Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

En kommentar

  1. Du behåller nog poängen med fokus på fölet ”ungåsnan”. Åsnan är landets djur, inte hästen som inte rör sig hemtamt bland klippor och avsatser. Jesus rider in i staden nr ett på ett oridet djur som konungen. Den gamla, stoet, visar vägen.
    Till skillnad från hästen behöver inte åsnan ridas in.
    När Jesus rider in i Jerusalem på åsnan är det stadens och landets evige kung som rider in, under folkets jubel, för att några dagar senare möta samma människor som då ropar korsfäst med samma kärlek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s