Mitt kors

IMG_3672Det hände sig en gång att jag uppmanades att gömma mitt kors. Det var några år sedan och uppmaningen hade ingenting med provokation att göra, snarare beundran.

En kvinna, yngre än mig, påverkad var hon men inte redlös, tydligt märkt av missbruk, kom fram till mig utanför Systembolaget på Folkungagatan och sa: ‘Vilket vackert kors.’ Det är ganska stort, mitt kors, och jag har det i en lång kedja så det är synligt. Hon frågade om korset, och vi pratade en kort stund, minns inte riktigt om vad men minns att hon tyckte att jag var självsvådlig som gick omkring med ett sådant smycke. ‘Är du inte rädd för att någon ska komma och rycka det från dig?’ undrade hon och det var då hon kom med sin uppmaning. ‘Jag tycker inte du ska ha det så att det syns så mycket.’

Just den tanken har aldrig slagit mig, det bor i mig ingen rädsla för att någon ska komma och råna mig på mitt kors om jag bär det synligt. Varför jag bär det synligt kan man fundera kring. Jag tycker om att ha det så, det handlar mindre om att berätta för världen, visa upp, mer om ett värn, ett skydd, en sköld. Jag tar rätt ofta upp det i handen, pillar på det, tvinnar kedjan, jag brukar hålla det i handen ibland när sömnen inte kommer, och stilla be, Gud som haver barnen kär. Kanske låter det barnsligt, men korset påminner mig, genom dagen, om att jag är välsignad, inte ensam, räddad.

Jag är ingen manifestationsmänniska, jag har aldrig köpt något Rosa Band eller andra pins för att visa solidaritet med eller stödja, med korset är det annorlunda. Det var en tanke som slog mig, att jag bär mitt kors även för de som inte kan, eller får, och att det är viktigt.

Bekymmersamt blir det att läsa om de reaktioner som kommit från Svenska kyrkan, inte minst via två Facebookinlägg från dess kommunikationsdirektör. Svenska kyrkan kritiserar korskampanj. Här. Jag var tvungen att gå in och läsa inläggen.

Jag ska inte gå in i det mer, det gör mig bara upprörd, men Rebella skrev ett bra inlägg som på många punkter sammanfattar det hela, dessutom med många länkar. Visad medkänsla inom en grupp eller en familj är inte ett angrepp på utomstående. Här.

För övrigt är det bekymmersamt att det är just kommunikationsdirektören som gör dessa typer av utspel som han senare måste gå tillbaka till för att berätta hur han egentligen menade. Nu är inte kommunikation Svenska kyrkans starka gren – kommunikation förutsätter någonstans ett flöde – Svenska kyrkan på nationell nivå tycks betrakta kommunikation endast i termer av inifrån och ut, vad vi säger, men missar det andra, viktigare, perspektivet, utifrån och in, hur vi uppfattas.

En annan länk, som egentligen inte är relaterad till ovanstående, men som jag funderat på är Kyrkliga tings Funderingar. Här. Samma tanke som Rebella tar upp, varifrån kommer missuppfattningen att en uttryckt tro, eller visad medkänsla för en grupp per automatik skulle innebära att man hyser aggression mot en annan?

Vill man dra kommunikationsdirektörens resonemang lite längre kan man fråga sig om han menar att det skulle vara bättre med ett samhälle helt rent från religiösa symboler. Bär inte kippa, slöja, kors, det kan uppfattas som provocerande.

Jag gick med i FB Gruppen Mitt Kors, och lade upp en bild där, om någon mot all förmodan skulle ha missat gruppen så finns den här.

21 comments

  1. Bra skrivet, håller med dig. Det är faktiskt riktigt upprörande när Svenska kyrkans kommunikationsdirektör anser att vi som vill bära våra kors synligt gör det som ett tecken mot något!
    ” Som en distanserande markör” ”uppviglande och oskickligt”,
    Att inte förstå att vi gör det för att visa att vi faktisktpå allvar försöker leva i Kristi efterföljd, mötande våra medmänniskor med ett öppet sinne.

    1. Det var ganska illa valda ord – för att komma från en person i den positionen, håller med. Uppfattar det som att han även tidigare trampat i klaveret och uttryckt sig på ett klumpigt och nedlåtande sätt som inte riktigt är värdigt den roll han har. Men det är väl kanske ett uttryck för den skyttegravsmentalitet som tycks råda inom Svenska kyrkans ledarnivåer – det störde mig även att Eva Brunne börjar sitt svar till Ambassadör Bachman i veckans KT med ord om att hans inlägg präglas av okunskap och fördomar, då har man liksom redan dömt ut, och man styr direkt på person. Hade #MittKors startats av andra än de som gjorde det – hade responsen då sett annorlunda ut?

    1. Jag håller med, det finns mycket bakom. Uppfattar SvK:s reaktioner som ‘ogina’, lite sandlåda över det hela. Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att uppfatta det som att det som de egentligen kritiserar är trion bakom uppropet.

      Bra text du skrev – kärnan är väl den där missuppfattningen att bärandet av en symbol per automatik betyder att man inte respekterar andra symboler, det där antingen eller.

      1. Handlar helt klart främst om människorna som startade det. Om någon man gillat hade tagit initiativet, hade de tyckt det varit toppen.

        Vad mycket lättare det blir, när man delar in världen i svart och vitt. (Eller så blir det faktiskt bara värre.)

  2. Jag tror att den tanken kommer från att människor tenderar att ha ett dualistiskt tänkande och så ofta delar in världen i svart/vitt, bra/dåligt, vi/de osv. Men det är som du säger, att bara för att man tar ställning FÖR en sak så innebär det inte per automatik att man är EMOT något annat. Folk läser in saker som inte finns.

  3. Mitt prästkors är så kraftfullt att det t.o.m. sticker mig själv i ögonen. En del tror att det är ett biskopskors. Ende som gjort tummen upp var en rysk soldat men det var nu länge sedan. Förr hade jag ett mer försynt kors under tröjan men svetten frätte så pass att all glans släppte. Jag stryker gärna under, om så också i en dopakt, att barnets fontanell korsmärks.
    Jag gör gärna(?) ett rejält korstecken, åtminstone i gudstjänsten. Allt oftare obetänkt vid måltid. Det kraftigaste korstecken som satt sig på min näthinna det är den indiske syrisk-ortodoxa brodern/fadern som före sin måltid slog ett stillsamt och väl markerat korstecken över sig själv och hela måltidsstunden.
    Om alla de som nu gärna bär kors runt halsen själv började teckna sig med korstecknet då då blev det mer än en tanke.

  4. Älskar detta råd från en av de apostoliska fäderna: ”När du tecknar dig med din hand, efter att ha blåst på den och spottat på den, helgas din kropp ända ner till fötterna”.
    Börjar varje dag med att följa detta råd.

  5. De här två texterna av Ragnar Persenius, biskopen i Uppsala stift, ska du läsa. Den första av dem är den som fått mer uppmärksamhet (men ändå alldeles för lite). Den andra är min favorit. Den sätter fingret på kärnan, på en konflikt eller meningsskiljaktighet som ligger under alla bråken det senaste dryga året. Och jag tycker han formulerar något att samlas kring alldeles – inte lysande, han hittar inte de superkrispiga formuleringarna som gör så alla omedelbart fattar, men ändå förbaskat utmärkt.

    Persenius har kommit tvåa i två ärkebiskopsval. Jag vet inte mycket om honom, vet inte om de som röstade på honom såg honom som något mer än ”den mer konservative kandidaten”. Men här formulerar han saker som det borde gå att samlas kring. Du har mycket längre tidsperspektiv än jag, men vad jag sett det senaste året är detta sätt att teologiskt gå till botten med saker och hitta en rimlig grund att stå på så väldigt ovanligt i Svenska kyrkan. Det görs säkert men det är inte vad som släpps fram, som når ut.

    Om fler kan lära sig av honom att det kan gå att formulera sig på sätt som de flesta kan samlas omkring, då är mycket vunnet.

    http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/08/16/korset-forsonar/
    http://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/08/20/medmanniskan-soker-livets-gud/

    1. Ja, han är mycket bra. Sansad. Jag tror att det där två-olika-läger har funnits länge, men att den uppdelningen endast är intern, den speglar inte medlemmarna. Mats Rimborg, POSK, har en insändare i veckans KT som har lite av den formuleringen. Någon sa till mig för många år sedan att kyrkan (läs ledningen då) vet inte vad den ska göra med människor som du – och där tror jag jag är som många som är liberala angående kvinnliga präster, samkönade äktenskap etc men relativt sätt konservativa när det kommer till kyrkoupplevelsen – eller som har en sorts längtan efter ‘vördnad för det heliga’ och som uppskattar lite ‘sträva’ predikningar och högmässa. Nu har det nästan blivit så att om man föredrar Högmässan framför en avskalad temamässa blir man per automatik förpassad till ‘de konservativas skara’. Det är väldigt mycket guilt by association med. Svårt att navigera. Det trista är ju att man blir, eller jag blir, rätt trött på alltsammans. Det interna tjafsandet drar ned förtroendet, och man kan ju i det hänvisa att medlemmarna möter kyrkan i församlingen och att det är där mötet sker, men det är ju färre än 10% av kyrkans medlemmar som har någon sorts lokal förankring – de flesta går inte i kyrkan – och man blir ju inte så sugen på kyrkan när man följer det kyrkliga i media.

      (Vet inte varför men din kommentar hamnade i skräpfoldern – jag har en funktion att om man väl kommenterat en gång så går kommentaren igenom men den fastnade och jag såg den först nu.)

      1. Jag har ibland försökt använda frasen ”kyrkligt konservativ” till skillnad från politiskt, för att försöka påpeka att det inte behöver vara samma sak. Men det kyrkligt konservativa faller också sönder i flera delar. Du är möjligen gudstjänst-konservativ, typ.

        Det är nog bra om det är en röra av åsikter snarare än enkla linjer. Det är så det borde vara.

      2. Då är kanske frågan varför man öht behöver sätta namn på? Kan man inte bara få vara och så räcker det? En röra av åsikter är en bra beteckning, och att det kan få vara så.

      3. En kyrklig grundkategori vad gäller indelningar är stiftet. Och i det sammanhanget går det att relatera sig utifrån församling/gudstjänsttradition. Nu är likriktiningskravet tillsynes hårt inom prästerskapet men jag gissar att man har ganska hyfsat reda på var högmässor firas också i Stockholm. Man KAN tänka sig lite variationer i olika delar av stiftet, eller? Några traditionella ställen där det inte måste vara kvinnliga präster, eller?
        Konservatism/progressivitet är relativa begrepp utifrån sammanhanget, sanna mina ord! Inte ens begreppet högkyrklighet är skyddat längre, där finns ett antal varianter som i sig spär på tröttsamheten. En tillräcklig utmaning är att fråga sig hur högt man kan ropa amen efter dagens nattvardsbön.
        Att ”högmässa” blivit något konservativt?? hör nog snarast samman med att det antagits vara ett kyrkligt grundproblem i prästutbildningen under några decennier. Att folk inte kommit till gudstjänsten har skylts på tänkt döda högmässor. Arbetsuppgiften har bestått i att göra (tema) mässor som folk kommer till (=vill ha?). Syndabekännelsen har känts som ett särskilt svårt problem. Slutprodukten blev handboksförslaget med den svagheten att man nästan tappat Gudsnamnet. Inte hållbart. Att inte tala om Gud mer än som Gud är oacceptabelt, hur vackert och talande vi än sjunger.
        Korset som skiljelinje är en bra skiljelinje. Den som inte predikar och vittnar om korsets välsignelser, också när det leder till förföljelse, leder vilse.
        Då handlar det kanske om mer pregnanta kors än det som svenske kungen gav ärkebiskopen för 200 år sedan… (I Ryssland var det tsaren som gav det evangeliska prästerskapet samma gest, för att lyfta traditionerna, senare fick de ortodoxa liknande kors!)

    1. Vad var innehållet i det inlägget? Att vi ska vara snälla men ändå inte lika? Att mittenfåran är bäst? Den förenklande sammanfattningen att det är två läger som strider mot varandra är ett (svenskt?) grundproblem. Jag tycker att det blir mer intressant och komplext om åtminstone tre parter pekas ut.

      1. Det problem insändaren som Thorsten länkade till lyfter fram är väl kanske snarare att kyrkan tagit efter det politiska systemet – där man skapar sig en identitet genom att avgränsa sig mot andra. Det blir olika falanger som ‘strider för sin sak’ snarare än möts. Vänster-Höger eller tradition-förnyelse, etc. Den typen av avgränsning behöver luckras upp – hur gör man? – vet inte, kanske inte handlar om snällhet men om respekt. Som det är nu kan väl Annika Borg inte göra något ‘rätt’ i kyrkoledningens ögon, och vice versa, det känns så låst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s