Kristen Trosbekännelse: Korset

Det har utkommit ett mastodontverk med svensk poesi, hundratals sidor, tre band, Nina Lekander recenserade det under rubriken ‘Från gammal runskrift till Athena Farrokhzad’ i Expressen. Här.

Recensionen fick mig att fundera kring poesi, och så kastas jag tillbaka till min ungdom och till Edith Södergran. Vet inte om man läser henne idag så som vi gjorde, men jag var en gång i mitt liv så präglad av henne att jag inte ens stördes av att en vän lite avfärdande sade till mig: ‘Du är en sådan där person som läser Edith Södergran’.

Nu söker jag mig tillbaka till hennes version av en kristen trosbekännelse.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla.

Och så tänker jag på Kristina Lugn, som Nina Lekander refererar till i sin text. På en rad som jag inte ens vet om den finns i den stora antologin, tror den är från Kristina Lugns ‘Om ni hör ett skott’ den beskrivningen av en människa, en kvinna, ett barn, hon som beskrevs som kvinnan, barnet, ‘som alltid åt upp sin gröt’, och hur det var en mening som tog tag i mig, kanske för att jag alltid varit just det där barnet som åt upp sin gröt, det finns något definierande i det. Hon var barnet som åt upp sin havregrynsgröt, som läste sin Edith Södergran.

Mera Edith:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

7 comments

  1. Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
    I min ungdom befann jag mig två läsår på Sundsvalls högre allmänna läroverk. Jag kom inte längre än 1:a ring. Ingenting att skryta om och jag gör det inte heller.
    Ett av åren hade vi en lärare i svenska som hävdade lite föraktfullt att Edith Södergran var en diktare för unga studenter. I den meningen är jag fortfarande den student jag aldrig blev eller så är, vilket är mer troligt, Södergran även en diktare för ålderstigna gubbar!

    1. Ja, hon väcker ofta det där lite föraktfulla, som att hon enkom uppmuntrade unga kvinnors svärmerier (vad det nu skulle vara för fel med det). Men, håller med, hon håller över tid!

  2. När jag läser Södergrans dikt om lycka så kan jag inte låta bli att reflektera över synen på lycka och livets mening idag. För den sekulariserade världen går livet ut på att söka lycka, att vara lycklig, här och nu. För den troende (kristna) människan är det ju, som jag ser det en ”framtidsvision”. Rosenius uttrycker det så väl sin psalm (572, i Sv. kyrkans psalmbok):
    1.
    Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
    Glömmer du alldeles bort vad du har?
    Frälsarens vänskap,
    nåd och gemenskap,
    ännu han lever, densamme han var!
    2.
    Stanna och vakna! Tänk vad du äger,
    ej i dig själv, men i Frälsaren kär!
    Ren och rättfärdig,
    himmelen värdig,
    ej i dig själv, men i honom du är.
    3.
    Fastän du ej kan känna och se det,
    fast du är syndig och skröplig, likväl:
    Kristus har köpt dig,
    tvagit och döpt dig,
    bär och bevarar ock ännu din själ.
    4.
    Mitt under syndens dagliga plåga,
    dock du en evig rättfärdighet har.
    Kristus allena
    tvagit oss rena.
    Pris vare Lammet, som synderna bar!
    5.
    Gud är i Kristus ännu din Fader,
    Sonen är ännu din broder som dog,
    trofaste Anden
    ännu vid handen
    ständigt dig leder, är detta ej nog?
    6.
    O vilka under helgonen äro!
    Äro så saliga, sucka så tungt,
    äro så höga,
    se det så föga,
    äro i borgen, men sällan ha lugnt.
    7.
    Vandra i tron och se honom icke,
    detta är regeln, det bliver därvid.
    Korta minuter,
    känslan åtnjuter
    vad vi i sanning dock äga all tid.
    8.
    Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta!
    Glöm icke alldeles bort vad du har.
    Även den timma
    tjockaste dimma
    solen fördöljer, är solen dock kvar.

    1. Det är en väldigt fin psalm. Glöm icke alldeles bort vad du har – vilken bra uppmaning.

      Ja, det där med lycka är väldigt överskattat idag på ett sätt som säkerligen också är kontraproduktivt. Jag ska skaffa den där diktantologin – blev sugen på att läsa mer.

  3. Jag läser alltid Edith Södergran med mina elever, gymnasiet Sv 2. Hon håller ännu. Jag vet att det inte är koscher i litteraturvetarsammanhang att bli gripen och identifiera sig med texter.men det bryr jag mig inte om frö både jag och eleverna berikas av litteraturen. Det finns oerhört mycket skrivet så varför inte välja det som berör och berikar? Södergran gör bådadera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s