Böcker & Läsning

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Trons Vittnen

Hittade en intervju med Franciscus gjord av Ulf Jonsson i en förkortad version. Den finns här.

”I am convinced those who don’t believe or don’t seek God, maybe haven’t felt the restlessness that comes from seeing a witness,” säger påven inför sin resa till Sverige apropå förlusten av tro. Meningen slog an i mig. Jag vet den känslan av ‘restlessness’ – det är ett bra ordval – rastlösheten som uppstår. Jag har haft svårt i min egen tros väg att ‘tro’ på vittnena, men på den vägen har det även kommit människor där tron helt spelat ut sin roll. Som vittnar så starkt att man bara vet. Och så rastlösheten som följer på det. Jag vill också bli så självklar, uppenbar. Hur gör man?

Generellt sätt, mig själv inkluderad, är det kanske så att det där med att vara vittne inte ligger högst på listan, och då handlar det inte om, som Påven påpekar i intervjun, att uttrycka kunskap om eller att försöka övertyga människor till tro med ord. Det handlar om Liv. Hur det levs, vad det utstrålar, en del människor blir till vittnesbörd i kraft av sin blotta närvaro. Men även vi andra, som inte är så långt på vägen, kan fundera över det. Hur vittnar vi?

Åker till Lund imorgon och har sett fram mot detta med Påvens besök. Och jag skriver så, för det är ju så att jag skulle inte åka till Lund för att vara med om Reformationsårets inledning om det inte vore för att Påven skulle vara där. Kan förstå de som upplever det som att Reformationsfirandet hamnar i skymundan, att Påven kommer få all uppmärksamhet, men samtidigt är det väl oundvikligt. Och, jag är ohyggligt tacksam över att det blir mässa i samband med besöket, tisdag morgon, genom en katolsk vän fick jag biljett, och det är stort. Jag ser även fram mot söndagens Taizebön i klosterkyrkan med bröderna från Taize.

Däremot känns ‘eventet’ i Malmö Arena inte så lockande. För mycket show, underhållning, vi har bestämt oss, jag och mitt resesällskap, att skippa den biten och se den ekumeniska gudstjänsten på storbild i Lund. Synd, tycker jag, att inte ta tillfället i akt och ha en stor ekumenisk gudstjänst, bön, mässa i Arenan, istället för ett ‘event.’ Hur tänkte dom där?

img_3738 Läser Förlorarnas Historia, en vän lånade mig den inför påvens besök och jag har bara precis börjat läsa. Den handlar om katolikernas situation under reformationstiden. Får ta med den till Lund och läsa vidare.

Och fundera på det där med att vara vittne. Att dopet också handlar om det, att vara kallad inte bara till att vara Guds barn, utan även Jesu vittne.

(Ser nu att DN har hela intervjun översatt i dagens tidning, vet inte om det funkar att länka eller om texten är låst för icke-prenumeranter men om inte så finns den Här.)

En Relik: Hesses skrivmaskin

img_3722Jag är inte en människa som skulle resa till Lugano för att få möjlighet att se, röra vid, den skrivmaskin med vilken Herman Hesse skrev sina verk. Det skulle inte falla mig in, men samtidigt kan jag helt förstå den där längtan som driver en person att resa till en plats för att röra vid, fotografera, den skrivmaskin som användes. Inte helt olikt resandet till reliker.

Jag är inte en människa som lockas av reliker, men fick en inblick i hur de kan locka. Att bevara levande, hur gör man det? Var och lyssnade på Patti Smith på Kulturhusets författarscen och just det där stannade kvar – hur hon reste till Lugano för att se, vidröra, Herman Hesses skrivmaskin. Hon talade om hans The Glassbead Game, som gavs ut 1943, som hon läste tidigt och som var en transformativ upplevelse som hon ville tro på, så till den grad att hon reste till Lugano för att vidröra den där skrivmaskinen vid vilken den skrevs

Det där slog an i mig. Antagligen för att det finns en bok som jag läste första gången i maj, 1983, som slog så ned i mig, jag har säkert läst den 25 gånger sedan dess, mer än något annat jag läst, det är en årlig ritual att återkomma till, varje maj. Det var inte Glaspärlespelet, men väl Herman Hesse. Min avgörande bok är hans Demian.

Nu hittar jag varken Glaspärlespelet eller Demian i bokhyllan, inte heller Stäppvargen, väl andra av hans verk. Och så funderar jag på detta: Är det en brist i mig att jag aldrig rest till Lugano, att den längtan inte fått konkret rot?

En del av samtalet på Kulturhuset handlade om Jesus, kanske är det något specifikt svenskt, viljan att inordna, att förminska, de som bekänner Jesus. Gillade hur hon sa, Patti Smith, att hon älskar Jesus, så till den grad att det första ordet på hennes första LP var: Jesus. Att hon inte har så mycket förtroende för  organiserad religion må vara förlåtet. Hon reste till Lugano. Det säger något.

Apropå det förra inlägget. Man kan ha 5 personer som säger precis samma sak, men uppfatta att endast en av dem talar sanning. Att vara den som man är. Autencititet, äkthet, är en bristvara i vår tid, människor som inte ängslas över hur de kommer att uppfattas, som bara är, däri tror jag Patti Smiths attraktion ligger, helt slutsålt idag på Kulturhusets stora scen, 700+ som betalade för att lyssna på henne. Det säger också någonting om vår samtid, om behovet av, längtan efter, äkthet.

 

Tidskriften Pilgrim

Pilgrim-frams-2016-2-293x300 Mera sommarläsning. Tidskriften Pilgrim kom i förra veckan med sitt sommarnummer som ägnas Frälsarkransen – det pärlarmband, radband, som först träddes av Biskop Martin Lönnebo.

Tänkte passa på att göra lite reklam för detta nummer – vilket är första gången som jag medverkar i Pilgrim. Det var en ära att bli tillfrågad och här är resultatet. Så här skriver Redaktör Halldorf i sin presentation av numret:

När vi nu ägnar sommarens utökade utgåva åt Frälsarkransen, är det inte bara för att vår tidskrift är årsbarn med Frälsarkransen, utan än mer för att de är samma andas barn. Frälsarkransens genialitet består i en enkelhet som inte fuskar med kärnan, och därför aldrig blir banal. Det kan användas av den trevande sökaren och av bedjaren som vandrat länge på trons väg.

Vi har bett några av våra fasta medarbetare, tillsammans med ett par gästskribenter, att skriva personligt om sin erfarenhet av någon eller några av pärlorna i Frälsarkransen. Två relativt nykristna författare inleder. För Carolina Johansson, som saknade alla former av referensramar till kristen tro, kom Frälsarkransen som en utsträckt hand. ”Det var som om den läste mig, speglade, tog på allvar, stundtals uppfattade jag den möjligtvis som lite uppfordrande, men den bejakade längtan efter det äkta livet, det sanna livet, livet i Guds närvaro. Ansatsen talade rakt in i mig, den sa: Det är på Riktigt, Verkligt, Sant.”

Maria Küchen skriver om hur ”fiendens” erbjudande kan uppfattas som goda ting, och därför måste genomskådas. ”Med Öknens pärla mellan fingrarna får jag hjälp att identifiera och säga nej till det som leder mig vilse, inom mig och omkring mig.” Detta nej handlar dock inte om självutplåning. Eller som hon uttrycker det: ”De röda pärlorna, kärlekens pärlor, är inte solitära.”

De tre Hemlighetspärlorna (…) dröjer Liselotte J Andersson inför och biskopen i Strängnäs, Johan Dalman, ger ett vittnesbörd om den hemlighet som öppnade sig när Leonards kartong brast och alla pärlorna rann ut på golvet på Verbums kontor.

Pilgrim finns inte på nätet, så kan inte länka, men numret kan beställas Här.

Sommarlov

IMG_0201Nu blir det snart, snart sommarlov och jag förflyttar mig till Lugnet och Medevi. Bilden är från själva brunnen – dit kan man gå dagligen och dricka av det vatten som gjort Medevi känt. Urban Hjärnes rekommendation till besökare var att börja med tre glas vatten varje morgon, men dosen skulle ökas till upp mot 15 glas på sikt.

Mitt första sommarjobb var förresten just som Vattenflicka – jag stod i brunnen iklädd Östgötadräkt och serverade vatten. För min egen del och nuförtiden innebär Medevisommar ledighet – jag tänker även att ta lite semester från datorer – och ägna sommaren åt att läsa mer än jag skriver. Har en hel trave böcker på lut som sällskap i ledigheten – högst på min lista är att sitta ned med Folke Olofssons Credo som jag skrivit om tidigare men inte hunnit läsa ännu.

Imorgon bär det iväg och efter helgen blir det en veckas vandring på Klosterleden – med avslut i Vadstena. Sedan har en av sönerna siktet på att vi ska cykla Vättern Runt – ja inte i ett svep då utan ta de 30 milen över tre dagar med lämpliga övernattningar på vägen. Jag blev lite sugen förra helgen då jag såg alla cyklister svepa genom Medevi att i alla fall ge det ett försök – Vätternrundan då – man får se hur det blir med den saken.

Med önskan om en skön Midsommarhelg! Kom gärna med boktips i kommentarsfältet – det uppskattas!

Kristen Trosbekännelse: Korset

Det har utkommit ett mastodontverk med svensk poesi, hundratals sidor, tre band, Nina Lekander recenserade det under rubriken ‘Från gammal runskrift till Athena Farrokhzad’ i Expressen. Här.

Recensionen fick mig att fundera kring poesi, och så kastas jag tillbaka till min ungdom och till Edith Södergran. Vet inte om man läser henne idag så som vi gjorde, men jag var en gång i mitt liv så präglad av henne att jag inte ens stördes av att en vän lite avfärdande sade till mig: ‘Du är en sådan där person som läser Edith Södergran’.

Nu söker jag mig tillbaka till hennes version av en kristen trosbekännelse.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla.

Och så tänker jag på Kristina Lugn, som Nina Lekander refererar till i sin text. På en rad som jag inte ens vet om den finns i den stora antologin, tror den är från Kristina Lugns ‘Om ni hör ett skott’ den beskrivningen av en människa, en kvinna, ett barn, hon som beskrevs som kvinnan, barnet, ‘som alltid åt upp sin gröt’, och hur det var en mening som tog tag i mig, kanske för att jag alltid varit just det där barnet som åt upp sin gröt, det finns något definierande i det. Hon var barnet som åt upp sin havregrynsgröt, som läste sin Edith Södergran.

Mera Edith:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

1:a Veckan i Påsk: Gudsfruktan

Gudsfruktan är ett sådant där ord och begrepp som man kanske inte talar så ofta om – att våndas inför Gud. Längtan efter har sin ständige följeslagare i rädslan för. Nu när jag läser om Anselm Grun kan jag se att det är just hans tankar kring rädsla som jag strukit under, jag tror jag fann boken tröstefull i det att den tog den där rädslan på blodigaste allvar och för mig i alla fall på något vis förklarade den.

När jag var nyväckt smittades jag av en väldigt akut rädsla för att allt-detta-nya kanske bara var en chimär, att jag skulle vakna en dag och Gud skulle vara försvunnen. Jag hade enorma behov av att söka bekräftelse för min erfarenhet, jag visste att den var sann, men skulle jag våga lita på den? Vila i den? Tro på den?

Under några år efter mitt dop firade jag mässa nästan dagligen, det blev ett försök att i alla fall under en tid varje dag söka mig tillbaka till det väsentliga. Och, jag fann i det där intagandet av bröd och vin ett lugn som bar genom dagen.

Jag kan väl inte säga att jag är framme, men det är annorlunda idag, 10 år senare, Gud är mer fast i mig, jag tror faktiskt inte att Gud kommer försvinna. Jag vet att det går att lita på Gud, att målet är överlåtelse, men också att överlåtelse är en färskvara, den måste ske varje dag, varje timme.

Vad är det då som man är rädd för?

Ja, Anselm Grun skriver så här: ‘The Resurrection necessarily involves a ‘rising’. Many prefer to remain lying in the tomb of their fear and resignation, of their disappointments and hurts. They have settled in the tomb because they are frightened of living. Rising always entails exposing oneself to hurt. (…..) Mysticism is not just concerned with the enlightened, who are completely penetrated by Gods light, but with those who have been woken up, awakened, with people who through their spiritual path have become free of the illusions they had created regarding themselves and their life. Sometimes this process of waking up can be painful. It would be nicer to keep dozing and to continue living in the images our dreams have spun.’

Hela den första påskveckan fokuserar läsningarna på den där rädslan, och på Uppståndelsens stora löfte och möjlighet, på dess uppmuntran att lita på den andliga styrka som Gud gett oss, på att den finns där, oavsett om den är slumrande eller inte.

Den första veckans tema är ‘Celebrating the Resurrection’ – det handlar mycket om att gå ut ur graven, att leva livet, om Uppståndelse som befrielse från det som binder oss. Bläddrar lite framåt i boken, imorgon börjar den Andra Påskveckan – på temat Encounter with the Risen One.

Jag läser de dagliga läsningarna annorlunda idag än jag gjorde första gången, det blir väl så, man stannar upp vid andra saker, eller går ner än mer i det som en gång strukits under, orden jäser. Jag tycker förresten mycket om titeln – Taste the Joy of Easter – just ordet taste då, smaka på, ät, tugga i dig.

Så går vi vidare i Påsktid.