En Relik: Hesses skrivmaskin

img_3722Jag är inte en människa som skulle resa till Lugano för att få möjlighet att se, röra vid, den skrivmaskin med vilken Herman Hesse skrev sina verk. Det skulle inte falla mig in, men samtidigt kan jag helt förstå den där längtan som driver en person att resa till en plats för att röra vid, fotografera, den skrivmaskin som användes. Inte helt olikt resandet till reliker.

Jag är inte en människa som lockas av reliker, men fick en inblick i hur de kan locka. Att bevara levande, hur gör man det? Var och lyssnade på Patti Smith på Kulturhusets författarscen och just det där stannade kvar – hur hon reste till Lugano för att se, vidröra, Herman Hesses skrivmaskin. Hon talade om hans The Glassbead Game, som gavs ut 1943, som hon läste tidigt och som var en transformativ upplevelse som hon ville tro på, så till den grad att hon reste till Lugano för att vidröra den där skrivmaskinen vid vilken den skrevs

Det där slog an i mig. Antagligen för att det finns en bok som jag läste första gången i maj, 1983, som slog så ned i mig, jag har säkert läst den 25 gånger sedan dess, mer än något annat jag läst, det är en årlig ritual att återkomma till, varje maj. Det var inte Glaspärlespelet, men väl Herman Hesse. Min avgörande bok är hans Demian.

Nu hittar jag varken Glaspärlespelet eller Demian i bokhyllan, inte heller Stäppvargen, väl andra av hans verk. Och så funderar jag på detta: Är det en brist i mig att jag aldrig rest till Lugano, att den längtan inte fått konkret rot?

En del av samtalet på Kulturhuset handlade om Jesus, kanske är det något specifikt svenskt, viljan att inordna, att förminska, de som bekänner Jesus. Gillade hur hon sa, Patti Smith, att hon älskar Jesus, så till den grad att det första ordet på hennes första LP var: Jesus. Att hon inte har så mycket förtroende för  organiserad religion må vara förlåtet. Hon reste till Lugano. Det säger något.

Apropå det förra inlägget. Man kan ha 5 personer som säger precis samma sak, men uppfatta att endast en av dem talar sanning. Att vara den som man är. Autencititet, äkthet, är en bristvara i vår tid, människor som inte ängslas över hur de kommer att uppfattas, som bara är, däri tror jag Patti Smiths attraktion ligger, helt slutsålt idag på Kulturhusets stora scen, 700+ som betalade för att lyssna på henne. Det säger också någonting om vår samtid, om behovet av, längtan efter, äkthet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s