Vit tisdag

Vet inte om det är ett tecken, men efter att jag då i söndags bestämde mig för att skriva dagliga inlägg igen så fick jag prestationsångest. Vad ska man skriva om? Jag vill vara konstruktiv i mitt bloggande, inte hänfalla åt gnälleri, en anledning till att jag slutade blogga var väl just att jag upplevde att jag blivit så förutsägbar, så gnällig. Blev lite trött på mina ord.

Men nu känner jag mig ändå lite lockad och om det är någonting jag vet om skrivande så är det just detta: Man kommer aldrig skriva någonting bra om man väntar in inspiration, eller tror sig behöva inspiration för att skriva. Man får skriva på, och har man tur så kommer den skrivande processen i sig att inspirera, så att man skriver vidare. Det gäller i allra högsta grad böcker, man kan skriva de första 50 sidorna i ren inspiration, för att man längtar efter att skriva, men fastna efter det, och många kommer inte vidare, de följande 150 sidorna kräver arbete, disciplin, att skriva vidare trots brist på inspiration. Jag har väldigt många påbörjade skrivprojekt som blivit liggande efter 25, 30 sidor.

Jag tänkte på det med denna blogg, att jag börjar skriva ett inlägg om dagen och ser vad som sker, men insåg då igår att även ett blogginlägg om dagen kräver disciplin och jag misslyckades. Tecknet då, var att jag dagen efter jag bestämt mig för något så vaknade jag efter att ha varit förskonad hela vintern med en rejäl förkylning, lite febrig. Det höll i sig idag. Jag åt lunch med en vän på stan men åkte hem efter det och somnade.

Men, nu sitter jag här. Jag ska skriva ett blogginlägg om dagen mellan Palmsöndag och Pingst. Det kommer bli väldigt ostrukturerat, men förhoppningsvis kommer processen i sig finna sin fokusering över tid. Om någon månad kanske jag vet vad jag ska skriva om. Nu fem tankar denna Vita Tisdag.

1) Många kyrkligt aktiva och anställda jag känner separerar den lokala församlingen och det som de får där från den Nationella, Instutionella Kyrkan. De kan liksom skaka av den nationella nivån. Kyrkan handlar inte om Svenska kyrkan, den handlar om ”Kyrkan”. Jag håller med, men är inte där. Mitt förtroende för ‘min’ församling hänger samman med ‘mitt’ förtroende för Svenska kyrkan. Och jag får inte ihop dem.

2) Precis som jag trodde i det förra inlägget så rubricerade Kyrkans tidning nyheten kring detta års Förtroendebarometer med orden: Ökat förtroende för Svenska kyrkan. Här. Det är sant att Svenska kyrkan steg en plats på listan över ”samhällsinstitutioner”. Den listan innehåller 12 ”institutioner”, Svenska kyrkan hamnar på plats 7, bottenhalvan alltså, efter universitet, polis, domstol, sjukvård, riksbank, radio/TV, kungahuset staten och riksdagen. Är det något att vara glad över? Jag vet att kyrkliga företrädare ofta hänvisar till att Svenska kyrkan har stort förtroende, vad får det det ifrån?

3) Förtroendebarometern toppas av Systembolaget (71% har stort förtroende, jmfr med Svenska kyrkans 35%) jag tror förtroende handlar mycket om att veta vad man får, man får förtroende för det som man vet kommer leverera det som man förväntar sig. Frälsningsarmén, såväl som Röda Korset, toppar Svenska kyrkan. Hur blev det så? Är det ett problem? Jag tycker att det borde vara det. Jag bytte förra året och blev månadsgivare till Frälsningsarmén, inte till Svenska kyrkans internationella arbete, det handlade om verksamhetslöner. Det handlar om hur vi blir trovärdiga. Hela förtroendebarometern om ni vill studera den finns här.

4) Varför är Svenska kyrkan så Von Oben? Har man verkligen råd att vara det? Jag irriterade mig på svaret till Ann Heberleins ganska långa insändare i Kyrkans tidning, om det är legio att vara partipolitisk i Svenska kyrkans ‘officiella’ kanaler. Insändaren här. Svaret här. Jätteilla bemött.

5) Jag åker till Sinai den 4 april, får en dubbel påsk i år, ankommer till Katarinaklostret på deras skärtorsdag, en vecka senare, det ska bli spännande underbart att få vara med om, ortodox påskliturgi.

Bilden är Chagall. Den vita Kristus. Denna Vita tisdag. Juden Chagall målade ofta in den lidande Kristus i sin bibel, i sin tanak, i sin Torah, Kristus som en bild av den lidande juden. Tittar på den just nu.

4 kommentarer

  1. Råd från en ”gudstjänsträv”: 1.Välj ut en kyrka där du någorlunda står ut med gudstjänstordningen (behöver inte vara din församlingskyrka). 2.Gå dit och deltag i högmässan i stort sätt varje sön-/helgdag. 3.Sitt på samma plats varje gång. 4.Nicka till dem runt omkring dig som du börjar känna igen. 5.Stanna alltid på kyrkkaffe, Ta chansen att diskutera ”kyrk-/trosfrågor, dagens predikan kan ge uppslag, många funderar mer på det än man tror. 6.Tala gärna en liten stund med någon du inte känner. 7.Deltag gärna i någon studie/samtalsgrupp. 8.Blir du tillfrågad om att bära kors, bära ljus, läsa text, be förbön osv i gudstjänsten, svara alltid ja.
    Besluta dig för att detta är din församling, det tar tid att känna att det är så, men det växer fram till slut och då upplever man (kanske efter åratal, att detta är för mig ”Kyrka”= min kyrka.

    1. Det konstiga är att jag var där, ungefär, och att jag både längtar tillbaka och inte. Det är många hinder. Men jag tror rent spontant att det är en stor poäng i det du skriver – det är samma som skrivandet – vet inte om den parallellen gick fram i inlägget men när man skriver kan man inte förvänta sig att att det ska vara roligt, eller inspirerande, det är så ibland, men för det mesta får man bara sätta sig ned och göra. Lite samma, man behöver inte längta efter församling för att söka upp den, längtan föds ur i att man är församling.

      Jag tror jättemycket på den väg du beskriver. Filosofen/munken (? tror jag han var) Pascal gav också det svaret till människor som hade svårt med tron: Härma de troende, gå till kyrkan, läs bibeln, så kommer tron växa i dig.

      Fin skärtorsdag!

  2. Som de gamla själavårdarna svarade på frågan ”Vad gör jag när jag inte känner någon kontakt med Gud längre?” ”Då får man handla som om.”
    För mig har det vartit en stor hjälp att ha en ”personlig regel”, jag behöver inte förhandla med mig själv (t.ex om jag är trött på söndagsmorgonen). Ja förstår att det är lika dant med t.ex skrivande, ett beslut om när och hur mycket och sedan sitta där, den bestämda tiden, med inplanerad rast/vila.
    Allt gott! En välsignad Påsk!

    1. Precis. När jag läste det du skrev mindes jag det, en ökenfäder, som apropå att ge till de fattiga sa att även om man inte kan ge av sig själv, ur sin egen medkänslighet, kan man ge för att man bör, och att akten i sig formar en. Jag tror också på det där att agera ‘som om’. Det är viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s