Böcker & Läsning

Adventsafton: Förflyttelse

Jag hade tänkt att skriva något om Sofias text som jag länkade till igår men fick inte till det. Jag delar i stort hennes tankar. I en tid då kunskap om kristen tro och liv minskar med varje generation samtidigt som en fåtal av medlemmarna har en församlingsanknytning så är det egentligen en gåta hur Kyrkans kommunikation ser ut som den gör. Som den där Adventskalendern. Igen, rekommenderar läsning av hela texten. Den finns här.

Jag visade en väninna som inte är kyrklig och inte skulle definiera sig som kristen Sofias text, igår, vi pratade om bön och jag sa att jag såg fram mot att resa till Berget som idag, inte minst då för den dagliga mässan och det rogivande, och fokuserande i att dagen ramas in i bönestunder, gemensamma sådana. Och hon frågade: Men det kan du väl göra här med? Är det inte bön i kyrkan varje dag? Och jag sa Nej. När jag under vissa perioder ansett mig behöva daglig mässa har det varit ett pusslande och man får fara kors och tvärs i stan, vilket iofs är görbart, och kanske ska man istället skatta sig lycklig att bo i en stad där det är görbart, där utbudet så att säga är stort. Det förvånade henne, att det inte var typ i alla fall en daglig Gudstjänst i varje kyrka.

Fast det finns församlingar i Stockholm som har daglig bön, och som planerar mer av det, typ daglig Tidegärd, har jag hört. Jag tror på sådant.

Det är AdventsAfton och jag befinner mig på Berget. Precis som förra året vid denna tid. Då arbetade jag min första provvecka i köket här – och jag minns att jag gick in i det Kyrkoår som vi imorgon lämnar bakom oss med viljan och längtan att leva mer i samklang med min tro, att försöka fördjupa den, att hitta en helig ordning som håller. Att bli mer Guds-fokuserad, kanske mer Kristus-centrerad. Med facit i hand kan man väl säga att det gått sådär. Kanske var det just därför jag verkligen ville komma tillbaka hit just för Advent igen, att gå in i Advent, det nya kyrkoåret, på en plats som inspirerar tron i mig.

Det där med att skapa rum för tro är inte helt enkelt, nu menar jag både rumsligt, tidsmässigt och sinnesmässigt. Jag har återvänt till Berget ganska många gånger under det gångna året, nästan en gång i månaden och arbetat en helg eller vecka. Blir alltid lika glad av att komma hit. Att få gå till sängs med dessa ord, från dagens Completorium: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.”

Gott Nytt År!

Bönen i vår vardag

Upprepningar. Att göra samma sak. Att hitta en ordning. Jag har kommit att tro på scheman, jag behöver dem, inte minst när man frilansar är det extremt viktigt att ta kontroll över sin tid, strukturera den.

Nu på semestern är tanken att ta med mig hjälp-att-be-boken ned till stranden, varje morgon, jag gjorde det i morse. Utifrån min mosters hus kan man gå en 8-kilometers runda, via Malaga Cove, där kan man köpa kaffe, det blev även ett äpple, ned till Rat Beach, där kan man se surfare som längtar efter vågen, gå längs stranden till Torrance Beach, upp genom Riviera Village, mer kaffe, och så genom en allé av eucalyptus träd tillbaka till min mosters hus.

På stranden läste jag ‘Bönen i vår vardag.’ Det var mer handfast. Konkreta råd. Jag har hört dem förut, de tål att upprepas.

1) Vi måste fatta ett beslut. Att be. Oberoende av känslor eller tillfälle,

2) Vi väljer en tid och en plats. Helst samma tid, varje dag.

3) Vi börjar vår bön med att bli medvetna om Guds närvaro. Bön handlar inte om vår vilja, att be om det vi vill, utan om att bana väg för det som Gud vill med oss. ‘Gud, jag finns, för din skull, vad vill du med mig?’

4) Vi kan fortsätta vår bön med att läsa ett stycke ur evangeliet. Jesus sade: Eller en psaltarpsalm. Bönen måste ha näring, den får inte vara tom, speciellt inte i början.

5) Vi måste avsluta vår bön med att tacka Gud, även om vi inte känner hans svar. ‘Vi kan inte mäta vad Gud har gjort med oss. Om vår bön varit äkta kommer det att visa sig genom vårt sätt att leva, våra handlingar, vår ödmjukhet och vår kärlek till nästan.’

Vad jag måste föra till är 4:an. Bibelläsning. Inför morgondagens morgonpromenad. Nästa kapitel heter: Bönens Grund. Tänker inte läsa före.

Att be är mänskligt

På planet över Atlanten tittade jag bland annat på filmen War for the Planet of the Apes. Jag förstår de som avskräcks av filmer med talande apor men jag har sett de tidigare filmerna i serien och var lite glad att dom hade den på flyget.

Den är extremt symbolladdad. I den andra halvan av filmen har aporna om är kvar tagits som slavar av den mystiske Colonel och tvingas bära sten för att bygga en mur för att skydda en av de sista mänskliga grupperingarna på jorden. Caesar, ledarapan, planerar dock för deras flykt och lyckas. Där är inget Rött Hav som delas men väl en ravin som utlöses. Aporna kan klättra upp i träden och på så vis komma igenom snömassorna, medan soldaterna som jagar dem drunkar under snön.

Sedan väntar en lång vandring, genom en öken, fram till den plats som Caesar redan tidigare sett ut åt dem – en idyllisk, paradisisk plats – ett hem. Precis som i förlagan så kommer Caesar aldrig helt fram – i slutet av filmen ser han hur aporna finner sig hemma på sin nya plats, han ser dem som lite ovanifrån, som stod han på en kulle. Sedan dör han.

Det finns en tanke i det där med att det gamla måste lämnas bakom för att det nya ska få en chans att blomstra. I det bibliska tog det 40 år för folket att växa i tillit till Gud, att lita på Honom.

Jag hade den bilden med mig när jag imorse läste det första kapitlet i Sr Veronica’s Vägar till Bön. Och även om kapitlen är korta så blir det bara ett per dag. Det första kapitlet handlar kanske inte så mycket om hur man kan be, hur man kan lära sig att be, mer om varför bönen är viktig. Att be är mänskligt. Hon besvarar, bland annat frågan, ‘varför kan vi inte bli människor om vi inte ber?’ Bön alltså som en transformativ kraft, något som kan förändra oss. Att be är innerst att låta sig omvandlas av Gud, inte till något annat än vi är, utan till det som vi innerst redan är, Guds avbild.

Bönen som något som återställer ordningen, får oss att minnas.

Det får bli tanken för dagen.

Böneböcker

Packar böcker och tar fram två hjälp-mig-att-be-böcker. Syster Veronicas ‘Vägar till bön’ och Madame Guyons ‘Bönen eller kort och lätt sätt att be’.

Båda är föredömligt tunna. Båda består av 13 korta kapitel. Alla kan lära sig att be. Djupare. Livet kan bli till bön. Det är också en möjlighet.

Jag hörde en gång en präst predika och han sade: Vi behöver egentligen inte be för Gud vet redan vad vi behöver. Jag tror att det är sant, men på en annan nivå än den som jag befinner mig i. Det är klart att Gud vet vad han vill med mitt liv, vad jag behöver, är hjälp , med hur får Gud mig över på ‘sin sida’. Om man vill ‘Guds sida’ tänker jag mig att bön är den enda möjligheten. Vad Gud vill är inte problemet, vad jag gör är där det slirar. Ska försökas ta dessa böcker på allvar.

Vet inte om det funkar att läsa dem parallellt, Veronica och Guyon, eller om man får välja, men, det där med 30 minuter om dagen, i 30 dagar, handlar innerst om att etablera en Helig Ordning. Det är svårt. Det är alltings början.

Dagens Svenskyrkliga. Här. Det finns hopp.

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Trons Vittnen

Hittade en intervju med Franciscus gjord av Ulf Jonsson i en förkortad version. Den finns här.

”I am convinced those who don’t believe or don’t seek God, maybe haven’t felt the restlessness that comes from seeing a witness,” säger påven inför sin resa till Sverige apropå förlusten av tro. Meningen slog an i mig. Jag vet den känslan av ‘restlessness’ – det är ett bra ordval – rastlösheten som uppstår. Jag har haft svårt i min egen tros väg att ‘tro’ på vittnena, men på den vägen har det även kommit människor där tron helt spelat ut sin roll. Som vittnar så starkt att man bara vet. Och så rastlösheten som följer på det. Jag vill också bli så självklar, uppenbar. Hur gör man?

Generellt sätt, mig själv inkluderad, är det kanske så att det där med att vara vittne inte ligger högst på listan, och då handlar det inte om, som Påven påpekar i intervjun, att uttrycka kunskap om eller att försöka övertyga människor till tro med ord. Det handlar om Liv. Hur det levs, vad det utstrålar, en del människor blir till vittnesbörd i kraft av sin blotta närvaro. Men även vi andra, som inte är så långt på vägen, kan fundera över det. Hur vittnar vi?

Åker till Lund imorgon och har sett fram mot detta med Påvens besök. Och jag skriver så, för det är ju så att jag skulle inte åka till Lund för att vara med om Reformationsårets inledning om det inte vore för att Påven skulle vara där. Kan förstå de som upplever det som att Reformationsfirandet hamnar i skymundan, att Påven kommer få all uppmärksamhet, men samtidigt är det väl oundvikligt. Och, jag är ohyggligt tacksam över att det blir mässa i samband med besöket, tisdag morgon, genom en katolsk vän fick jag biljett, och det är stort. Jag ser även fram mot söndagens Taizebön i klosterkyrkan med bröderna från Taize.

Däremot känns ‘eventet’ i Malmö Arena inte så lockande. För mycket show, underhållning, vi har bestämt oss, jag och mitt resesällskap, att skippa den biten och se den ekumeniska gudstjänsten på storbild i Lund. Synd, tycker jag, att inte ta tillfället i akt och ha en stor ekumenisk gudstjänst, bön, mässa i Arenan, istället för ett ‘event.’ Hur tänkte dom där?

img_3738 Läser Förlorarnas Historia, en vän lånade mig den inför påvens besök och jag har bara precis börjat läsa. Den handlar om katolikernas situation under reformationstiden. Får ta med den till Lund och läsa vidare.

Och fundera på det där med att vara vittne. Att dopet också handlar om det, att vara kallad inte bara till att vara Guds barn, utan även Jesu vittne.

(Ser nu att DN har hela intervjun översatt i dagens tidning, vet inte om det funkar att länka eller om texten är låst för icke-prenumeranter men om inte så finns den Här.)

En Relik: Hesses skrivmaskin

img_3722Jag är inte en människa som skulle resa till Lugano för att få möjlighet att se, röra vid, den skrivmaskin med vilken Herman Hesse skrev sina verk. Det skulle inte falla mig in, men samtidigt kan jag helt förstå den där längtan som driver en person att resa till en plats för att röra vid, fotografera, den skrivmaskin som användes. Inte helt olikt resandet till reliker.

Jag är inte en människa som lockas av reliker, men fick en inblick i hur de kan locka. Att bevara levande, hur gör man det? Var och lyssnade på Patti Smith på Kulturhusets författarscen och just det där stannade kvar – hur hon reste till Lugano för att se, vidröra, Herman Hesses skrivmaskin. Hon talade om hans The Glassbead Game, som gavs ut 1943, som hon läste tidigt och som var en transformativ upplevelse som hon ville tro på, så till den grad att hon reste till Lugano för att vidröra den där skrivmaskinen vid vilken den skrevs

Det där slog an i mig. Antagligen för att det finns en bok som jag läste första gången i maj, 1983, som slog så ned i mig, jag har säkert läst den 25 gånger sedan dess, mer än något annat jag läst, det är en årlig ritual att återkomma till, varje maj. Det var inte Glaspärlespelet, men väl Herman Hesse. Min avgörande bok är hans Demian.

Nu hittar jag varken Glaspärlespelet eller Demian i bokhyllan, inte heller Stäppvargen, väl andra av hans verk. Och så funderar jag på detta: Är det en brist i mig att jag aldrig rest till Lugano, att den längtan inte fått konkret rot?

En del av samtalet på Kulturhuset handlade om Jesus, kanske är det något specifikt svenskt, viljan att inordna, att förminska, de som bekänner Jesus. Gillade hur hon sa, Patti Smith, att hon älskar Jesus, så till den grad att det första ordet på hennes första LP var: Jesus. Att hon inte har så mycket förtroende för  organiserad religion må vara förlåtet. Hon reste till Lugano. Det säger något.

Apropå det förra inlägget. Man kan ha 5 personer som säger precis samma sak, men uppfatta att endast en av dem talar sanning. Att vara den som man är. Autencititet, äkthet, är en bristvara i vår tid, människor som inte ängslas över hur de kommer att uppfattas, som bara är, däri tror jag Patti Smiths attraktion ligger, helt slutsålt idag på Kulturhusets stora scen, 700+ som betalade för att lyssna på henne. Det säger också någonting om vår samtid, om behovet av, längtan efter, äkthet.