Konst & Utställningar

Vit tisdag

Vet att det där med Blå måndag och Vit tisdag egentligen kommer från inledningen av fastan och inte dess avslutning men det är något med den Vita Tisdagen. Det låter vackert på många vis.

Bilden är Chagall, han målade den efter Kristallnatten. Orginalet, och jag googlade på det för att se om det är görbart att åka och titta på den, finns i Chicago så det är lite långt borta. Den vita korsfästelsen. Påfallande ofta målade Chagall in den korsfäste i sina bilder, öven i de med Gammaltestamentliga motiv, som en symbol inte för den kristna religionen utan Kristus då som en bild av det judiska folkets lidande genom historien.

“For me, Christ has always symbolized the true type of the Jewish martyr. That is how I understood him in 1908 when I used this figure for the first time,” Marc Chagall said.

Hittade en bra sammanfattande länk när jag Googlade med inte mindre än 25 av Chagalls korsfästelsebilder och stundtals bra texter med. Den finns Här.

Fill your heart

Min allra första konsertupplevelse var David Bowie i Kungliga Tennishallen, det var 1976, jag var alltså väldigt ung då, egentligen för ung för att springa på konserter men jag var där med min far som hade fått biljetter av någon kollega eller vän så han var med.

Från denna konsertupplevelse minns jag främst att den inleddes med en visning av Salvadore Dalis Den andalusiska hunden – vilket resulterade till att jag drömde myrmardrömmar i veckor efteråt.

Bowies Hunky Dory var en av de första skivorna jag ägde, och nu när jag nåddes av nyheten att han gått bort så har jag ägnat morgonen åt att lyssna på den. Tycker fortfarande att den håller.

Delar med mig av en favorit.

Fill Your Heart

Fill your heart with love today
Don’t play the game of time
Things that happened in the past
Only happened in your Mind
Only in your Mind-Forget your Mind
And you’ll be free-yea’
The writing’s on the wall
Free-yea’. And you can know it all
If you choose. Just remember
Lovers never lose
‘Cause they are Free of thoughts unpure [sic]
And of thoughts unkind
Gentleness clears the soul
Love cleans the mind
And makes it Free.

Hela texten finns Här.

I oasen: Gud bär

10502485_10152619180207896_1327527081302052370_nDen här bilden I Oasen påminner mig om Hagar. Det är dock inte Hagar som stått för inspirationen utan en helt annan av öknens mödrar, namnet kommer jag inte ihåg, men konstnärinnan Birgitta Andersson berättade om henne när jag besökte hennes utställning på Grafiska Sällskapet för en månad sedan.

När jag sedan köpte en kopia av detta grafiska blad sade Birgitta till mig att hon var glad att jag valde just denna bild, att det delvis var ett självporträtt, och antagligen var det det jag kände igen i bilden, mig själv då, kvinnan som virrar kring i öknen, som vill oasen.

‘Sedan fördes Jesus av Anden ut i Öknen för att sättas på prov av djävulen.’ Så börjar Söndagens evangelietext, och den gammaltestamentliga texten är Hagar.

Vad är det som sker precis innan detta ‘Sedan’?, det är dopet, knappt en inandning senare, det finns liksom ingen vila i Jesu dop, dopet har ett syfte, det för Honom rakt in i öknen, dopet blir till något helt igenom avgörande, ett värn, det skydd som behövs för att utsättas för djävulen, för att stå emot, för att gå vidare.

Efter mitt eget dop sade min doppräst till mig: Välkommen till ökenvandringen.

Det ligger något i det. Tro som en ökenvandring. Dopet som ökenvandringens förutsättning. Döpt = Att vara väl rustad.

Det andra som kom till mig apropå oaser, helgens texter, dop, Hagar, öken, är ett minne från min första rent konkreta ökenvandring. I Egypten då. Jag skulle gå i Mose fotspår, upp Sinai berg, och jag bar den bönen i mig, Mose och hans vandring mot sitt öde – Vad vill du Gud, att jag ska förmedla? – vad är dina bud till mig? Vad ska jag göra?

Det kom ingenting där på toppen. Jag gick upp, och jag gick ned, det tog många timmar. Kanske åtta. Nada. Sedan satte jag mig i den där lilla kyrkan när man kommer ned, det är många ikoner i den, på den tiden var det otroligt trångt, många turister, så är det inte idag, få åker till Sinai, men där kom den, denna totala wipe-out.

Jag hade fram till dess någonstans kanske naivt trott på Gud som transcendens, som att det skulle växa vingar ur mina axlar och att jag egentligen kunde flyga, frihet, någonstans erfor jag att jag bar vingens erfarenhet, som att den skulle framkallas, att det var det som Gud handlade om, om att flyga, så detta omvända, Gud som viskar: Sorry, you totally missed the point, Vingen är inte din, den är min, den bär. Lita på det.

Den där upplevelsen var omskakande på ett sätt som lätt blir klichéartat om man försöker berätta om det. Jag skakades i mina grundvalar, jag grät i 8 timmar, var inte kommunicerbar. Inför detta enkla, detta svåra, detta faktum: Du behöver intet bära, Gud bär. Allt.

Apropå prövningens stund, 1:a Söndagen i fastetid. Prövningens stund. Som för mig då någonstans hamnar tillbaka i: Dopets löfte: Gud bär.

Julkort

Det är inte helt enkelt att hitta julkort med Kristusmotiv om man är på jakt efter dem. På de stora varuhusen som Åhléns eller i bokaffärer som Akademibokhandeln finns förvisso mängder av julkort men den heliga familjen tycks inte vara ett motiv i tiden. UNICEF brukade ha något julkort med krubbmotiv i sitt sortiment för några år sedan men det verkar ha utgått.

Funderade på det där med julkortsmotiv efter att ha hört på morgon TV, där etikettexperten uttalade sig, att det kan uppfattas som negativt om man skickar julkort med religiösa motiv till människor som inte är religiösa. Man vet ju inte om personen i fråga tror på Gud, är Kristen, eller tar illa upp. Jag har lite svårt att följa sådana resonemang. Jag tror inte på Tomten men för den sakens skull slår jag inte bakut om jag får en julhälsning med ett tomtemotiv.

Det efterfrågades också, i morgonTV då, en bra översättning av Engelskans ‘Season Greetings’ men det var ingen som lyckas komma på något passande. Säsongshälsningar? Låter inte så festligt. Själv fick jag förra året ett kort vid Juletid med hälsningen: ‘Happy Solstice Day!’ vilket är ett sätt att komma undan problemet, om man nu uppfattar det som ett problem.

Nåväl, i den mån jag skickar julhälsningar brukar jag leta fram religiösa motiv. I Stockholm har till exempel Katolsk Bokhandel ofta vackra julkort. Ett annat ställe är museum shoppar, i en sådan fann jag detta kort för några år sedan. Det är Rafaels målning av den Heliga Familjen, och så till vänster Elisabeth och Johannes Döparen. Det får bli ett av årets julhälsningar.

Så går vi in i Adventstid.

Andlighet bortom Gud

Mauritshuis_Fabritius_605Andlighet är på sitt vis ett rätt krångligt ord eftersom det betyder så olika beroende på vem som talar. På sätt och vis är det kanske så med alla ord, men i fallet andlighet blir det känsligt eftersom ordet i sig rör vid det som är oss närmast.

Som troende är man väl (?) benägen att göra kopplingen till Gud, det andliga, eller anden, som själva sambandscentralen, kontakten, förmedlaren, närvaron, jag har i alla fall svårt att förhålla mig andlighet utan Gud, eller bortom Gud, det är helt inom Guds domän. Ändå är det inte allt för ovanligt med sekulära människor som ser sig själva som andliga men som för den sakens skull inte talar i termer av Gud.

Jag vet, man kan naturligtvis hävda att Gud verkar även i människor som inte är medvetna om det, men det kan lätt bli något sorts översitteri i att så hävda. En del människor menar ju att andlighet är någonting bortom Gud, och att Gud, eller tron på en Gud, kan vara ett hinder i en andlig utveckling, kanske för att de jämställer Gud med religion, och då kanske främst religiös dogm. Det är inte helt enkelt.

Sådana tankar dök upp efter läsningen av Donna Tartts Steglitsan som är en 800-sidor lång episk roman som hon arbetade med i 10 år innan hon ansåg sig klar. Den har många teman men andlighet i konsten, eller konst som en vägöppnare för andlighet, är ett av dem. Jag tycker att hon gör det fantastiskt när hon beskriver öppningen i mötet med det skönaste, det vackraste, det sannaste, ungefär som Gud uppenbarar sig.

‘Men, om en målning verkligen letar sig in i hjärtat och förändrar ens sätt att se, tänka och känna, då säger man inte: ‘åh, jag älskar den här tavlan för att den är universell’ eller ‘jag älskar den här tavlan för att den talar till hela mänskligheten.’ Det är inte skälet till att någon älskar ett konstverk. Det handlar om en hemlig viskning från en bakgata. Psst, du där. Ja, du. En individuell chock.’

Att bli tilltalad.

Där finns även ett försök till definition, vad är det vi talar om när vi talar om Gud. ‘Du måste förstå att när jag säger ‘Gud’ använder jag ‘Gud’ som begrepp för ett långtidsmönster som vi inte kan dechiffrera.’

Den lilla fågeln, Steglitsan, som målningen kretsar kring är av Fabritius och
jag blev lite nyfiken på var man kan se den efter att ha läst boken. Googlade. På Mauritshuis i Haag och när jag klickade mig runt där så mindes jag att jag faktiskt besökt det museet, många år sedan, där finns för övrigt Vermeers bild av flicka med pärlörhänge som också inspirerade till en rätt hyllad bok.

Fastetid: Bildspråk

Saura Crucifixion

Saura Crucifixion

Nu får det bli bildspråk.

Söker ofta efter bibliska bilder och har en viss förkärlek för Chagalls Bibelillustrationer. De är vackra, dekorativa om man vill vara elak, inte speciellt utmanande, inbjudande, men intressanta även för att han illustrerade hela Tanak. Jag tittar ofta på hans bilder som ett komplement till GT läsningen.

Men så kom jag att tänka på någon helt annan – Antonio Saura – som igen, och igen, målade korsfästelsen, kämpade med den. Han började med detta motiv 1957 (han var 27 då) och det sysselsatte honom fram till hans död 1998. Jag vet inte hur många olika Crucifixion han målade – Googlade frågan: ‘How many Crucifixion did Saura paint?’ men fick inget entydigt svar. Ju äldre han blev, desto färre färger använde han – till slut var det bara variationer på svart, vitt och grått. Ibland kompletterat med ett enda rött stråk.

Saura Crucifixion

Saura Crucifixion

Jag har korrespondens mellan Saura och min mormor, som var gallerist i Stockholm på 1960-talet, bland annat ett vykort han skickade henne med en bild av korsfästelsen och en hälsning. Hans Crucifixion målningar inspirerades av denna enda bild – Velázquez Crucifixion. Jag har ingenting av den där ensidiga besattheten i mig, att se en tavla och bli så besatt att man ägnar ett liv åt att komma åt dess motiv, men jag kan fascineras av människor som äger den besattheten. Besatt nu som ett positivt attribut, att vara besutten, att tas i bruk, att besittas av något. På ett positivt sätt.

Jag vet, det är inte ens Palmsöndag än så korset är att gå händelser i förväg. Å andra sidan vänninnesimmande jag som AW idag på Forsgrenska, på fredagarna är det ‘lugn musik’, och plötsligt strömmade Silent night, Holy night med Simon & Garfunkle ut ur högtalarna (Simon & Garfunkle Här) och jag blev lite förvillad i tiden. Jul och påsk. Inkarnation och Uppståndelse. Guds Nu, och tid löses upp, det finns ingen tid. Allt tid är samma tid. I evighet. Visst skulle man kunna sjunga som detta på Påsknatten:

Silent night, Holy night
Son of God, love’s pure light
Radiant beams from thy holy face
With the dawn of redeeming grace.

Velazquez Crucifixion

Velazquez Crucifixion