Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

8 comments

  1. Jag hade gärna köpt en papperstidning men det går ju inte, så. Får se om Journalisten finns på bibblan.

    Det där med fällningen i PO verkar förvirra många. PO ska förstås inte bedöma sanningshalt. Den kan bara, vad jag förstår, bedöma de verktyg som använts, och hur. God publicistisk sed ger sedan goda möjligheter till sanning, typ. Man kan ha rätt utan att följa god publicistisk sed, men det blir då avsevärt lättare för de man skriver om att gråta ut hos PO och påstå ditt och datt. Gott journalistiskt arbete förebygger det, mao. Om jag förstår rätt. Men jag är inte journalist, jag bara resonerar kring hur jag tycker det rimligen fungerar.

    Att domprosten i Visby verkar ljuga som en präst travar, både om sina arbetsdagar på sjukhus och vad han gjort och inte i detta fall, är ytterst betänkligt. Bodde jag i Visby stift skulle jag vara jättebekymrad, även över att det tydligen bara går att ignorera biskopens tillsyn.

    1. Ja, det där med PO rent generellt verkar förvirra – att en text är sann är inte det PO bedömer – det kan ha med saken att göra, men behöver inte. Ofta resonerar de mer kring relevans – är denna information så pass relevant att det motiverar publicering. Påstådda missbruk kan vara sanna, men fällas, av den anledningen. I detta fall verkar det ha handlat om att Hermansson inte fick möjlighet att bemöta kritiken tillräckligt, enligt Dagen var detta för att han i princip sa ‘Inga kommentarer’ som svar på de flesta av deras frågor, men de publicerade inte detta, vilket jag kan tycka att de skulle ha gjort, tydligare visat att de försökt. Journalisten finns på Stadsbiblioteket i Stockholm – jag laddade ned det numret i min mobil – ska se om jag kan klippa ur det och maila dig. Intervjun med Hermansson är Fråga – Svar – och i sig belysande, just för att han far med sanningen så att den ska passa honom, eller ägnar sig åt litteratur. ”Jag använder ordet konflikt där alltså?” Klipper in från Journalisten nedan:

      Han kommer ihåg att han blev förvånad och brydd när han fick läsa reportaget i Dagen för två år sedan.

      – Det jag minns tydligast och var mest kritisk till var att jag inte fick ge min bild av det som stod i reportaget. Sedan var det flera detaljer i artikeln som jag kände mig tveksam till. Det jag minns tydligast var det där med Facebookposten som jag påstods ha gillat. Jag letade på Facebook men hittade den inte. Det var inte sant, säger Mats Hermansson.

      Fast det var ju sant. Jag har posten framför mig här på datorn. Du gillar den fortfarande.

      – Va? Nu förstår jag ingenting. Det var ju en av mina poänger när jag skickade in anmälan till PO. Jättekonstigt att Dagen inte grävde fram den tycker jag.

      När han får Facebookposten som han gillat uppläst för sig, där kyrkorådets vice ordförande Inger Harlevi kritiserar biskopens beslut att påkraga prästen, kommenterar han:

      – Nåja, det var ju inte så farligt. Var det den som det stod om i artikeln?

      Ja. Vad tänker du om det?
      – Ja, det är ju synd att jag inte hittade den, men jag tycker att Dagen borde ha redovisat den precis som PON säger. Och sen så tycker jag som sagt att det inte var så farligt. Inlägget på Facebook tar upp olika saker. Jag menar att det är fullt möjligt att tolka det som att jag gillar att skribenten omnämner mig i positiva ordalag – och inte nödvändigtvis som att jag instämmer i kritiken av biskopen.

      Uppgifterna om att det fanns, och finns, en djupgående konflikt mellan stiftet och församlingen tillbakavisar han. Till en början.

      – Jag skulle inte kalla det för en konflikt, utan en brist i kommunikationen. Vi pratar förbi varandra. När biskopen riktar kritik och vi avfärdar den beror det på att vi inte förstår kritiken. Det saknas en dialog, säger Mats Hermansson.

      Men du skriver själv i din ämbetsberättelse: ”Den konflikt som finns är av sådan dignitet att den förmörkar möjligheten för oss alla att verka som kyrka och församling. Och det går inte längre att inte låtsas om den. Den går inte att blunda bort.”
      – Jag använder ordet konflikt där alltså? Ja, det kanske man kan kalla det men jag menar att det handlar om kommunikation. Svenska kyrkan har en auktoritär struktur och biskopen skriver i sitt visitationsprotokoll bland annat något mycket elakt om en enskild förtroendevald, ordförande i kyrkorådet, att ordföranden har en särskild funktion mellan sammanträdena och att det är viktigt att det är hon och ingen annan som utövar den. Detta är ju självklarheter i varje förening. Han desavouerar henne genom att skriva så, det är riktigt elakt. Vi måste vara rädda om våra förtroendevalda.

      ——
      Sedan har du rätt, det viktigaste i detta är detta med att ignorera biskopens tillsyn. Jag är inte tillräckligt insatt i den biten. Läser på.

  2. Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld,- påminner om Bratt, DN. Leif G W och Geijeraffären när det begav sig…

    1. Tack för att du uppmärksammande det. Jag tyckte det framgick av texten, och det citat jag lade in av Hermansson i kommentaren att uppgifterna var sanna, och att Domprosten ljugit, men det kanske var otydligt,

      1. SLJ tycker visst att diskussionen här är konstig. Undrar hur hon läser den. Kanske förstår hon inte att den primärt är en reaktion på andras reaktioner.

        För övrigt är inställningen att man inte bör diskutera såvida man inte gått till källorna jättemärklig. I så fall bör man inte diskutera utifrån hennes artiklar heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s