Filmer & Tittande

Lucia: Det obarmhärtiga ljuset

Fick denna lapp i min hand av en ung man på tunnelbanan i morse. Han log brett och gav mig lappen med orden: Happy Lucia Day!

Jag var mest intresserad av vad den kom ifrån – alltså avsändaren – och det visade sig vara Stockholms Studentbostäder vilket delvis förvånande mig, jag undrade varför de just valt att pedagogiskt förklara vad det där med Lucia handlar om. Kan tänka att de har många nysvenskar som hyresgäster. För även om det sägs att Lucia, namnet då, härstammar från ett italiensk helgon är själva Lucia-firandet en rätt svensk tradition. Med många lager.

Googlar man Lucia får man rätt många olika berättelser om traditionens bakgrund, och även ganska många olika legender kring Helgonet Lucia. Under Medeltiden, (då vi fortfarande räknade tid enligt den gamla ordningen, den Julianska, inföll årets mörkaste natt den 13 december, med den nya kalendern infaller Vintersolståndet lite senare), det var även en farlig natt fylld av mörka krafter. Så man höll sig vaken, tände ljus.

En annan sak i texten, på lappen då, som förvånade mig var den sista meningen. Att lussekatten, brödet då, härstammar från Tyskland och symboliserar djävulen. Jag har inte lyckats få det bekräftat någonstans, men tror att det rör sig om ett misstag. Vad jag kunnat läsa mig till så kom lussekatten från Tyskland och enligt sägnen gav Djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus, i form av utklädda barn, delade ut bullar till snälla barn. Barnen som personifierade Jesus hade ljus på huvudet, det skulle föra tankarna till en gloria. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussekatterna gula med hjälp av saffranet. Det kanske inte heller är sant men fin tanke, att Lucia kan ha sitt ursprung i barn som var utklädda till Jesus, och som delade ut bröd för att hålla den ljusskygge borta.

Det där med ljus och mörker, ljus som kommer i mörker, ljus som skall besegra mörker, är väl den mest universella av alla berättelser. När jag var barn var det Mio, min Mio, Bosse som reser till landet fjärran för att ta sig an Riddar Kato, för mina barn läste jag Harry Potter, som ska besegra Voldemort. Både Bosse och Harry bodde för övrigt med fosterföräldrar. Snart har nya Star Wars premiär. Den kristna tron har också den där ljus-mörker bilden, att låta ljuset segra, fast den bibliska bilden kan komplicera.

Har ofta tänkt på den där bilden om när ljuset kom in i världen, så valde människorna att stanna kvar i mörkret, eller den där rädslan för ljuset, kanske för att det bländar, blottlägger, man kan inte gömma sig i skuggorna längre. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss, eller ngt sådant.

Det finns yttre mörker och inre mörker. Kristen tro, i alla fall mystikerna, lägger rätt stor vikt vid att vistas i mörker, vandra i öken, försöker lära oss att själen har sina mörka nätter, men det är som det är, inte farligt, kämpar vi mot mörkret kommer vi aldrig att vinna, vi manas istället att härda ut i det, för gör vi det så kommer Gud och lyser upp. Martin Lönnebo har en bra bild av det som fastnat i mig, han säger att mörkret är Guds framkallningsrum, det kan handla om att bli framkallad. Det är en vacker bild, inte minst för att den underförstått berättar för oss att allting redan finns där, det väntar bara på att bli framkallat. Det är en omvänd bild jämfört med den där Dylan Thomas dikten som fick spridning i samband med Interstellar, filmen då. ‘Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.’

Ha, det är Lucia. Min tanke om att skriva ngt varje dag under Advent slirar rätt rejält. Jag skyller på min data-trötthet, jag spenderar för mycket tid vid datorn. December tenderar att vara en ‘tung’ månad för frilansare, allt ska vara klart innan helgerna men nu börjar jag bli nästan helt klar med årets arbete och eftersom det är onsdag så har jag läst kommande söndags texter. Man kan se kyrkoårets teman som en busstur, just nu reser vi då mellan station Guds Rike är Nära och Bana Väg för Herren. Hann inte tänka så mycket på texterna, förutom att jag läste dem, sedan började jag googla på Lucia traditioner.

Förresten tänker jag mig att allt har sin tid. Inte ljus eller mörker, utan ljus och mörker, det finns en tid för båda, och ju ljusare vår grundton blir, desto mer mörker kan vi bära. Ibland måste man rasa mot mörkret, ibland kanske man vågar sig in i det, Gud har sina vägar. Bana Väg för Herren är en annan fråga, hur gör vi det som troende idag?

Ur söndagens texter:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. (1 Kor 4)

Jag kan fastna i en mening som, och känna en viss bävan inför: ‘Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet’ men i samma stund som jag skriver det inser väl jag med att det bara speglar min bristande tilltro till Guds oändlighet i kärlek, eller, om man så vill, min ljusskygghet. Se där, det är också en fundering att ta med sig in i natten.

Surgubbar

Som cirka 700,000 andra svenskar har jag denna jul sett filmen om surgubben Ove. Har inte läst boken så kan inte göra några jämförelser så, men filmen är sevärd. Lassgård är värd alla priser som han kommer att få. Ändå kan jag störa mig på den där berättelsen – surgubben som innerst inne har ett Stort Hjärta som bara väntar på att förlösas – som så ofta återkommer i julens filmer, tänk Ebenezer Scrooge eller the Grinch (who stole Christmas).

Det är någonting med hur surgubbar väcker den där (omöjliga) längtan att få vara den som får surgubben att inse att livet, själva livet, kan vara skimrande, levande, man behöver inte gå omkring och skälla på sin omgivnings tillkortakommanden. Inte vara så snäv. I filmerna funkar det, lyckligt slut, fast Ove fick mig mest att tänka på alla dessa kvinnor som satsar allt på att omvända surgubbar – innerst inne är han ju snäll, har ett Stort Hjärta – men i verkligheten blir det sällan lyckliga slut.

Surkärringar då? Jag kan inte dra mig till minnes några berättelser om surkärringar som väcker samma längtan efter att omvända. Finns de? Jag vet inte. Det finns mängder av berättelser/filmer/böcker om sura, arga, män som genom, ofta en (yngre) kvinna, får Livet (utan surhet) åter. Vilka motsvarande kvinnliga surkärringar minns vi? Arga tanten får fortsätta att vara arg, det kommer sällan en man enkom för att mildra hennes känsloliv. Låt tanten vara. Jag kan tycka om det. Eller så har jag fel, kanhända har det producerats böcker, filmer, om surkärringen som hade ett stort hjärta, bara rätt man kom i hennes väg.

För min egen del påpekade en vän över fika idag att jag ska gå den smala vägen, med litet s, när jag berättade att jag tänker ägna en del av detta år med att fokuserat gå ned i vikt. Jag har påbörjat ett ITrim program – det är ett ganska extremt program för viktminskning, pulverdiet i 2-3 månader – men jag kände att jag behövde det extrema. Har känt det de senaste åren, en ökande tyngd, jag orkar mindre och jag ser mig själv som en aktiv människa – jag tränar, cyklar, simmar – så kom jag till en punkt då jag kände att man kan inte ta det för givet, jag behöver prioritera att min kropp ska hålla, orka, jag vill kunna åka skidor och springa om fem år. Jag är precis i början, men det varnas för att man kan bli lättirriterad när man kör extrem låg-kalori diet. Surkärring nästa, alltså.

På Söndag firar vi Jesu Dop. Jag kommer missa Högmässan för att gå en Handledningskurs med sonen för att kunna övningsköra med honom. Vet inte varför Körskolan schemalade kursem 10:30 en Söndag men det gjorde de. 26371_380155267895_642267895_4095443_8002403_n Bild av Marcus Mårtensson, mer av honom Här.

Lucka 17: Helgondepartement

Tog time-out och gick och såg filmen Efterskalv. Har velat se den länge. Det är en film att bli tystad av, avsaknaden av nåd, hopp, försoning, den lägger sig som ett kompakt mörker kring en. Kryper under skinnet. Svårt att inte bli berörd.

Handlingen då, för er som inte vet, en ung man, John, har spenderat två år på någon sorts ungdomshem för ett grovt brott och kommer hem till byn. Till fadern och brodern, till sin gamla skola, allt är radikalt förändrat. På sätt och vis har han avtjänat sitt straff, ur ett samhälleligt perspektiv då, ska ges en andra chans, men de som gör upp ett samhälle, de gamla skolkamraterna, offrets familj, även till viss del hans egen familj, kan inte glömma. Där finns en djup rädsla. 270 av skolans 303 elever skriver under en namnlista om att John bör byta skola.

Rädslan uttrycks på olika sätt. De vuxna i filmen, från fadern, till rektorn, till klassföreståndaren, beter sig som om det går att bara gå vidare. I alla fall i början. Så rädda för det som John gjort att de inte ens vågar tala om det? Ungdomarna reagerar annorlunda. En mer uttalad rädsla, hämnd, slå tillbaka.

Våld föder våld, mera våld, det enda som biter på den är kärlek, filmen påminner om hur svårt det där kan vara. Hur omöjligt.

Egentligen borde jag nog ha sett en mer upplyftande film.

Men, jag fann ett upplyftande ord i dagens DN. Det var ordet Helgondepartement från en artikel om Elisabeth Hesselblads helgonförklaring. Den citerade prefekten för Vatikanens Helgondepartement. Jag visste inte att ett sådant fanns, men ordet får mig att le. Helgondepartement. Där skulle man jobba.

Leviatan

Tog fram Jobs bok efter att ha sett filmen Leviatan igår. Det är sällan som filmer blir så unisont hyllade som Leviatan och det i sig var väl en anledning till att gå och se den.

Jag ska inte gå in på berättelsen, men DN:s recension finns Här.

Ett citat: ‘Regissören och manusförfattaren Andrej Zvjagintsev har kastat sig in i Jobs bok, det svårtolkade kapitlet i Bibeln om en god, hederlig, framgångsrik man som Gud tar ifrån allt bara för att han ska förstå att han är maktlös och Gud allsmäktig. Här kommer Gud i form av expropriatörer, representerade av den lilla feta, genomkorrupta, cigarrökande borgmästaren med så mycket blod på händerna att han själv ser illamående ut.’

Skillnaden då mellan Leviatan och dess förlaga är att i filmen finns det ingen upprättelse, ingen vändning. Det onda – eller den lilla feta borgmästaren – segrar med dunder och brak, det finns liksom inget alternativ. Om man nu vill se borgmästaren som en Gud förklädd så är det alltså en rätt dystopisk Gudsbild.

Men det var ett annat citat ur DN-texten om Leviatan som fick mig att leta fram Job. ‘I obetalbara scener sitter borgmästaren och dryftar en vag känsla av samvete med en snygg gammal Demis Roussos-liknande präst (skönt att se något annat än katolsk korruption), som alltid kommer att säga att den lille makthavaren gör rätt eftersom han är troende och donerar till kyrkan. Han är ”Guds fjärde, onda ansikte”, som C G Jung skriver om i ”Svar till Job”. Jung föreställer sig att Job ger Gud ett samvete. Gud kan ju inte se sig själv eftersom han är i allt, men genom att gå in i Jobs medvetande får han ändå syn på sin egen ondska.’

Att Job ger Gud ett samvete var en sådan där mening som jag fastnade i. Hur då? Det säger kanske bara något om min egen okunskap men jag har alltså inte läst Jungs kommentar angående Job. Har googlat den nu utan att bli allt för mycket klokare så det slutade med att jag beställde Jungs bok från Adlibris. Det får bli ett senare projekt, att läsa då. Filmen då, ja, det är bara att sälla sig till hyllningskåren. Rekommenderar.

Adventstid #13: Bibeln

MV5BMjI3MDY0NjkxNl5BMl5BanBnXkFtZTgwNTM3NTA0MzE@._V1_SX214_AL_När Bibeln som drama baserat på Rådströms Boken gick upp i Göteborg hade jag en tanke om att jag borde ta mig dit. Det blev inte så, och nu har en omarbetad version nått Stockholm.

Bibeln på Stadsteatern. Jag såg fram mot att se den – inte minst för att det intresserar mig som företeelse, hur Bibeln förvaltas, förmedlas, in i det sekulära. Det är ju så idag att de bibliska berättelserna, arvet, förmedlas, problematiserats, inte i det kyrkliga, men i populärkulturen. Russel Crowe gör Noa. Rådström Bibeln. Juldagen har Ridley Scott, av Alien-fame, premiär med sin Exodus berättelse.

Intresset finns. Svenska Kyrkan tycks inte se det, de bjuder in till Luciatåg.

Sedan tror jag väl inte heller att uppsättningen Bibeln på Stockholms Stadsteater är rätt strategi. Efter att ha läst Anita Goldmans betraktelse, läs den här, slocknade min vilja att se den.

Det gamla testamentet, och det nya. Det Första testamentet, och det Andra. Håller med Goldman om att det första testamentet handlar om Guds intimitet, som kom nära, som tjabblade vidare, som är värd att hoppas på. Jag kommer inte gå till Stadsteatern, däremot kommer jag se Scott’s Exodusfilm. Det första testamentet rymmer så mycket mer. Intresse finns.

Äktenskapsmäkleri

I Debatt i veckan debatterades TV-serien ‘Gift vid första ögonkastet.’ Det är alltså en realityserie där olika singlar med hjälp av en expertpanel finner sin livspartner. Speciellt med programmet är att paren som panelen sätter ihop träffas första gången på sitt bröllop. Bröllop som en första date. Sedan lever de tillsammans som gifta i trettio dagar efter vilka de bestämmer sig. Jag antar att de efter det antingen skiljer sig eller fortsätter att leva tillsammans efter det att kamerorna slutar rulla.

Jag har inte sett pilotavsnittet som finns på SVT Play men när jag hörde talas om idén kändes det rätt främmande, varför gifta sig som start på en relation? Man skulle ju lika gärna kunna ha gjort det omvänt att de matchade paren fick umgås i 30 dagar för att sedan bestämma sig? Däremot hade jag lite svårt för de som i Debatt jämställde serien med arrangerade mot-sin vilja äktenskap och såg en återgång till arrangerade äktenskap. Det är ju ändå en viss skillnad att ställa sig till en panels förfogande och be om ett arrangemang än att tvingas in i det. Har väl till viss del ändrat åsikt, och kan instämma i det som DN:s Amanda Björkman skriver idag.

‘SVT borde ställa sig frågan vad de förmedlar med programmet. Att arrangerade äktenskap är kul och spexigt, bara de som är inblandade heter Bert och Ellen? Hade till exempel programmet blivit av om deltagarna i  stället var svenskar med rötter i  Mellan­östern? Att SVT så aningslöst väljer att romantisera en företeelse som för många unga svenskar är en fråga om ofrihet – ibland på liv och död – kan inte beskrivas som annat än smaklöst.’ Läs hela texten Här.

Vad jag också funderar på är vad Äktenskapet är, synen på det, och om man som troende har en annan syn på det än en sekulär människa. Nu är inte äktenskap ett sakrament i vår Lutherska kyrka men det förvånar mig ändå att det i den expertpanel som matchar ihop paren ingår en präst, förutom då en psykolog, samtalsterapeut och en beteendevetare. Att psykologer och beteendevetare ställer upp på detta som kanske kan liknas vid ett gigantiskt experiment eller jippo är väl en sak, men att en präst gör det känns mer tveksamt. Jag vet inte, men att jag upplever att kyrkan på något vis borde ha en annan inställning till äktenskapet än att medverka i program som detta. Kanske är jag helt ute och cyklar. Vad tycker ni?

Klosterkallelse

En film som jag tänkte på idag är IDA – en prisad polsk film om den unga novisen Ida som inför avläggandet av sina klosterlöften uppmanas av abbedissan att uppsöka sin moster. Väl där får Ida reda på att hon är judinna, och den enda överlevande då hennes familj slaktades.

Filmen, i svartvitt, är sedan en resa där Ida och mostern ger sig ut för att få reda på hur Idas föräldrar dog och var de är begravda. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal och är svindlande vacker, den har många olika bottnar kring yttre resor som speglar inre. Resan tvingar både mostern och Ida att se sig själva, att inse vilka de är, och de väljer radikalt olika sätt att hantera sanningen om deras liv, när de längre kan inte värja sig för den.

Det är uppenbart när man ser filmen, pratar om den, eller läser om den att klosterlivet, att en ung kvinna väljer det, provocerar många. Även kristna kan ibland uttrycka sig rätt nedlåtande om klosterliv, som att man flyr verkligheten. Man kan lik väl se det omvänt, varje flykt bär ett från, och ett till. Man flyr kanske en verklighet men man väljer också en annan. Detta sagt, jag tror att klosterkallelsen är rätt sällsynt men mina egna minnen och erfarenheter av vistelser i klostermiljöer har präglat min tro på ett sätt som varit rätt oundvikligt. Det finns någonting där som man kan lära sig från även om man inte har den kallelsen själv.

Köttets begär och andens längtan. I filmen finns två scener som lyfter fram detta, och som försöker förklara Idas val.

En ung man blir förälskad i henne och första gången de pratar så frågar han när hon ska åka tillbaka, hon svarar snart, han undrar hur länge kommer du vara där? Hon svarar: I evighet.

Lite senare, under helt andra omständigheter försöker han få henne att stanna, att inte åka tillbaka till klostret och istället åka med honom. Hon frågar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan vandra på stranden. Hon undrar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan skaffa oss ett hus. Hon undrar: Vad händer sedan? Han svarar: Vi kan skaffa en hund. Hon undrar: Vad händer sedan?

Köttets begär och andens längtan. Det ändliga och det oändliga. Vet inte, men förstår hennes val. Att uppleva Kristi längtan så starkt att ingenting annat blir verkligt. Som att dras mot en magnet. Tomheten i det liv som kan erbjudas henne utanför klostret.

Det kan hända att jag romantiserar. Men, ändå och helt oavsett, det är en mycket sevärd film, långsam, fåordig, tyst, väldigt olik det mesta som visas på bio just nu.