Att leva helhjärtat

Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

Domedag

Domsöndag, det kan låta väldigt uppfordrande. Man kan Wikipedia, och googla, det finns många sätt att tolka Domens Dag. Jag vet inte var jag befinner mig i min tro men någonstans måste man ändå utgå från sin själv, eller, fundera utifrån var man själv befinner sig.

Jag har väldigt svårt för den där tanken att Gud dömer oss, skickar vissa av oss till elden, andra till himlen. Vi dömer oss själva, varandra, Gud är inte dömande, Han älskar. Gud vill det bästa i oss. Han vill att vi ska leva som i evigheten, redan nu. Han sände sin son för att få oss att fatta det. Att den möjligheten också är vår. vi gavs möjligheten att leva paradisiskt, ändå skapade vi helvetliga liv.

Ändå, problemet med att förkunna att Gud älskar oss som vi är, nåden, som att det inte spelar någon roll vad vi gör, är att vi riskerar att gå miste om något, vår Gudomliga möjlighet här och nu. Jag tror många känner den längtan, drivs av den. Jag vill inte höra att jag duger, jag vill förändras.

Det sägs ibland att psykologer tagit över biktens roll, man vänder sig till terapi med det som är svårt, med förhoppning om förändring. Det är kanske inte så konstigt. Kan vi reclaima det? Kan kyrkan bli en plats som vill förändra mig?

Läser:

”När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”

Bönen i vår vardag

Upprepningar. Att göra samma sak. Att hitta en ordning. Jag har kommit att tro på scheman, jag behöver dem, inte minst när man frilansar är det extremt viktigt att ta kontroll över sin tid, strukturera den.

Nu på semestern är tanken att ta med mig hjälp-att-be-boken ned till stranden, varje morgon, jag gjorde det i morse. Utifrån min mosters hus kan man gå en 8-kilometers runda, via Malaga Cove, där kan man köpa kaffe, det blev även ett äpple, ned till Rat Beach, där kan man se surfare som längtar efter vågen, gå längs stranden till Torrance Beach, upp genom Riviera Village, mer kaffe, och så genom en allé av eucalyptus träd tillbaka till min mosters hus.

På stranden läste jag ‘Bönen i vår vardag.’ Det var mer handfast. Konkreta råd. Jag har hört dem förut, de tål att upprepas.

1) Vi måste fatta ett beslut. Att be. Oberoende av känslor eller tillfälle,

2) Vi väljer en tid och en plats. Helst samma tid, varje dag.

3) Vi börjar vår bön med att bli medvetna om Guds närvaro. Bön handlar inte om vår vilja, att be om det vi vill, utan om att bana väg för det som Gud vill med oss. ‘Gud, jag finns, för din skull, vad vill du med mig?’

4) Vi kan fortsätta vår bön med att läsa ett stycke ur evangeliet. Jesus sade: Eller en psaltarpsalm. Bönen måste ha näring, den får inte vara tom, speciellt inte i början.

5) Vi måste avsluta vår bön med att tacka Gud, även om vi inte känner hans svar. ‘Vi kan inte mäta vad Gud har gjort med oss. Om vår bön varit äkta kommer det att visa sig genom vårt sätt att leva, våra handlingar, vår ödmjukhet och vår kärlek till nästan.’

Vad jag måste föra till är 4:an. Bibelläsning. Inför morgondagens morgonpromenad. Nästa kapitel heter: Bönens Grund. Tänker inte läsa före.

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

30 dagar

Ett av de allra bästa råden jag fått, angående andlig fördjupning, var då jag fattade mod och frågade en upplyst människa som uppenbarats för mig: ‘Hur gör man? Jag vill bli som du.’

Svaret var mycket enkelt, det var på Engelska. Han sade: Spend time with God, go to church, give him 30 minutes a day, read the Bible, pray, focus, and see where it takes you.

Biskop Emeritus Martin Lönnebo är inne på samma tanke i Frälsarkrans-boken. Ge Gud 30 minuter om dagen i 30 dagar. Och se vart det leder.

Under några år tog jag de orden på allvar. Jag gick till kyrkan varje dag, satt i den, firade mässa, läste veckans texter, kyrkvaktade. Sedan slutade jag. Det ledde mig hit. Det sägs att det tar 30 dagar att skapa grund för varaktig förändring. Man måste hålla ut. Jag tror det är sant. Ignatius av Loyolas andliga övningar är egentligen ett 30-dagars retreat. Samma på Skandinavisk Yoga och Meditationskola – de har 30-dagars kurser för de verkligt hardcore. Rehab bygger på 30 dagar – som Nämndemansgården – att bli fri från beroenden tar sin tid. Jag har varit där på närståendevecka. Man måste vilja lägga tid på, 30 dagar är en start, förändring tar tid.

Bibeln vill mer. Efter sitt dop vandrade Jesus 40 dagar i öknen, utsattes, frestades, vann, kom tillbaka. Dopet som en ingång till ökenvandringen? Det israelitiska folket vandrade i 40 år – de fick manna varje dag men det tog ändå 40 år, en generation, för dem att inse, att Gud försörjer dem. Vad mycket enklare det hade varit om Gud skickat dem ett kylskåp, så att de slapp gå till sängs med den där ovissheten, finns det mat för morgondagen? Han gjorde inte det, skickade dem ett kylskåp då, han ville deras tro, tillit.

Tro är en färskvara. Den behöver sin dagliga näring. Jag kan känna en viss lockelse inför 30-dagars retreat. Vad skulle ske med mig om jag gick in i en sådan månad. Tyst i trettio dagar och ledning i Ignatius andliga övningar? Vem kommer ut på andra sidan?

Köpte kort på Hot Yoga – Stockholm. Mest för att jag fryser. Vill vara i det varma. De har en utmaning just nu – 30 dagar på raken – se vad det gör med dig.

I brist på annat. Jag tänker anta den.

Dagens uppfodrande läsning. ”Svårigheterna i våra liv löser sig inte av att sanningen blir urvattnad. Och sanningen är denna, Jesus kom med eld och strid, vad gör jag?” Här.

Detta är också något att begrunda: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att  för bekämpa andliga sjukdomar , som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?””

Att besvara en kallelse

De tidiga Kristna talade om Vägen – att vara Kristen var att vandra Vägen. Just den bilden har aldrig riktigt talat till min tro, det blir för linjärt, som om tro har en början och slut, som vore vi på väg någon annan stans, som om det fanns ett mål där vi en gång för alla var framme, som om trons djup inte redan var vårt, om vi vill och om vi vågar.

Mer som en borr. Tron borrar sig igenom oss, våra lager och ytterligheter. Vi står alla bredvid varandra, men vissa har nått djupare, de har ögon som kan hjälpa oss att se, ögon som får vår längtan att övervinna vår rädsla.

Fast de sista dagarna när jag försökt finna en bild för tro har bilden av en kedja återkommit, hur varje länk hänger fast i den som var tidigare, hur alla dessa sitter ihop, är länkade, och det, i sin tur, fick mig att tänka på mitt gamla berlock-armband. Det tog en stund innan jag hittade det. Fick själva länken när jag var liten och så varje år, antagligen till födelsedagen, tillfogades en ny berlock.

Mitt minne var att berlockerna hängde i sina egna, korta länkar, lite bort från själva armbandslänken, men det såg jag ju, när jag fann det, att så inte var fallet. Jag kom att tänka på armbandet under ett yogapass – tanken, när den dök upp, var att berlockarmbandet kunde vara en bild av tro – länkarna, kedjan, allting hänger samman, bär det som kommer innan, efter – berlockerna tänkte jag mig var avvägar. Tro är sådan. Man kommer hamna på avvägar. Man kommer falla från. Att inse att man gått vilse är en insikt som jag inbillar mig att alla troende någon gång ställs inför. Inte vilse på så vis att Gud skulle vara frånvarande, Gud är cool på så vis, han följer oss in i vår vilsenhet, är inte beroende av vår tro, men samtidigt vill ju Gud inte att vi ska vara på avväg, det finns en plan för oss, en väg, en kedja, en brunn att borra. På sitt vis ställer tron krav, den vill något med oss, den vackraste version av oss som finns.

Är jag på avväg? Det är också en fråga att ställa sig. Jag tröttnade på att blogga lite för att jag tröttnade på Svenska kyrkan. Tyckte till slut att det jag skrev var papagoj-likt upprepande. Det här leder ingenstans. Det har funnits inom mig tankar ibland att försöka inrikta mitt skrivande mer åt kyrkliga ting men det faller hela tiden på att min tro behöver en fristad – en kyrka – jag vill inte arbeta eller tjäna pengar på det som kommit ur min tro, det kan vara en avväg. Jag vet inte. Det är också, om man nu ska vara frilansare, bekvämt att arbeta med uppdragsjournalistik för näringslivet, man får betalt. Jag är inte bara på avväg. Jag är lat med.

Vad gör man av en kallelse? En vän var här häromkvällen och hon sa något som att: Svenska kyrkan vet inte hur man möter en människa som upplever att hon/han har en kallelse. Just de orden slog an i mig just för att jag försöker skriva på ett manus kring det där ordet – Kallelse – Att vara kallad, vad gör man av det tillståndet i vårt århundrade? Jag har kommit en bit på väg, har en lång väg kvar. Har hon rätt? Jag tror det. Svenska kyrkan har låg beredskap för att möta människor som tror sig ha en kallelse, jag vet inte ens om det är ett område där hon vill verka. Det är synd. Svenska kyrkan vill vara relevant.

Om man slår upp ordet relevant i en uppslagsbok får man detta svar, betydelsefull, viktig, som hör till saken. I en artikel om medlemsflykten i KT säger SvK’s företrädare: ”Utmaningen för kyrkan är nu att nå de stora kullarna födda på 90-talet.”

– Hur är vi en relevant kyrka för 90-talisterna? frågar Pernilla Jonsson.

Det är helt fel väg, att fråga sig, ‘hur blir jag relevant?’ Tänker Jag då, jag bryr mig noll om jag är relevant. Jag vill vara tro-värdig. Ska återuppta denna blogg, det är också en väg, eller ett borrande. Det är ap-svårt, ensamt, att besvara en kallelse. Minst av allt vill man relevans i det, kallelsen längtar efter det trovärdiga, sanna.

 

Rom 7:1 – Det goda som jag vill

Det är bara 89 dagar kvar nu till Kyrkovalet, som för övrigt detta år infaller på min födelsedag, den 17 september. Det är klart att man som kyrklig medlem bör rösta, men jag kan fundera över det, om man ens ska vara medlem, och över min tilltagande trötthet över den kyrka som ändå, på något vis är min. Som jag döptes in i, men som jag samtidigt inte alls känner mig delaktig i. Som får mig att tänka att Mitt Dop handlar alls inte om medlemskap i Svenska kyrkan, dopet är något helt annat, en öppning, en rymd in i något, det eviga livet.

Det är så att jag slutat bry mig om den Svenska kyrkan. Vet inte om jag ser det som en förlust, det var ett skeende som drogs till en punkt, ändå kan jag komma till smärtpunkter då jag vill reagera. Bordet, jag säger bara det, reformationsbordet för 4 miljoner som ska placeras på kyrkbacken i Uppsala. Läste ÄB:s försvar för den satsningen. Bra konst väcker alltid debatt. Här. Så självsäkert, så härskande, så partipolitiskt, så pinsamt. Måste kyrkan befinna sig i det träsket? Vet inte. Det är där ÄB vill befinna sig. Det är synd. ”Bra konst väcker alltid debatt.” Så begraver vi den diskussionen.

Samtidigt. Det har kommit nya utträdessiffror. Maj blev den 25:e månaden på raken med ökande utträden, upp 26% från året innan, från 4,785 till 6,040. So far this year, 29,543 utträden, upp 48% från 19,902 året innan. Här. Det kommer antagligen vända i Juni, det vill säga utträdena i Juni kommer vara färre än året innan, ni minns, Aftonbladet, Dagens Eko, vidlyftiga församlingsresor, utlandsförsamlingarna, det kommer säkerligen Kyrkans tidning ta fasta på, spinna något positivt av. Det är som det är.

Tänker på Paulus ord en kväll som denna. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Rom 7:1).” Vet inte om jag befinner mig i det onda eller det goda när jag tvivlar på just detta: Att Svenska kyrkan vill det goda (Kristus) i mig, den tycks befinna sig någon helt annanstans.

Hue går man vidare?

Svenska kyrkan har öppet mål, men den vill inte göra sig viktig för de andligt sökande som vill den. Känner mig inte ensam i att uppleva det, från SvD i veckan: The Benedict Option. ”Den heliga Benedikt av Nursia (480–543) flydde det depraverade Rom, tillbringade tre år i en klippgrotta för att sedan inte bara bli Benediktinordens utan hela det västerländska munkväsendets grundare. Instinkten bakom Benedikts agerande skulle man kunna säga var denna: i en tid när kristendomen är hotad krävs för dess överlevnad att de troende samlar sig i täta, avskilda gemenskaper, bevarar och går tillbaka till rötterna av den egna traditionen, så att den sedan på nytt kan ge världen av det goda den har att erbjuda.” Här.

Och så lite Lou Reed på det. ”You can’t depend on any churches. Unless there’s real estate you want to buy.”

It takes a busload of faith to get by,