Författare: Carolina Johansson

Carolina Johansson is a journalist and writer based in Stockholm. She has a degree in theology and likes to get lost in the big Why question. Why are we here?

Lucia: Det obarmhärtiga ljuset

Fick denna lapp i min hand av en ung man på tunnelbanan i morse. Han log brett och gav mig lappen med orden: Happy Lucia Day!

Jag var mest intresserad av vad den kom ifrån – alltså avsändaren – och det visade sig vara Stockholms Studentbostäder vilket delvis förvånande mig, jag undrade varför de just valt att pedagogiskt förklara vad det där med Lucia handlar om. Kan tänka att de har många nysvenskar som hyresgäster. För även om det sägs att Lucia, namnet då, härstammar från ett italiensk helgon är själva Lucia-firandet en rätt svensk tradition. Med många lager.

Googlar man Lucia får man rätt många olika berättelser om traditionens bakgrund, och även ganska många olika legender kring Helgonet Lucia. Under Medeltiden, (då vi fortfarande räknade tid enligt den gamla ordningen, den Julianska, inföll årets mörkaste natt den 13 december, med den nya kalendern infaller Vintersolståndet lite senare), det var även en farlig natt fylld av mörka krafter. Så man höll sig vaken, tände ljus.

En annan sak i texten, på lappen då, som förvånade mig var den sista meningen. Att lussekatten, brödet då, härstammar från Tyskland och symboliserar djävulen. Jag har inte lyckats få det bekräftat någonstans, men tror att det rör sig om ett misstag. Vad jag kunnat läsa mig till så kom lussekatten från Tyskland och enligt sägnen gav Djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus, i form av utklädda barn, delade ut bullar till snälla barn. Barnen som personifierade Jesus hade ljus på huvudet, det skulle föra tankarna till en gloria. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussekatterna gula med hjälp av saffranet. Det kanske inte heller är sant men fin tanke, att Lucia kan ha sitt ursprung i barn som var utklädda till Jesus, och som delade ut bröd för att hålla den ljusskygge borta.

Det där med ljus och mörker, ljus som kommer i mörker, ljus som skall besegra mörker, är väl den mest universella av alla berättelser. När jag var barn var det Mio, min Mio, Bosse som reser till landet fjärran för att ta sig an Riddar Kato, för mina barn läste jag Harry Potter, som ska besegra Voldemort. Både Bosse och Harry bodde för övrigt med fosterföräldrar. Snart har nya Star Wars premiär. Den kristna tron har också den där ljus-mörker bilden, att låta ljuset segra, fast den bibliska bilden kan komplicera.

Har ofta tänkt på den där bilden om när ljuset kom in i världen, så valde människorna att stanna kvar i mörkret, eller den där rädslan för ljuset, kanske för att det bländar, blottlägger, man kan inte gömma sig i skuggorna längre. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss, eller ngt sådant.

Det finns yttre mörker och inre mörker. Kristen tro, i alla fall mystikerna, lägger rätt stor vikt vid att vistas i mörker, vandra i öken, försöker lära oss att själen har sina mörka nätter, men det är som det är, inte farligt, kämpar vi mot mörkret kommer vi aldrig att vinna, vi manas istället att härda ut i det, för gör vi det så kommer Gud och lyser upp. Martin Lönnebo har en bra bild av det som fastnat i mig, han säger att mörkret är Guds framkallningsrum, det kan handla om att bli framkallad. Det är en vacker bild, inte minst för att den underförstått berättar för oss att allting redan finns där, det väntar bara på att bli framkallat. Det är en omvänd bild jämfört med den där Dylan Thomas dikten som fick spridning i samband med Interstellar, filmen då. ‘Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.’

Ha, det är Lucia. Min tanke om att skriva ngt varje dag under Advent slirar rätt rejält. Jag skyller på min data-trötthet, jag spenderar för mycket tid vid datorn. December tenderar att vara en ‘tung’ månad för frilansare, allt ska vara klart innan helgerna men nu börjar jag bli nästan helt klar med årets arbete och eftersom det är onsdag så har jag läst kommande söndags texter. Man kan se kyrkoårets teman som en busstur, just nu reser vi då mellan station Guds Rike är Nära och Bana Väg för Herren. Hann inte tänka så mycket på texterna, förutom att jag läste dem, sedan började jag googla på Lucia traditioner.

Förresten tänker jag mig att allt har sin tid. Inte ljus eller mörker, utan ljus och mörker, det finns en tid för båda, och ju ljusare vår grundton blir, desto mer mörker kan vi bära. Ibland måste man rasa mot mörkret, ibland kanske man vågar sig in i det, Gud har sina vägar. Bana Väg för Herren är en annan fråga, hur gör vi det som troende idag?

Ur söndagens texter:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. (1 Kor 4)

Jag kan fastna i en mening som, och känna en viss bävan inför: ‘Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet’ men i samma stund som jag skriver det inser väl jag med att det bara speglar min bristande tilltro till Guds oändlighet i kärlek, eller, om man så vill, min ljusskygghet. Se där, det är också en fundering att ta med sig in i natten.

Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

Adventsafton: Förflyttelse

Jag hade tänkt att skriva något om Sofias text som jag länkade till igår men fick inte till det. Jag delar i stort hennes tankar. I en tid då kunskap om kristen tro och liv minskar med varje generation samtidigt som en fåtal av medlemmarna har en församlingsanknytning så är det egentligen en gåta hur Kyrkans kommunikation ser ut som den gör. Som den där Adventskalendern. Igen, rekommenderar läsning av hela texten. Den finns här.

Jag visade en väninna som inte är kyrklig och inte skulle definiera sig som kristen Sofias text, igår, vi pratade om bön och jag sa att jag såg fram mot att resa till Berget som idag, inte minst då för den dagliga mässan och det rogivande, och fokuserande i att dagen ramas in i bönestunder, gemensamma sådana. Och hon frågade: Men det kan du väl göra här med? Är det inte bön i kyrkan varje dag? Och jag sa Nej. När jag under vissa perioder ansett mig behöva daglig mässa har det varit ett pusslande och man får fara kors och tvärs i stan, vilket iofs är görbart, och kanske ska man istället skatta sig lycklig att bo i en stad där det är görbart, där utbudet så att säga är stort. Det förvånade henne, att det inte var typ i alla fall en daglig Gudstjänst i varje kyrka.

Fast det finns församlingar i Stockholm som har daglig bön, och som planerar mer av det, typ daglig Tidegärd, har jag hört. Jag tror på sådant.

Det är AdventsAfton och jag befinner mig på Berget. Precis som förra året vid denna tid. Då arbetade jag min första provvecka i köket här – och jag minns att jag gick in i det Kyrkoår som vi imorgon lämnar bakom oss med viljan och längtan att leva mer i samklang med min tro, att försöka fördjupa den, att hitta en helig ordning som håller. Att bli mer Guds-fokuserad, kanske mer Kristus-centrerad. Med facit i hand kan man väl säga att det gått sådär. Kanske var det just därför jag verkligen ville komma tillbaka hit just för Advent igen, att gå in i Advent, det nya kyrkoåret, på en plats som inspirerar tron i mig.

Det där med att skapa rum för tro är inte helt enkelt, nu menar jag både rumsligt, tidsmässigt och sinnesmässigt. Jag har återvänt till Berget ganska många gånger under det gångna året, nästan en gång i månaden och arbetat en helg eller vecka. Blir alltid lika glad av att komma hit. Att få gå till sängs med dessa ord, från dagens Completorium: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.”

Gott Nytt År!

Domedag

Domsöndag, det kan låta väldigt uppfordrande. Man kan Wikipedia, och googla, det finns många sätt att tolka Domens Dag. Jag vet inte var jag befinner mig i min tro men någonstans måste man ändå utgå från sin själv, eller, fundera utifrån var man själv befinner sig.

Jag har väldigt svårt för den där tanken att Gud dömer oss, skickar vissa av oss till elden, andra till himlen. Vi dömer oss själva, varandra, Gud är inte dömande, Han älskar. Gud vill det bästa i oss. Han vill att vi ska leva som i evigheten, redan nu. Han sände sin son för att få oss att fatta det. Att den möjligheten också är vår. vi gavs möjligheten att leva paradisiskt, ändå skapade vi helvetliga liv.

Ändå, problemet med att förkunna att Gud älskar oss som vi är, nåden, som att det inte spelar någon roll vad vi gör, är att vi riskerar att gå miste om något, vår Gudomliga möjlighet här och nu. Jag tror många känner den längtan, drivs av den. Jag vill inte höra att jag duger, jag vill förändras.

Det sägs ibland att psykologer tagit över biktens roll, man vänder sig till terapi med det som är svårt, med förhoppning om förändring. Det är kanske inte så konstigt. Kan vi reclaima det? Kan kyrkan bli en plats som vill förändra mig?

Läser:

”När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”

Bönen i vår vardag

Upprepningar. Att göra samma sak. Att hitta en ordning. Jag har kommit att tro på scheman, jag behöver dem, inte minst när man frilansar är det extremt viktigt att ta kontroll över sin tid, strukturera den.

Nu på semestern är tanken att ta med mig hjälp-att-be-boken ned till stranden, varje morgon, jag gjorde det i morse. Utifrån min mosters hus kan man gå en 8-kilometers runda, via Malaga Cove, där kan man köpa kaffe, det blev även ett äpple, ned till Rat Beach, där kan man se surfare som längtar efter vågen, gå längs stranden till Torrance Beach, upp genom Riviera Village, mer kaffe, och så genom en allé av eucalyptus träd tillbaka till min mosters hus.

På stranden läste jag ‘Bönen i vår vardag.’ Det var mer handfast. Konkreta råd. Jag har hört dem förut, de tål att upprepas.

1) Vi måste fatta ett beslut. Att be. Oberoende av känslor eller tillfälle,

2) Vi väljer en tid och en plats. Helst samma tid, varje dag.

3) Vi börjar vår bön med att bli medvetna om Guds närvaro. Bön handlar inte om vår vilja, att be om det vi vill, utan om att bana väg för det som Gud vill med oss. ‘Gud, jag finns, för din skull, vad vill du med mig?’

4) Vi kan fortsätta vår bön med att läsa ett stycke ur evangeliet. Jesus sade: Eller en psaltarpsalm. Bönen måste ha näring, den får inte vara tom, speciellt inte i början.

5) Vi måste avsluta vår bön med att tacka Gud, även om vi inte känner hans svar. ‘Vi kan inte mäta vad Gud har gjort med oss. Om vår bön varit äkta kommer det att visa sig genom vårt sätt att leva, våra handlingar, vår ödmjukhet och vår kärlek till nästan.’

Vad jag måste föra till är 4:an. Bibelläsning. Inför morgondagens morgonpromenad. Nästa kapitel heter: Bönens Grund. Tänker inte läsa före.

Att be är mänskligt

På planet över Atlanten tittade jag bland annat på filmen War for the Planet of the Apes. Jag förstår de som avskräcks av filmer med talande apor men jag har sett de tidigare filmerna i serien och var lite glad att dom hade den på flyget.

Den är extremt symbolladdad. I den andra halvan av filmen har aporna om är kvar tagits som slavar av den mystiske Colonel och tvingas bära sten för att bygga en mur för att skydda en av de sista mänskliga grupperingarna på jorden. Caesar, ledarapan, planerar dock för deras flykt och lyckas. Där är inget Rött Hav som delas men väl en ravin som utlöses. Aporna kan klättra upp i träden och på så vis komma igenom snömassorna, medan soldaterna som jagar dem drunkar under snön.

Sedan väntar en lång vandring, genom en öken, fram till den plats som Caesar redan tidigare sett ut åt dem – en idyllisk, paradisisk plats – ett hem. Precis som i förlagan så kommer Caesar aldrig helt fram – i slutet av filmen ser han hur aporna finner sig hemma på sin nya plats, han ser dem som lite ovanifrån, som stod han på en kulle. Sedan dör han.

Det finns en tanke i det där med att det gamla måste lämnas bakom för att det nya ska få en chans att blomstra. I det bibliska tog det 40 år för folket att växa i tillit till Gud, att lita på Honom.

Jag hade den bilden med mig när jag imorse läste det första kapitlet i Sr Veronica’s Vägar till Bön. Och även om kapitlen är korta så blir det bara ett per dag. Det första kapitlet handlar kanske inte så mycket om hur man kan be, hur man kan lära sig att be, mer om varför bönen är viktig. Att be är mänskligt. Hon besvarar, bland annat frågan, ‘varför kan vi inte bli människor om vi inte ber?’ Bön alltså som en transformativ kraft, något som kan förändra oss. Att be är innerst att låta sig omvandlas av Gud, inte till något annat än vi är, utan till det som vi innerst redan är, Guds avbild.

Bönen som något som återställer ordningen, får oss att minnas.

Det får bli tanken för dagen.