Palmsöndag: Vägen till korset

Det är någonting med den där åsnan, jag tänkte på det idag, hur många predikningar jag hört genom åren, på Första Advent, på Palmsöndagen, som talar om åsnan. Man skulle kunna fylla en bok om det. Åsnan på vilken Jesus rider in i Jerusalem, till folkets jubel.

För några månader sedan, Första Advent, var läsningen ur Matteus, det var ett åsnesto, en moder, med ett föl, och det står så, att Jesus rider in på dem båda. Det är lite svårt att föreställa sig, att rida på två åsnor samtidigt, men det finns en fin tanke i detta: Barnet bär Jesus, och modern. I dagens text, Lukas, talas det om en ungåsna, kön okänt, men detta får vi veta: det är en åsna som ingen ännu suttit på, även Markus beskriver åsnan så, det som utmärker den är att ingen ännu suttit på den. Förrän Jesus. Jag fick massor av associationer av det, de handlar dels om att tas i bruk, att användas, att ha ett syfte, men också om att tämjas. Det kan ju inte vara helt riskfritt att sätta sig på en åsna som ingen någonsin har suttit på tidigare, risken att åsnan gör bakut känns överhängande, så den här bilden kom  till mig. Jesus tämjer. Men även, åsnan var trygg med honom, trots att hen aldrig blivit riden tidigare. Den litade på att Jesus visste vad han gjorde.

Hos Johannes, förresten, har åsnan inte någon avgörande roll, det finns inga detaljer kring hur åsnan kom in i bilden, den är en bisats: ”Jesus fick tag i en åsna.” Det var inte för Johannes viktigt att berätta hur, han berättar en helt annan historia, om en man som klandrar en kvinna som älskade Jesus så mycket att hon gav honom något dyrbart, Nardusolja.

Vi fick videkvistar efter mässan idag. Min står nu i fönstret. Helt oavsett hur okyrklig jag blivit känns Stilla Veckan, Palmsöndagen, som en viktig dag, en viktig vecka, att gå i kyrkan, det fanns en tid då jag levde varje vecka som en liten påskvecka. Följer man tidebönen kommer man lätt in i det. Stilla veckan rymmer livet. Hyllning, svek, ensamhet, överlåtelse, man ges möjlighet att gå in i livets väsentligheter. Kyrkoåret är egentligen, eller skulle kunna vara, en sorts mall eller guide för andlig utveckling, återkommande, varje år får man borra sig djupare in i. Det är synd, tycker jag, att Svenska kyrkan inte vårdar sitt Kyrkoår bättre.

Detta sagt. Och jag tänkte på det under mässan idag, Biskop Thomas av Egypten, hans ord som fastnat i mig: ”You are responsible for the spiritual environment you are in”.

Jag vet inte om bloggande är en väg, men tänker återuppta mitt bloggande, med fokus på församling. Vill utforska det. Att vara församling, anno 2018. Vad mycket enklare det skulle vara om man kunde vara ensam i sin tro, privat, men nu är det ju inte så. Jag behöver vara församling. Hur är man det? Om man som jag upplever att Svenska kyrkan är rätt ointresserad av just detta: Att vara församling.

Jag har varit inte-aktiv på sociala medier en tid. Om ni har någon blogg eller kristen sida som ni tycker om, och följer, och som kan ge inspiration. skicka mig gärna en länk.

Imorgon ska jag skriva om Förtroende. Svenska kyrkans kommunikatörer kan säkert omvandla 2017 års Förtroendebarometer till något positivt. Man steg en plats i rankningen. Själv kan jag undra varför Svenska kyrkan i en sådan ranking inordnas som ”Samhällsinstitution” och hamnar efter radio/tv, kungahuset, polisen, staten, universiteten, riksbanken och sjukvården. Borde man inte oroa sig över den placeringen?

Förtroende. Mer imorgon.

Förtroendebarometern. Här.

7 kommentarer

  1. Vi gör för stor affär av ”kyrkan” som organisation, som samhällsinstitution, bedömnd utifrån, men det är inte ”Kyrkan” (med stort K). Kyrkan är ”de församlade i Kristus”, den gudstjänstfirande församling du tillhör och den sviks alltmer av organisationen kyrkan.

    1. Mitt problem har varit att jag kom till en punkt där jag inte kunde separera korrekt, och slutade gå i kyrkan, men jag ska hitta tillbaka. Att vara på Berget har varit bra för mig. Sedan slutade jag väl kanske blogga just för att jag upplevde att jag lät mer och mer som en ‘surkärring’ och att hamna i det diket vill jag undvika. Har du tips på någon bra blogg som man bör läsa? Frid!

      1. Ja, jag följer ju Bloggardag och på Anders Brogrens hemsida får man många bra tips från Annika Borg och Bitte Assarmo, Elisabeth Sandlund på Dagen, Björn Fjärstedt m.fl. Frimodig kyrka har också bra artiklar ibland, mm mm. Men allt med ett kritiskt öga! Så mina syskon i FTO utan dem skulle jag nog gå under. Man måste hitta några gemensamma ”fools for Crist” som man envist håller kvar vid, år efter år och som man inte har valt och som man inten kan lämna när det passar en.

  2. Himmelskt söndagsgodis är en blogg som Bengt Pleijel skriver och som gör kyrkoåret levande. Och f.Bengt är en språkets mästare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s