Dop & Doptankar

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

Heliga val

En mening som bubblat upp till ytan rätt ofta den senaste tiden är några ord som säkerligen kan uppfattas som rätt banala, men det banala kan få liv. ‘Heliga liv formas av heliga val.’

Jag skrev ned de orden under en retreat i ett anteckningsblock och de har stannat kvar. De är nära besläktade i min tankevärld med vad en annan andlig förebild en gång tittade på mig och allvarsamt sade: ‘You are responsible for the spiritual community you are in.’

Det är inte helt lätt att få ihop.

Frågan jag allt oftare ställer mig angående heliga val, för visst tror jag att det är sant, att heliga liv kräver sina val, är denna: Är medlemskap i Svenska kyrkan ett heligt val? Och i så fall, på vilket sätt?

Det pinsamma är att jag vet inte, ser det inte. Jag vet att Svenska kyrkan vill att jag ska vara medlem, den propagerar för att människor ska vara kvar i den, den döper gärna barn in i sin gemenskap, men för att vara helt krass, så är min upplevelse av Svenska kyrkan att den vill medlemmarnas pengar, är osäker på om den vill det av heliga skäl eller av rent administrativt-ekonomiska? När den talar om medlemstal är det i princip alltid en fråga om resurser. Sällan framstår den som att den förvaltar något oumbärligt, Jesus Kristus.

Jag säger inte att det är så, men det framstår så.

Jag kan tycka om de där religiösa orden – kanske för att jag slapp dem som barn och därför inte uppfattar dem som negativt konnoterande – ord som frälsning, räddning, omvändelse, helgelse, men i samma stund som jag älskar de orden, känner jag mig ensam i den kärleken. Hur verkar kyrkan för människors helgelse, omvändelse, frälsning? På vilket sätt är kyrkligt medlemskap oumbärligt? Spelar medlemskapet någon roll, för en människas andliga utveckling, hennes helgelse, omvändelse, frälsning?

Ett sätt är naturligtvis att hänvisa till nattvarden, och jag har varit pragmatisk i det, så länge som man kan ta del av nattvarden ÄR kyrkan ett heligt val. Egentligen uppfattar jag mässan och själavården som kyrkans kanske enda unika erbjudande, resten kan andra samhällsaktörer lika gärna ta hand om, om det kniper.

Jag får fortsätta att fundera och be över det där med heliga val, och kanske än mer över på vilket sätt jag tar ansvar för den andliga gemenskap som jag är i.

‘Jag har ofta frågor Herre, men så sällan har jag svar.
Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val.’

Självbedrägeri

Svenska kyrkan är på avverkningsstråk. Efter det lätt arroganta brevet från ÄB till Svenska akademin ger nu kommunikationschefen svar på tal till Humanisterna. ‘Ett sekulärt självbedrägeri. Här.

Kan inte annat än att se även den texten som ett kommunikationsmässigt haveri, och det gör mig ledsen. Läs den gärna. Den är riktigt obehaglig. Svenska kyrkan har alla resurser i världen, ändå lyckas man gång på gång framstå i sin kommunikation som ängslig, rädd, introvert, för sina egna (de anställda då), genom att attackera istället för att bemöta. Denna gång är det Humanisterna som får på moppe. Sekulära ritualer skapar andefattigdom, tråkighet, destruktivitet.

Kan se att kommunikationschefens drapa, speciellt dess fromma andra hälft, får gilla-klicks från de som känner sig hotade, de anställda då, men den publicerades inte på det interna intranätet. Det är problematiskt.

Vi är i missionstid. Missionssöndagen just bakom oss. Dopets dag imorgon. Om man läser texten som Mission – det är så här Svenska kyrkan missionerar – förstår man varför människor inte känner sig dragna till det kyrkliga, man förstår att behovet av sekulära ritualer ökar. Svenska kyrkan kommer aldrig vinna några själar genom att fastslå att de som inte tror som vi ägnar sig åt självbedrägeri, det är att stämpla människor, det är som sagt en mycket obehaglig text. Den ryker av behov av att visa sig bättre än andra.

Som medlem av Svenska kyrkan, som gudstjänstfirande, vad kan man säga? Tja, man kan känna en viss tacksamhet över Stockholms Stifts Domprost som twittrade: ”Sthlms domkyrkoförsamling tar avstånd från Sjöbergs negativa uttalande om Humanisterna.” Artikel i KT här.

Kan fler ta avstånd från?

En mening i Sjöbergs text tar tag i mig. ‘Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv.’ Den dubbla pinsamheten. Ser han inte att han gör just det som han attackerar andra för att göra? Han målar in sig i ett hörn. Ni andra sysslar med självbedrägeri.

Det är ingen bra utveckling. Christer Sturmark skrev ett svar. Här

Kan ÄB ta avstånd?

I sakfrågan är jag mer Humanistisk än SvenskKyrklig, och finner det lätt sorgset hur Kyrkan så traktar efter att få vara del av det sekulära, vi droppar allt, välsignelse, bön, bara vi får vara med. Riksdagens öppnande, skolavslutningar. Speciellt det sistnämnda är problematiskt, hur kyrkan så desperat hänger kvar vid att få vara lokal.

Det är på många sätt förvirrande. Men att attackera kan aldrig vara bästa försvar. Svenska kyrkan vill se sig själv som en självklarhet, men ledsen kommunikationsavdelningen, den är inte det. Den tynar. Det kom en notis från TT i veckan om hur människor lämnar. Månad för månad detta år har utträdena eskalerat, kan det hänga samman med att Svenska kyrkan har varit mer synlig i media?

Minns ett seminarium jag var på med Jonas Bromander där han påpekade hur fler går ur Svenska kyrkan under kyrkovalsår, för att de påminns om kyrkan. Vi har påmints om kyrkan mycket detta år, aldrig har det väl funnits en sådan öppenhet, längtan, som Svenska kyrkan så punkterar.

Här.

Utträden April: 7986 (5983)

Påsktid: Onsdag 1, the Guardians of Death

5855d49f-3e2b-4cc2-a471-67b0c8ed53dbEn sidoeffekt av att ta fram en bok som man läst tidigare är att falla i funderingar kring vad man strök under, satte utropstecken vid, skrev vidare på i marginalen. Det kan ta en tillbaka till sinnesstämningar som man behöver komma tillbaka till, eller få en att inse att man gått vidare.

Anselm Gruns ‘Taste the Joy of Easter’ är dag-till-dag läsning i Påsktid. Minns att jag läste denna bok första gången en Påsktid för flera år sedan. Den slog an i mig. Det finns många fasteböcker med dag-till-dag läsning, detta är något annat – en Påsktidsbok med dag-till-dag läsning, stöd i att leva, inte i fastetid, men i Uppståndelsetid!

Jag blev så golvad av denna bok när jag läste den att jag skrev ett brev till Anselm Grun. Han är munk i ett kloster i Tyskland och håller i en hel del kurser och retreater – tyvärr endast på tyska – och det kom ett långt svar – även det på tyska, jag hade det översatt. Så här i efterhand kan jag se vad som föranledde det där brevet – en helt igenom ärlig, måhända barnslig, längtan efter en människa som sett det jag sett, förstått det jag hade förstått, som ville det Levande. This is it, liksom.

Jag hade svårt att finna samstämmighet då när min tro var nyväckt, det kanske säger mer om mig, men när man är i det där desperata tillståndet – jag-måste-bara-våga-tro-att-detta-är-på-riktigt-så-Gud-ge-mig-någon, vem-som-helst-som-vågar-visa-mig-att-detta-är-på-riktigt, Sant, Hjälp Mig!

Ja, då kan personer som Anselm Grun bli som till Änglar.

IMG_31621:a onsdagen i påsktid. Dagens läsning bär rubriken: The Guardians of Death (Matthew 28:4). Just detta kapitel i min bok är ganska rent, en enda mening understruken, inget klotter, meningen lyder: ‘When God breaks in to our life, the result is an earthquake, the guardians of death drop to the ground.’

Självklart är det sant. Trängtande så, för min del, jag är inte riktigt där, det är på sitt vis pinsamt, efter allt det jag har fått. Den där understrykningen får mig att hamna här: Tror jag eller tror jag inte? Vet inte. Jag försöker. Räcker det? (Nej, det räcker inte).

Vad behöver man för att leva i Uppståndelsetid?

Jag firade Påsknattens mässa i den katolska församlingen invid Kungsträdgården. Det var inget ställningstagande så, en broder i tro som varit med mig mer eller mindre i min resa konverterade under natten, det gav mig en anledning att gå dit. Några reflektioner.

Jag tycker om det där högtidliga, att det får och ska ta tid, det var 18 konvertiter, och 11 tror jag dopbarn, vi fick se deras inlemmande i en församling, det har tagit dem två år att nå dit, jag kan tycka om det, att det det får ta tid, att ge det viktighet.

Bibelläsning. Var det väldigt mycket av. Fem GT-texter, en epistel, en NT. GT var skapelseberättelsen, hela då – dag 1 till dag 7 – Abraham och Isak vid altaret – Mose och vägen genom Sävhavet – och så två profeter. Läsningarna var långa. Predikan föredömligt kort. Ration var kanske 4:1,  bra så. Bibeln fick ta plats.

Trycket. Jag kom till kyrkan 20 minuter innan mässans start, det fanns inte en plats kvar, fullsmockat, jag fick ståplats längst bak, men sedan öppnades bakdörrarna och jag befann mig inte längst bak, utan i mitten av ståplatserna, det var också en upplevelse.

Mångfaldigheten berörde. Jag tror att alla världsdelar var representerade, och det finns en sorts hopp i det, det bär, om man nu befinner sig i det där desperata tillståndet – jag-måste-bara-våga-tro-att-detta-är-på-riktigt-så-Gud-ge-mig-någon, vem-som-helst-som-vågar-visa-mig-att-detta-är-på-riktigt, sanning, Hjälp Mig!

Detta är verklighet: ‘When God breaks into our life, the result is an earthquake.’

Jag behöver tillbaka till det tillståndet. Hjälp Mig! Vart ska man ta vägen?

Ägget: Att slå en värld i spillror

imgres-1Blå måndag tycks inte ha någon direkt religiös koppling, det handlar om arbetarnas ledighet, en fridag, men eftersom vi är i Stilla Veckan kom jag att tänka på ägg.

Att slå ett ägg, ett skal i spillror, kan också vara en bild av Stilla Veckan, att vilja födas, att våga födas. ‘Det gör ont när kroppar brister, varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt som tär och spränger?’

Jag är inte ett superfan av Dali, inte egentligen, men i hans stora produktion finns en hel del som passar in i påsktid, som ett svar på frågan: Vad är det för nytt som tär och spränger? Någonstans gick han till djupet med den frågan.

Den nya människans födelse. Skalet som ska slås i spillror. Någonting vill sig ut.

imgres

Herman Hesse beskriver det så här, i Demian, ‘Fågeln kämpar sig ur ägget. Ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld i spillror. Fågeln flyger till gud.’

Stilla Veckan: Blå Måndag

Det omistliga

IMG_3150Egentligen ville jag ha ökensand men hittade inte det i mina besök på blomsterbutikerna i kvarteren. Marmorkross fanns i överflöd, men det kändes för mycket tazetter, till slut hamnade jag på SoFo Pets och hittade detta: Svart grovkornig sand för akvarium. Dessutom bra mycket billigare än marmorkross.

Har tillskansat mig ett helt nytt dopljus inför denna Stilla Stora Vecka, än så länge otänt, jag ska tända det lite senare ikväll och ha som ett Stilla Stora Veckan ljus. I förberedelserna för att göra plats för detta ljus i mitt hem – i sökandet efter lämplig omgivning, som blev akvariesand då – slog det mig hur viktigt det är. Dopet. Om man nu ska tala om det som är omistligt. Och just den frågan har stannat kvar – den lämnade mig inte efter att ha väckts av ett inlägg på prästen Torbjörn Lindahls blogg. Frågan är då: ‘Vad är det i svenska kyrkans liv/tro/tradition/ordningar som är så omistligt att jag för dess skull (för att inte riskera min salighet) måste förbli här.’ Hela inlägget finns här.

För övrigt förknippar jag inte dopet med just medlemskap i kyrkan, jag var medlem i 40 år innan jag döptes, så dopet i sig ser jag inte som något specifikt omistligt för min svensk-kyrklighet. Däremot kan man, eller jag kan, fundera över, hur det blev så här: Det tycks idag  enklare för Svenska kyrkan att motivera varför man ska vara medlem än varför man ska söka gemenskap med Jesus Kristus.

Mitt eget dopljus har jag kvar, det är inte nedbrunnet, men det hör samman med min dopdag, så det brinner bara den 10:e februari, min dopdag, och ska så förbli. Däremot tänkte jag i efterhand att det fanns en tanke bakom att jag inte hittade någon ökensand, det låter kanske barnsligt, men ja, sand lämpat för vatten, akvariesand, det finns en poäng där, speciellt för ett dopljus.

Stilla Veckan. Palmsöndag.

Ett Rum

Var precis inne på Booking.Com och känner mig lite nöjd med att ha säkrat ett rum i Lund med ankomst den 30 oktober och avresa den 1 november. Det var inte helt enkelt, många av de hotell som finns listade på Booking var redan slutsålda. Antar att jag inte är den enda som fick den tanken.

Påven då, tja, jag hyser väl inga förhoppningar om att få någon närmare kontakt med honom – men antar att det kommer vara något som är ‘offentligt’ om än bara med möjlighet att få en skymt av honom. Det skulle räcka rätt långt.

Man kan fundera på det där, varför det är så? Vad det är för dragning som får mig, som fick mig, att genast tänka när jag hörde att Påven skulle komma till Sverige att bestämma mig för att: Då vill jag vara där? Det är värt ett eget blogginlägg, sinom tid.

Har varit sparsam med inlägg detta år – har haft någon sorts växande känsla av att behålla mina tankar för mig själv. Har inte riktigt känt motivationen. Som att jag måste hitta någon sorts mening med att skriva, så att man inte bara upprepar sig.

Det slog mig i helgen, kanske för att kyrkoåret redan börjar blicka mot Påsktid, att min DopDag i år infaller på Askonsdagen – den tionde februari. Då fyller jag 12 år som döpt, som Kristen, och det kommer nog inte att ske så många gånger att dagen sammanfaller med Askonsdagen. Signifikativt, kan jag tycka, jag vet inte hur jag ska ‘fira’ min dopdag men det visar sig.

Jag brukar tänka just så – att det inom mig finns både den 52-åriga kvinnan och det nu snart 12-åriga kristna barnet. 12 år är en ganska lång tid, eller kort, beroende på perspektiv. Vad är en 12-åring? Man kan roa sig med att läsa till exempel Erik Eriksons utvecklingspsykologi. Tolvåringens fas: Identitet kontra splittring. Det som ska erövras under denna fas, själva utmaningen, är fidelity – trofasthet. Tycker förresten att det stämmer rätt bra, som ett övergripande tema att förhålla sig till. Trofasthet.

Mer om fas 5:
‘Den unge söker under den här perioden även sig till olika grupper med olika normer och värderingar. Oftast byter den unge grupp flera gånger och omfamnar den nya gruppens ideal och värderingar med lika stor entusiasm varje gång. Osäkerhet kring mot vilka ideal och värderingar man bör orientera sig kan öka kraftigt om det omgivande samhället befinner sig i en tid av snabb omvandling. En lycklig utgång blir en fast upplevelse av inre sammanhang och kontinuitet. Misslyckas detta kan resultatet bli rollsplittring och identitetskriser. Dygden som utvecklas är trohet.’