Uppståndelse

Det har varit rätt tyst här på bloggen en väldans lång tid men en sak slog mig i helgen, föranledd av en text jag läste, och det är att det är cirka 130 dagar kvar till kyrkoval, världens kanske mest bortglömda val, men ändå? Kanske värt en omstart, en nedräkning.

En gång i tiden, för många år sedan, hade jag funderingar på att försöka använda min tid till att skriva om kyrkliga ting, om att försöka frilansa för den sekulära pressen om kyrkan, som det är frilansar jag för den köpta företagsamheten, och någonstans är jag uppenbarligen nöjd med det, det rullar på. I det kan jag beundra de som inte nöjde sig. För min egen del handlar det kanske även om värn. Om att värna sig. Det finns mycket i den Svenska kyrkan som betyder, som betytt, som varit så viktigt för mig att det inte fick gå förlorat, men som också, inser jag, fick mig att tystna.

Jag är en människa, det finns inget antingen eller i att vara det, mänsklighet är både och.

Jag har ingen plattform utöver denna blogg, just nu, det kan förändras, men man får tager det man haver.

Svenska kyrkan förbryllar mig. Dess anställda som till varje pris måste försvara den, som ena dagen delar Biskop Antjes upprop om att barn har rätt till andlig fostran, som om vi i Sverige har något sorts trosförbud, det handlar bara om Svenska kyrkans vilja att få bedriva skolverksamhet, att få känna sig nyttig, samtidigt som de delar Wistis text: Därför måste Svenska kyrkan dö (Här). Ja, jag har sett samma präster dela båda. Hur får de ihop det?

Nu vill jag, kan jag, inte vara tyst längre, texten som fällde avgörandet kunde jag inte länka till direkt, men som här, från Sofia Lilly Jönssons FB:

Sofia Lilly Jönsson
May 6 at 9:13pm ·
Hör upp, ni i Svenska kyrkan! Särskilt ni som är präster, men det gäller er allihop som följer med i diskussionerna om kyrkans väl och ve.
Det har varit väldigt mycket utfulning mot folk som yttrat sig för kyrkans skull: krönikörer, insändarskribenter, ledarskribenter. Nu är min gräns nådd och passerad. För egen del blir man liksom van, det internaliseras att forskare och chefer med höga positioner i kyrkan närmast rutinmässigt kallar ens arbete saker som ”svepande” och ”generaliserande”, och att man behandlas som en fiende till kyrkan. Det som gör mest ont är att de som håller med en inte ens kan ställa sig bakom det man skriver och att man får stå så ensam.
Men när jag ser att andra skribenter, och särskilt unga människor som tagit sig för att under eget namn skriva uppriktigt om något de ser som angeläget att berätta om, genast bemöts med den lägsta form av läsande, felfinnande och projicerande, och att deras artiklar uppfattas med djup indignation som ett angrepp på – ja, vadå, varför tror ni att man skriver? Varför sätter sig någon och filar på en text med sitt namn under, och tar modet till sig att släppa iväg den lilla barkbåten ut på öppna havet, om den inte menar ärligt vad den skriver? Kan vi inte åtminstone börja där, och ge våra svar utifrån det antagandet?
Många har aldrig lagt en arbetsinsats på att skriva någonting som ska publiceras själva. De vet kanske inte villkoren för en text som ska ut i dagspress och filtreras genom redaktörer och redigerare innan den ska begripas av läsare utan förkunskaper. Då är det lätt att kritisera. Men innan du tar dig rätten att vräka ur dig dina spontana tankar om någon annans arbete nästa gång så ta ett ögonblick och fundera över vad som skulle hända om samma sak drabbade dig i ditt arbete. Om det var du som rutinmässigt beskylldes för att dina predikningar var lögnaktiga, om du fick kritik för något du inte skrivit, något som någon läste in, eller om du behövde läsa på Facebook att du ville göra kyrkan illa med det du skrivit.
Man skriver för att man vill säga någonting. Den som skriver för att yttra en mening är inte bara beredd på kritik – den VILL ha kritik, få smarta motfrågor, pröva sina tankar. Läsaren har ett viktigt jobb att göra i den processen. Höj nivån. Nu. Jag vet flera som känner att de inte vill skriva om Svenska kyrkan mer för att de har blivit så illa behandlade av företrädare för kyrkan när de gjort det. Det finns nog de som firar en sådan utveckling. Men gör de flesta det?

Denna text blev inte lika omskriven som Schottenius text idag i DN, (Här), men den avgjorde någonting i mig.

Jag tror också, som Kent Wisti, att vi inte ska vara så rädda för detta med att Svenska Kyrkan måste dö, ändå kan jag haja till vid de ord som han väljer, hur även han är obotligt fast i det förgågna, han skriver: ”Hon är fortfarande landets största medlemsorganisation och har ett högt förtroende och stora förväntningar på sig. Sverige räknar med Svenska kyrkan på samma sätt som man räknar med vårdcentralen och Försäkringskassan.”

Men vem i Sverige idag räknar med Vårdcentralen och FK som hjälpare på vägen? Är det där SvK befinner sig?

Nedräkningen har börjat. Imorgon kommer nästa kapitel.

5 comments

  1. Jag är en av dem som delade både Ärkebiskopens och Kent Wistis artiklar. Hur tänkte jag då? Tja, förmodligen såg jag dem som en fortsättning på två av de tankegångar som pågår inne i mitt eget huvud. Den ena är frustration över de idiotiska ateistiska memes som nu och då dyker upp i mitt Facebook-flöde, delade av människor jag i vanliga fall ser dom hyfsat intelligenta men som kopplar bort det rationella tänkandet när religion kommer upp. Min andra tankegång är också mycket färgad av frustration, nämligen hur det känns som vi har en Svenskkyrklig nomenklatura som driver igenom saker utan teologisk diskussion, storpastoraten och handboken är de två exemplen jag kommer på direkt.

    Jag kan inte påstå att jag grundligt tänkt igenom dessa saker och försökt teologiskt och ecklesiologiskt binda ihop dem, jag blev mest glad att två skribenter jag oftare känner mig främmande inför nu skrev något som hängde ihop med mina egna tankar.

    Därav delandet.

    1. Tack för din kommentar. Mitt inlägg var inte speciellt genomtänkt heller, det var bara en sak som jag noterade, att en del av de präster och andra som är kyrkligt anställda tok-gillade ÄB:s text och även Wisti:s och min första tanke var att jag inte fick ihop det.

      Sedan är jag, även om jag är bekännande kristen, rätt tveksam till religiösa skolor, förskolor, etc. Visst har barn rätt till andlig utveckling men jag tror ändå att det är bäst om det andliga, eller religiösa sker utanför den obligatoriska skolan. Där har kyrkan och andra samfund ett ansvar. Jag kan till och med ställa mig tveksam till religionsundervisning i skolan – visst kan man hävda att det kommer in eftersom religion genomsyrar så mycket av historia och kultur, inte minst inom konsten, men vet att jag när jag för några år sedan satt och läste om detta så fann jag argumenten mot religionsundervisning i skolan rätt starka. Sverige är ju lite avvikande på detta område med, att man har religionskunskap i den obligatoriska skolan, fast tror det heter livsåskådning nu för tiden? I USA och många övriga Europeiska länder är det inte så, och i många länder är det frivilligt om man vill vara med på undervisningen eller inte.

  2. Kent Wisti har uppenbarligen inte varit i rejäl konflikt med var sig Försäkringskassan eller Vårdcentralen. Eller också har han det.
    Båda dessa institutioner lider nämligen av en stark press från överheten att prestera i enlighet med riktlinjerna. Nåde den handläggare som beviljar sjukpenning efter 365 dagar, den läkare som skriver ut antibiotika i enlighet med internationella(dock ej svenska) rekommendationer och nåde den som i offentliga media ställer kritiska frågor till vad som händer i SvK.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s