet av Mika Lidén, organist, Sollefteå-Boteå pastorat. Mer: ”Det är uppenbart att man är genuint ointresserad av församlingarnas åsikter om kyrkohandboksförslaget. Man vill ha ett rungade ”Ja!!!” igen och med dessa remissfrågor kommer man att få det och då sitter vi i några decennier med en kyrkohandbok som har stora brister.”
Det är intressant hur tyst det varit från styrelsen efter alla akademiers remisser, men samtidigt verkar det som om dessa gett råg i ryggen åt fotfolket. Det finns en gräsrotsrörelse som lever. Frågan är: Kommer kyrkan att lyssna på Kyrkan – och ja, jag tror på gräsrötterna som Kyrka. Det kan säkert uppfattas som barnsligt, men min egen utgång från Svenska kyrkan började just i detta: övergången till den nya handboken, känslan av främmandehet, det störde mig enormt, att det som jag uppfattade som ‘min’ församling, ‘min’ gudstjänst, den som jag var trogen inte bara söndagstid utan även veckotid, så enkelt kunde byta ut.
Jag kan ha fel. Men faktum är: Jag går inte i kyrkan längre, den tappade sin attraktion när ‘min’ församling slutade fira Högmässa, det kändes som total uppgivelse.
Dags att konvertera, eller?
Heja Gräsfolket.
Rambling thoughts 
Lunds stift har precis lämnat sitt remissvar.
https://internwww.svenskakyrkan.se/1285447
Det kommer ju inte att antas. Sen kan man fundera på varför processen utvecklats som den gjort. Någonstans måste det vara dåligt ledarskap, en brist i strukturerna.
Jag har funderat lite på hur jag hade reagerat om jag varit katolik, född på 1940-talet eller så, och upplevt det liturgiska experimenterandet som inleddes efter Andra vatikankonciliet. Jag vet nu inte så många detaljer om hur det gick till, men ändå.
Fel av mig. Inte Lunds stift, Lunds pastorat. Många remissvar blir det.
Tack för länken med, som jag nu läst och upplevde som ett rätt matigt och genomtänkt svar. Jag trodde att det var mer klart att man på höstens kyrkomöte skulle rösta igenom förslaget men du har nog rätt i att det mycket väl inte kommer att läggas fram alls i nuvarande form.
För att vara ärlig har jag inte följt förslaget så nära – tröttnade – och blev bara beklämd av hela processen. Förvånades dock av inlägget jag länkade till – att kritik på ett möte med anställda skulle bemötas med du kan ju alltid konvertera. Att det hamnar på den nivån. Det är nog en kombination av brister i organisation och ledarskap.
Ja det ser jätteilla ut. Å andra sidan vet vi inte hur orden föll. Man ska vara försiktig när man bedömer såna utsagor. Tänker på när Kristen opinions Helena Edlund rafflande avslöjade att Kyrkokansliet i Uppsala ringer runt till folk med förmaningar om att inte posta främlingsfientligheter på Facebook, en skildring som när den synades i sömmarna föll platt till marken.
Håller med, även om jag lade ut det, man vet inte hur det sades eller hur det var tänkt att uppfattas, intrycket man får är ju att om det inte passar så konvertera. Däremot kan jag sympatisera med den där känslan av uppgivenhet – intressant här att den kommer från en medarbetare – över att ingen lyssnar. Det är symptomatiskt av Svenska kyrkan att besvara de som har frågor som om frågorna var fel ställda, jag har upplevt det med. Tror inte det är bra heller.
Ibland undrar jag om Svenska kyrkans ”mellanposition” är helt ohållbar. Jag menar, i en frikyrkoförsamling – om vi bortser från de som närmast håller sig med kult kring ledaren – bestämmer församlingen. I Katolska kyrkan bestämmer ytterst påven (även om hans ramar sätts av traditionen, han måste navigera inom dem). Men vem tillåts egentligen leda inom SvK?
Jag vet inte vem som påbörjade arbetet med kyrkohandboken i denna form som inte verkar lyckad, eller på vilken nivå beslutet togs. Men om äb, eller företrädaren, ryat ”så här kan det inte gå till, riv upp och börja om”. Hade inte hen isåf överskridit sina befogenheter? Har SvK ett tungrott system där ingen i realiteten har makt att ändra på tagna beslut?
Ett i ordets egentliga mening demokratiskt system borde innebära att folk kan göra sin röst hörd. Något behöver designas om. Att bara säga ”ut med riksdagspartierna” räcker nog inte.
Sen kan jag inte låta bli att tänka att det även i Stockholm borde finnas SvK-församlingar som kör vad du (och SvK, antar jag) kallar högmässa. De som lämnade Katarina församling när högmässan försvann, vart tog de vägen?
Själv har jag ”sprungit runt” mycket mindre än jag tänkt, men ibland har jag tyckt att det är märkligt svårt att navigera i Stockholms kyrkliga utbud. Tänk om någon (ständigt denne någon) knåpade ihop en sajt som läste in info från alla församlingars websidor och samlade i kalendarium, gudstjänster såväl som föredrag. Med möjlighet för folk att kommentera/”recensera”.
Bor man i Stockholm har man ju ett stort utbud – det är antagligen svårare på mindre platser. Jag tror att Svenska Kyrkans hemsida har ett samlat kalendarium, fast då måste man ändå söka på en församling men håller med om att en sådan guide skulle vara bra. Angående mitt eget fall var det inte så tydligt – i efterhand kan jag konstatera att jag har slutat att gå i kyrkan, och att det startade i samband med den nya gudstjänsten men det var inget tydligt beslut då. Jag mer bara gled iväg mer.
Carolina, det där med att sluta gå i kyrkan bara för att det skett en förändring är bara så tragiskt. Jag såg mycket av det under studietiden där en ny stad gjorde utbudet övermäktigt och gudstjänstfirandet försvann.
I Stockholm finns det ju endå ett så stort utbud av gudstjänster att något borde falla i smaken?
Åtminstone om man törs sticka ut hakan lite utanför SvK.
I så fall kan jag ju alltid rekommendera min kyrka som ligger hyfsat centralt.
Det kan väl också gå i perioder, och som sagt för mig var det inte så dramatiskt som att det var ett faktiskt beslut. Ett gradvis lämnande – som började just för att jag inte kunde förstå hur man som församling bara byter mässform, som om det inte var viktigt, och att jag uppfattade det som svårt att prata om det, i.e. kände mig oförstådd i hur besviken jag var och möttes av oförstående. Detta sagt, våra vägar är outgrundliga.
Jag uppfattade det som att den nye kyrkoherdens främsta merit var just att han i sin tidigare församling lyckats locka massorna till mässan genom att göra dess form mindre formell, eller snarare använda en liturgi som inte är enligt handboken.
Att de dittllsvarande vana mässbesökarna får se sig om efter något hemtamt blir en naturlig konsekvens.
Peter, om det är Katarina församling och Olle Carlsson du syftar på stämmer beskrivningen halvbra. Allhelgonakyrkan, där modellen växte fram, ingår i Katarina församling. De som valde honom till kh valde därmed att utöka konceptet till hela församlingen, typ.
Det knepiga är att det inte ploppat upp en massa avläggarförsamlingar som liksom bildat en rörelse inom Svenska kyrkan. En del tolkar det som att det handlar om Olle Carlssons person men det tror jag inte alls. Jag tror det handlar om att det hela är byggt underifrån, på gräsrötternas villkor (de gräsrötter som valt just detta ställe, alltså, inte i första hand församlingsborna). Allhelgonamässan är väl praktiskt taget sprungen ur en tolvstegsgrupp. En sån församling, med den uppslutning de har, skapar man inte genom att anställda sitter och ritar upp planer.
Stefansmässan uppfattar jag som ett försök till ”kopia men i eget musikaliskt stuk” som inte riktigt lyckats. Visst, kyrkbänkarna är inte tomma, men det initiativet har inte byggt församling.
Tack Rebella, jag förstod inte riktigt Peters referens men tror du har rätt i att det var det han refererade till. Jag har noll erfarenhet av Katarina församling och vet inte, men däremot tror jag du har helt rätt i, och en viktig poäng, i att det varit en rörelse som växt underifrån. Gudstjänstutveckling kommer aldrig kunna planeras fram via skrivbordet. Jag tror till och med att det startade som en samtalsgrupp, där gruppen i ett senare skede beslöt sig för att fira mässa. När saker sker på det viset får de en ‘äkthet’ som attraherar. Intressant nu hur så många församlingar vallfärdar för att ta del av Katarina församlings framgång – jag tror inte det går att kopiera ett koncept rakt av, däremot kan man nog inspireras av Olles sätt att låta ‘gräsrötterna’ (och till viss del kanske se sig själv som en av dem?) styra utvecklingen? Som sagt, jag har inte varit där någonting utan bara läst om dem. Det är möjligt, kan jag tycka, att om församlingarna utvecklas i olika riktningar att det borde vara rimligt att församlingsbor som föredrar en annan församling även borde kunna vara medlemmar där, i,e, att man kan vara medlem i den församling man firar Gudstjänst, men det är delvis en annan fråga.
Ja man undrar exakt vad katarinianerna (främst då OC) lär ut på alla sina kurser och föredrag. Jag vet att Katarinamässan byggdes av den där gruppen människor som stöttade varandra – har tolkat det som en regelrätt tolvstegsgrupp men kan ha fel. En väldigt speciell sits, svår att generalisera utifrån. Intressant, tycker jag, att när vanligt icke-kyrkligt folk får välja tar de gamla Fader vår. (En del detaljer kan väl tänkas komma från den där Sinnesromässan, som de flesta experimentmässor tydligen utgår från.)
Allhelgonamässan skapade massor av konflikter med församlingens anställda. Det skar sig.
Kanske det blir reda på situationen i Svenska kyrkan när ekonomin skurit och man måste göra sig av med alla dessa anställda. Alla församlingar som inte bärs nerifrån kommer då att försvinna.
Det där med att gudstjänstfirares längtan efter nattvard skär sig med de anställda låter som ett väldigt specifikt SvK-problem.
I frikyrkan kan det vara lite tvärt om, att pastorernas längtan efter nattvard med lite fastare liturgi kan väcka gammal katolikskräck (inte minst när Ulf Ekman konverterade) och gudstjänstfirare uteblir.
Det verkar väldigt underligt att anställda i SvK ser kyrkans huvuduppgift som något annat än att fira gudstjänst. Allhelgonamässan kunde väl må bra att kompletteras med högmässa på söndagarna, men jag gissar att personal som motsätter sig mssa mitt i veckan inte vill ha högmässa på söndagarna heller.
Lite konstigt är det allt, då Allhelgonamässan lockade en massa gamla frikyrkofolk som slutat gå i kyrkan sedan länge och nu kände ett sammanhang där de slapp känna prestationsångest.
Mer nattvard var nog inte ett problem där. Den tiden är nog förbi när det var en stridsfråga i SvK, fast OC blev förvånad när gruppen sade att det ska vara en mässa med nattvard. Snarare så att Allhelgonamässan byggde på att allt ska göras av folk som själva är aktiva i mässan (vilket nog här borde översättas till församlingen, i betydelsen ”gudstjänstfirande krets”) och det blev totalkrock med den SvK-kultur som bygger på att anställda fixar. Man hade anställda musiker men ville ändå låta amatörerna härja. Typ. Och säkert massor som jag inte vet något om.
Faktiskt såg jag, i KT tror jag, att Katarina församling börjar fundera på att komplettera med en högmässa. Allhelgonakyrkan står tom kl 11 på söndagar. Om det finns en genuin önskan eller om det bara är ett svar på kritiken från de som blev hemlösa när högmässan försvann vet jag inte. Intressant att just Katarina fått skäll för det, om det skett på många ställen? Det kunde kanske vara något, att samla de som blev hemlösa från flera håll i Allhelgonakyrkan kl 11. Men det måste ju finnas genuint intresse från de som bygger det, annars fallerar det och sen kan man lägga ner med ett ”vad var det vi sa”. Vill du försöka vara med och bygga högmässa, Carolina, kan du faktiskt pejla med katarinianerna om intresset av högmässa verkar äkta. Var isåf beredd att lägga ner om det bara är ord. Och var beredd på en rörig organisation där det konstiga är att det ändå på nåt sätt funkar, trots.. en massa saker.
Jag har blivit lite nyfiken på den här frikyrkliga emergent church-rörelsen. Där tas ju en hel del inspiration från det katolska (och kanske ortodoxa men det katolska finns ju mer tillgängligt, vi vet mer om det). Gissar att din församling Peter inte tillhör de där folk vallfärdar till Bjärka-Säby.
Angående min församling så kan jag säga at Bjärka-Säby är en vanligt förekommande plats för retreater ordnade av församlingen.
Församlingens nattvardsliturgi är lite hemsnickrad, men har så många element liknande SvK handbok 86 att man som svenskkyrklig känner sig mer hemma i den än i många SvK-kyrkor i Stockholms stift, trots de myckna växelläsningarna.
Att nattvard firas varannan onsdag och en-två söndagar per månad ger också en kontinuitet.
En gång i höstas så fick en pastorsvikarie för sig att strunta i den nedskrivna liturgin och köra på en mer traditionellt frikyrklig variant. För att göra en kort historia ännu kortare så kan vi säga att det inte kommer att hända igen.
För den som är intresserad att prova så är det nästa tillfälle onsdagen 18:e maj 18:30.
Jag kan ha missat något – men vilken församling är det du talar om?
Den församling jag går till heter Centrumkyrkan i Sundbyberg,
http://www.centrumkyrkan.se
Centrumkyrkan i Sumpan, minsan. Stanley Sjöbergs plejs. Trodde det var Pingst, men icke.
”Allhelgonamässan lockade en massa gamla frikyrkofolk som slutat gå i kyrkan sedan länge och nu kände ett sammanhang där de slapp känna prestationsångest.”
Därav den där teologin som mest bara är nåd, antar jag, som det fnyses en del åt. Jag ser samma hos en del av emergenterna, som bearbetar något mer eller mindre traumatisk ur det kyrkliga sammanhang de kommer från. OC är från början pingstvän, ska vi inte glömma.
Centrumkyrkan har sedan Stanley Sjöberg slutade utvecklat sina gudstjänster mot en mer genomtänkt liturgi.
Samfundsstereotyper beskriver församlingen minst lika lite som motsvarande för Allhelgonakyrkan,
Men det kan ju å andra sidan vara en av fördelarna med att inte vara samfundsankuten? Man behöver inte leva upp till stereotyper eller normer.
Frågan är vilka som känner sig lyssnade på i SvK?
Tydligen inte gudstjänstfirarna.
Inte heller organister.
Andra anställda utan ämbete?
Diakoner?
Komministrar?
Kyrkoherdar?
Förtroendevalda på olika nivåer?
Medlemmen som
Biskopar? (Det vore skrämmande få om inga andra upplever sig lyssnade på!)
Vissa utomstående lobbyorganisationer? (Men knappast Musikaliska eller Svenska Akademien)
Handboksprojektet är väl det tydligaste exemplet på att somliga på nationell kanslinivå inte är intresserade av gräsrötternas åsikter, men långt ifrån det enda.
Jag tror ändå – optimist som jag är – att det inte är så illa som folk säger. Handboksprojektet är ett symptom på något som går djupare än delaktighet. Frågan är vad.
Jag tror att Helena Myrstener kommer mycket nära sanningen i sin insändare i KT 13 maj:
”Att landets olika akademier sågar det nya handboksförslaget är utmanande för Svenska kyrkan och kan ge dåligt självförtroende hos kyrkans ledning. Vill denna ledning gärna ha den finkulturella elitens godkännande så blir detta en svår nöt att knäcka. Vågar Svenska kyrkan däremot ge upp frestelsen att söka kickar hos denna elit och därmed ta språkets klassperspektiv på allvar, är vägen framåt att lita på den egna stora kontaktytan i samhället och den egna teologiska och kontextuella tolkningen av samtiden.”
Det är finkulturens dominans som är fel. Hennes budskap är att handboksförslaget skulle vara det sätt folk vill fira gudstjänst på. Den tanken har drivits i prästutbildningen sedan förra handboken sjösattes. Den högmässa som för många varit det som gjort att man trots allt känt igen sig i något har definierats som grundproblemet, ”de andras” projekt (det dialektiska projektet behöver alltid en andra motpart som man kan definiera som det främmande). Experimentmässorna har varit utgångspunkten. Nu ska det föreställa någon form av ryggrad. Problemet är bara att det som varit ryggraden i allt experimenterande nu ska tas bort. Då faller hela experimentet. Även om huvuddelen av de nuvarande prästerna mer eller mindre understödjer förändringen, de är utbildade så, så blir det nog de som får det svårast därför att nu ska de försvara det som de flesta kan peka på är ett samtidsuttryck, en samtid som snart är borta. Vilken var ryggraden, egentligen?
För att finna någon form av begriplighet ska man nog undersöka hur det ser ut och går till i de evangelisk-lutherska kyrkorna i det gamla Östtyskland och de mer New Age-inspirerade anglikanska. Det var där projektet skulle vara en framtidsmodell.
Lilla katekesens svar räcker ganska långt men börja men vänd ordningen och börja med evangeliet: tron, bönen, dopet nattvarden och sist buden.
Men Svenska kyrkan är inte ensam om problemet. Samma pedagogik har dränkt svenska utbildningsväsendet. Ska vi lämna svenska utbildningsväsendet?
Kanske inte fel att kejsarens kläder blir synliga. Liknande grundmönster finns i Europas (=världens?) alla kyrkor. Men där tradition får fortsätta att vara det dominerande där syns inte klädedräkten på samma sätt. Även där frågar man efter kärnfrågorna. Men tro är mer än tradition, där kan jag ge handboksprojektets försök rätt.
Jag ska leta fram det inlägget du refererar till. Det är också en aspekt men samtidigt har ju invändningarna mot handboken varit väldigt massiva även internt, inte minst från kyrkans musiker. Den som lever får se.
Om man ville vara riktigt finstämd så skulle man lyssna mest på gudstjänstfirarna.
De tenderar dock i hög grad att vilja ha det som förut och då missar man de stora massor som skulle attraheras av det bya inkluderande språket.
Som om folk börjar gå i kyrkan för att man börjar använda könsneutrala personliga pronomen?
Det kan nog också vara så att människor säger att de inte går i kyrkan för att den är patriarkal, gammaldags, etc men det betyder inte att de per automatik kommer visa större intresse för att språket ändras. Öht är det alltid svårt att genomföra förändringar om de görs för att man vill ge människor vad de vill ha, de måste även drivas av en inre övertygelse för att övertyga. Det verkar saknas med i detta arbete.
Som en person som uppskattat Allhelgonamässan, mycket för att det är så lite att lära sig så man kan delta fullt ut nästan på en gång, förstår jag ju att man vill ha sånt kvar. Men därav följer inte att alla ska kasta ut högmässan. Förändra ska man göra när man vet vad man vill med det, typ. Inte famla blint.
Kanske man borde sträva efter en ”nymässa” och en ”gammalmässa” eller nåt. Två olika spår. Isåf är det hellre så handboken bör utformas, kanske. En mer klassisk gudstjänst ska inte ha sjuttioelva valbara alternativ så man aldrig vet vad som gäller. Ny-formen kräver kanhända inte samma kontinuitet.
Jag vet inte hur många liknande mässvarianter det finns? Stefansmässan gillade jag inte. För mycket av framträdande. Grejen med Katarina församling är annars att man byggt på en idé som sträcker sig vida utöver liturgin. Finns någon församling där de anställda (och kanske en kärna församlingsbor) tyckt JAA vi ska köra typ Allhelgonamässan! och så kom det massor av folk? Jag är synnerligen skeptisk.
Själv skulle jag önska ett liturgimuseum. Om det finns nånstans där de kör enligt 1942 års handbok vill jag göra studiebesök! för mina luddiga minnesbilder från konfirmationen är så störande, när jag faktiskt inte vet hur det var. Vill kunna säga ”ah, just, SÅ lät den melodin” så kan jag sen lägga till handlingarna.
Mittemellan-grejs, en massa halv-katarinamässor, tror jag INTE på!
Jonas, vad med östtyskarna och anglikanerna? Låter spännande. Kan du berätta mer?
Det är nog ganska säkert att om det är någonstans i världen man ska hitta jämförbara föreställningar vad gäller kristen tro med svenska vardagsförhållanden idag så är det gamla östtyskland, alltså ett germanskt sammanhang där kristen tro existerat men i praktiken, sedan ett par decennier, satts inom klamrar av offentligheten.
Det anglikanska inflytandet ska knappast underskattas men det gäller antagligen i första hand de redan mer eller mindre frälsta. Jag inbillar mig och andra att engelsmännen har haft ett helt annat traditionstänk än vad vi haft under överskådlig tid.
Jag ska vara försiktig med att tala om New Age inspirerat anglikansk kyrkoliv, kan inte hantera proportionerna, men huvudarkitekter i detta handboksförslag har haft sådan inspiration för ögonen.
Vi ska inte glömma att kontexten för upptakten till detta handboksförslag var svenskt 80-tal (i 86:ans handbok var man ännu inte klar över de inklusiva kraven även om de då sattes i prästutbildningen). Då hade ännu inte New Age-vågen kommit. Det som idag närmast uppfattas som barnsligheter var det inte då för då var Gudstro som något annat än saga sällan erfaren i media. Nu förväntar sig offentligenheten någon form av levande trosuttryck i kyrkans verksamhet. New Age tongångarna öppnade upp. Nu skickas kommunanställda på Yoga-kurser.
Skulle då inte kyrkans gudstjänstliv kunna vara lite mer pregnant utan att behöva bli anklagat för att tvinga folk att sätta sig i finsofforna?
(Större delen av handboksförslaget bygger på den sk Temamässan i HB86, enligt min mening missuppfattad i prästutbildningen.
Anvisningarna till Temamässogudstjänsten var/är inte avsedda att göra den ryggradslös men så har alternativet i praktiken hanterats i utbildningen och det tror jag är en anledning till att detta förslag aldrig kommer att hålla.
Man har i huvudsak följt en minimalistisk princip att det enda som var nödvändigt för en mässa var instiftelseorden, Herrens bön och ett stycke präst (senare utvecklades tanken om behörigförklarad) som läste instiftelseorden, allt annat kunde moduleras fritt.
Jag tror att det finns ett ordo i mässan som man inte kan göra om med mindre än att man omintetgör den kristna gudstjänsten. Det viktigaste är att det är Herrens gudstjänst. Tvekar man i det då lägger man i praktiken ner. Känslan av den kapitulationen, ibland i släptåg av de ädlaste inklusiva ambitionerna, tror jag skapar ångest hos många. Om bekännelsen till den levande fick lysa fram något mer så skulle det bli ett annat förslag.)
Jag tolkar dig, Jonas, som att du i Myrsteners artikel läser ”så här tänker de som konstruerat och förordar kyrkohandboksförslaget”. Det var en intressant tanke, som i så fall förklarar ett goddag yxskaft-svar som jag fick på en annan blogg, där man pedagogiskt förklarade för mig att gudstjänster ser olika ut i olika traditioner och ingen är gudagiven. Därav drogs slutsatsen att det där med att hålla fast vid tradition är något man kan kasta överbord. (Jag återberättar här mycket fritt och drar slutsatser från argument som bara skissades men aldrig drogs konsekvensen av.) Mycket märkligt, tyckte jag. Formen håller man fast vid för att folk lärt sig den, inte för att den i sig är Stor sanning (TM). Men det kanske är vad de tror, att motståndet mot handboksförslaget handlar om. Inser plötsligt – hela blogginlägget inklusive svar på min kommentar kan ha varit ett svar på typ Dag Sandahl! som verkar mena att rätt lära står och faller med högmässan.
Om du blivit troende idag, Carolina, hade du öht inte lärt dig högmässan. Du hade väl lärt dig någon annan variant istället. Hur långlivad den då blivit.
Jag tänker återigen på det katolska liturgiska kaoset i omläggningen efter Andra vatikankonciliet. Ibland måste man göra om i grunden, trots att det kostar. Där fanns säkert många som försvann ut, av ungefär samma skäl som du Carolina: det man kunde, och vilade i, försvann. Det är inte en process att slarva med.
Frågan är om man håller fast vid formen ens. Lunds Pastorat tar upp begreppet ordo utifrån begreppen Inledning, Ordets gudstjänst, Mässans gudstjänst, Avslutning (handbokens språkbruk). Vad jag förstår är det i huvudsak den tänkta ordningen efter Vat II, en trivialitetens ordning.
Består kristen gudstjänst av de två delarna Ordet och Mässan? Ja, enligt grundmönstret katekumenernas och de troendes gudstjänst. Men det handlar om en Guds uppenbarelse i två steg. De troende får bekräfta i kommunionen vad de tagit emot i evangeliet, då konsumeras och förkroppsligas evangeliet pånytt.
Det blir helt enkelt förvirring om vad som är centrum, huvudsaken. Kristus är huvudsaken och evangeliet som förkunnar Kristus är omistligt i en kristen gudstjänst. Det som nu i huvudsak dryftas är frågan om mässdelens ”nödvändiga” delar men grundfrågorna handlar om mer.
Om inte mässdelen har föregåtts av en klargörande undervisning uppstår diskrepans i det prästen och församlingen håller på med, särskilt om prästen distanserar sig till evangeliet och tron.
Tyvärr är det svårt för att inte säga horribelt att föra grundläggande samtal om dessa saker i remissinstanser som inte själva känner evangeliet eller mässan väl. Däremot tror jag att de flesta ganska snabbt kan erfara huruvida det är Jesus som står i centrum i den aktuella gudstjänsten eller inte. Jesus är den viktigaste i allt.
Tack för alla dina intressanta inlägg. Jag tänker rätt pragmatiskt – man behöver olika saker olika tider. Ett tag i början av min tro var jag på retreat en gång i kvartalet, minst, men det slår mig att även det var länge sedan nu. Jag tror att jag mest var ledsen över att jag hade tagit det kyrkliga på sådant stort allvar, och blev ledsen för att jag uppfattade det som att församlingen liksom schabblade bort mig – ungefär som att, för att psykologisera, insikten när man inser att man inte varit lika betydelsefull för en person som man själv uppfattat som betydelsefull. Jag har inte, idag, någon stark längtan efter ett Gudstjänstliv – men kan å andra sidan se att det skulle börja växa om jag började gå i kyrkan igen. Den vanan och kontinuiteten var bra för mig. Sedan får man se vart det leder – i nuläget letar jag inte på det viset som jag en gång gjorde, men det kan ändra sig.