Blå Måndag – Pray for Egypt

Den Stilla Veckan, den heliga veckan, passionsveckan, fick en riktig skitstart (jag använde det ordet till en vän i Egypten), först då fredagen i Stockholm, sedan söndagens dåd i de Egyptiska kyrkorna.

Menar inte att ranka lidande, det är lika verkligt var det än uppstår, men någonstans slog de Egyptiska bomberna ned i mig väldigt konkret. Terrorn i Europa slår blint, det går inte att värja sig för människor som känner sig manade att köra in i folkmassor, det spelar liksom ingen roll vem som dödas. Terrorn i Egypten har mer tydligt ‘de kristna’ som måltavla. Kyrkan. Det är inte värre, men mer målinriktat.

Jag ser på de yotakors som jag målat och ramat in. Att min gudomliga, andliga väg skulle ta mig till Egypten kan ses som slumpmässigt, jag hade likväl kunnat hamna på ett Ashram i Indien, eller hos en Shaman i Peru, men jag tror inte på slump. Gud har ett syfte och Han gav mig en väg. Andra kan ha andra vägar, men detta är min väg.

Efter min Uppenbarelse/Omvändelse, vad ska man kalla det, då jag i nöd till slut ringde en präst, mötte en präst, för att jag fått för mig att svaret på min andliga förvirring var dopet, och det i sig var inte enkelt, jag hade aldrig mött en vuxen människa som längtade efter att låta sig döpas, håller jag på att bli galen?, och så mötte jag den där prästen som frågade: Vill du måla med fjädrar? Det kommer en koptisk egyptisk biskop hit som ska ha ett retreat, det finns en plats kvar. Så ett telefonnummer på en lapp. Jag ringde.

Två månader senare målade jag mitt första yotakors under ledning av Biskop Thomas. Den retreaten blev min ingång till kristen tro, möjligtvis överkurs, men ändå, den ter mig öververklig, den där veckan sommaren 2003, jag var ännu inte döpt, det steget kändes oöverstigligt, men jag tog det, just där, och jag kan minnas, och längta efter att komma tillbaka till den där naiva första tiden, minns hur jag svämmade över inför den koptiske egyptiske biskopen, hur jag sa under det avslutande delandet: Jag vill bli som du, hur gör man? Minns även hans svar: Come visit me in Egypt.

Jag åkte till Egypten ett år efter det, det har blivit många resor sedan dess. Har jag kommit närmare? Vet inte. Det är ju också en av trons paradoxer – ju mer man vågar närma sig, desto större blir avståndet. På ett bra sätt då. Gud är Alltid mer svårfångad än man tror, det blir allt tydligare ju mer man öppnar sig. Det är en smal väg.

Jag ser på mina kors, på den där fjädern som vi målade med. Det har gått ett år sedan jag var i Egypten senast men det där landet gav mig det viktigaste som jag har att falla tillbaka på, mitt dop.

Gud har vingar.

Prayers for Egypt.

Pray for Egypt.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s