Konstigt & Ännu konstigare

Bortförklaringar

40 miljoner kronor. Är en svindlande summa. Det är den summa som Svenska kyrkan känner sig nödgad att spendera på en advokatbyrå för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.”

Dag Sandahl skrev om det först, nu kan jag inte hitta det ursprungliga inlägget, men han skrev om det igen idag. 40 000 000 bortflugna. Här. Det finns ingen betalvägg där, det finns det (tyvärr) på Kyrkans tidning, men länkar ändå till artikeln. Genomgång av SKUT för 40 miljoner kronor. Här.

40 miljoner kronor.

Googlar på: Vad spenderar Svenska kyrkan på utsatta kristna? Får svar: ”I november 2014 beslöt kyrkomötet att öka stödet till arbetet för utsatta människor i Mellanöstern. Bakgrunden är den allvarliga situationen i hela regionen, där de utsatta kristna ingår. Det handlar om 30 miljoner kronor fram till år 2020.” Här.

Mailade just en en advokatkompis, har inte fått svar men återkommer, citerar: ”Bara för min nyfikenhet, vad ligger timarvodet på för en välrenommerad och ‘dyr’ advokatbyrå? Cirka? Håller på att nysta i en märklig kyrkogrej – 40 miljoner ska Svenska kyrkan lägga på en advokatfirma för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.” Det låter så hutlöst mycket i mina öron.”

Vet inte, men om man antar ett timarvode på 2500 kronor så blir 40 miljoner 16,000 timmar. SKUT har verksamhet i 24 länder Här, det blir alltså 666 timmar per land, eller 83 dagar per land om man räknar på en 8-timmars arbetsdag. För att utreda om församlingen följer landets lagar? Hur är det möjligt? Eller har jag räknat helt fel? Vet att det i vissa av de 24 länderna finns mer än en församling, men ändå?

Fick just svar, från advokatkompisen: ”Ett timpris på 2500- 4500 SEK är inte ovanligt för en dyr advokatbyrå, det beror lite på hur seniora resurser, en delägare kan säkert kosta mer än 4500. En så stor upphandling som 40 msek borde kunna ge bättre timpris.”

Jag lade mig för lågt, korrigerar, men ändå, 4000 i timarvode blir i motsvarande uträkning, 10,000 timmar, eller 416 timmar per land, motsvarande 52 arbetsdagar.  Slutsatsen samma: Hur är det möjligt? Hur stora är oegentligheterna? Vad handlar detta om?

Jag behöver någon som förklarar detta för mig, försvarar, denna kostnad.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg apropå Förtroendekris. Det finns Här. Det var ett lite spretigt inlägg men en sak som jag kommenterade var detta med hur kyrkans representanter bemöter vissa skeenden, i detta fall  den fortsatt stora utträdesvågen.

I mars ökade utträdena ur Svenska Kyrkan med 122% – från 2,876 till 6,381. En förklaring som då gavs, i Kyrkans tidning, var att ökningen antagligen hängde samman med att skattsedlarna skickades ut tidigare i år, annars brukar april vara den månad som många träder ut, då har medlemmarna fått svart på vitt på hur mycket de betalar. Tanken var att vi avvaktar, det kan vara en puckel som flyttats fram. Jag fann den förklaringen sorglig. Av så många olika anledningar.

Nu har aprils siffror kommit, och om marssiffrorna bortförklarades med att det var aprileffekten som kom för tidigt, så har vi nu facit. Det var inte så. 10,282 utträden i april, upp 55% från 7,986 året innan, och den högsta aprilsiffran, efter den högsta marssiffran, någonsin, eller i alla fall den högsta sedan 2004 som är så långt bak som sammanställningen sträcker sig, den finns förresten Här.

Aprils siffror kom förresten redan förra veckan, noterade det, men inte ett ord om dem i Kyrkans tidning. Det är också lite märkligt.

 

Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Lucka 5: Egendomligheter

15267859_10154242877743163_7611785201909808149_nJag trodde när denna bild dök upp i FB-flödet att den var fejkad – kunde inte tänka mig att Stadsmissionen skulle välja att visa upp sin kampanj med Coca-Cola med en Ken-och-Barbie familj, naturligtvis med två barn, storebror och lillasyster, och så en hund på det under bordet. Mys-pys. Bilden fick mig att tänka på The Stepford Wives. Så de hemlösa som står utanför ljuset, men, tack, tack, de erbjuds en Coca-Cola.

Jag tyckte bilden var rolig, men det var för att jag tolkade den som en satir över Stadsmissionens samarbete med Coca-Cola. Jag var inte den enda som trodde att detta var satir, men när jag nu kom hem och kunde undersöka saken så kan jag konstatera. Så är det inte. Detta är en genuin bild som Stadsmissionen använder för att göra reklam för Coca-Cola. Läs om kampanjen här.

Principiellt är jag inte emot samarbeten företag-välgörenhetsorganisationer – vet att många har invändningar mot det som fenomen – men tänker att även om ett företag får för sig att ‘göra gott’ för sin egen egoistiska vinning så är resultatet större än så. Människor får mat för dagen, och för de som hungrar spelar det mindre roll vem som betalar. Om Stadsmissionen kan suga pengar ur Coca-Cola för att mätta hungriga, så ja, gör det! Ju mer desto bättre.

Vilken skillnad det hade gjort om logotyperna nederst på bilden varit omvända, Stadsmissioner i samarbete med Coca-cola. Nu är det inte så. Därav bilden, antar jag.

Vem fattade beslut om att använda den? Haveri på marknadsavdelningen? Vem vet. Så förmedlas känslan av att Stadsmissionen säljer ut sig totalt. Så Synd.

Mitt kors

IMG_3672Det hände sig en gång att jag uppmanades att gömma mitt kors. Det var några år sedan och uppmaningen hade ingenting med provokation att göra, snarare beundran.

En kvinna, yngre än mig, påverkad var hon men inte redlös, tydligt märkt av missbruk, kom fram till mig utanför Systembolaget på Folkungagatan och sa: ‘Vilket vackert kors.’ Det är ganska stort, mitt kors, och jag har det i en lång kedja så det är synligt. Hon frågade om korset, och vi pratade en kort stund, minns inte riktigt om vad men minns att hon tyckte att jag var självsvådlig som gick omkring med ett sådant smycke. ‘Är du inte rädd för att någon ska komma och rycka det från dig?’ undrade hon och det var då hon kom med sin uppmaning. ‘Jag tycker inte du ska ha det så att det syns så mycket.’

Just den tanken har aldrig slagit mig, det bor i mig ingen rädsla för att någon ska komma och råna mig på mitt kors om jag bär det synligt. Varför jag bär det synligt kan man fundera kring. Jag tycker om att ha det så, det handlar mindre om att berätta för världen, visa upp, mer om ett värn, ett skydd, en sköld. Jag tar rätt ofta upp det i handen, pillar på det, tvinnar kedjan, jag brukar hålla det i handen ibland när sömnen inte kommer, och stilla be, Gud som haver barnen kär. Kanske låter det barnsligt, men korset påminner mig, genom dagen, om att jag är välsignad, inte ensam, räddad.

Jag är ingen manifestationsmänniska, jag har aldrig köpt något Rosa Band eller andra pins för att visa solidaritet med eller stödja, med korset är det annorlunda. Det var en tanke som slog mig, att jag bär mitt kors även för de som inte kan, eller får, och att det är viktigt.

Bekymmersamt blir det att läsa om de reaktioner som kommit från Svenska kyrkan, inte minst via två Facebookinlägg från dess kommunikationsdirektör. Svenska kyrkan kritiserar korskampanj. Här. Jag var tvungen att gå in och läsa inläggen.

Jag ska inte gå in i det mer, det gör mig bara upprörd, men Rebella skrev ett bra inlägg som på många punkter sammanfattar det hela, dessutom med många länkar. Visad medkänsla inom en grupp eller en familj är inte ett angrepp på utomstående. Här.

För övrigt är det bekymmersamt att det är just kommunikationsdirektören som gör dessa typer av utspel som han senare måste gå tillbaka till för att berätta hur han egentligen menade. Nu är inte kommunikation Svenska kyrkans starka gren – kommunikation förutsätter någonstans ett flöde – Svenska kyrkan på nationell nivå tycks betrakta kommunikation endast i termer av inifrån och ut, vad vi säger, men missar det andra, viktigare, perspektivet, utifrån och in, hur vi uppfattas.

En annan länk, som egentligen inte är relaterad till ovanstående, men som jag funderat på är Kyrkliga tings Funderingar. Här. Samma tanke som Rebella tar upp, varifrån kommer missuppfattningen att en uttryckt tro, eller visad medkänsla för en grupp per automatik skulle innebära att man hyser aggression mot en annan?

Vill man dra kommunikationsdirektörens resonemang lite längre kan man fråga sig om han menar att det skulle vara bättre med ett samhälle helt rent från religiösa symboler. Bär inte kippa, slöja, kors, det kan uppfattas som provocerande.

Jag gick med i FB Gruppen Mitt Kors, och lade upp en bild där, om någon mot all förmodan skulle ha missat gruppen så finns den här.

Nationella prov

Sonen har nationella prov säsong och nästa vecka är det dags för religion. Vi har några gamla prov att öva på men det är inte helt enkelt att luska ut vad det är som de är efter. Även de rena kunskapsfrågorna är på sitt vis inte helt tydliga. Som till exempel: ‘Muslimer fastar i första hand för att tänka på fattiga människor” – rätt eller fel?

Jag lutar nog mot att det korrekta svaret på den frågan är ‘rätt’ men är inte säker. ‘I första hand’ är rätt tydligt uttryckt, jag vet att en av anledningarna är just solidaritet med de fattiga men i första hand? Vi har alltså bara frågorna, inte de korrekta svaren.

En annan uppgift som jag funderar kring – det är en av de frågor som kräver ett längre svar och är en tudelad fråga som rymmer både E-C-och-A nivå. Uppgiften lyder: ‘Dopet, konfirmationen och nattvarden är exempel på sakrament, heliga handlingar, inom kristendomen. Beskriv hur det går till när de kristna firar nattvard. Förklara varför man utför dessa heliga handlingar (dop, konfirmation och nattvard) inom kristendomen. Vad är gemensamt i varför man utför dessa handlingar.’

Om frågan hade varit beskriv vad ett sakrament, eller helig handling, är inom kristendomen hade det varit enklare men jag funderar kring de exempel som ges – dop, konfirmation och nattvard – om det är delvis en kuggfråga och de vill att eleven ska visa kunskap om hur det skiljer sig inom de olika grenarna av kristendomen. Konfirmation är ju inte ett sakrament inom ‘vår’ del av kyrkan, men är samtidigt kanske den kyrkliga handling som många av eleverna har närmast relation till.

Inte helt enkelt heller att veta exakt vad de vill ha för svar när de efterfrågar det gemensamma i varför man utför dessa handlingar – vill minnas att Luthers anledning till att minska ned antalet sakrament handlade om att endast de handlingar som har biblisk uppmaning skulle vara Sakrament (gå ut och döp alla folk, tag och ät) – men det skiljer sig ju åt mellan kyrkofamiljerna. Antar att jag hakar upp mig på varför de väljer att lägga till just konfirmation som ett exempel på sakrament – om det är ett uttryck för en lite slarvigt formulerad fråga eller om det är själva poängen med frågan? Vad tror ni?

Maktmänniskor

Jag har följt utvecklingen kring Mona Sahlin i helgen och kan uppfatta det som rätt tragiskt, alltsammans. Nu vet man ju inte alla bevekelsegrunder men man kan ju fundera på vad det är som får människor i höga positioner att riskera så mycket. Det känns för övrigt som om det varit rätt många avslöjanden på senaste tiden – inte bara bland politiker men inom näringslivet, bankerna, skatteplanering, falska intyg, rena lögner, etcetera. Man undrar varför? För att man kan?

Här är en rätt intressant artikel med citat av Anders Sundström och jag funderar på om det är sant – att makt alltid korrumperar och att det egentligen bara är en tidsfråga innan man trillar dit, när man väl nått sin maktposition, som han tycks mena. Hela texten finns här.

”Jag har, tycker jag, under ganska många år levt med och träffat människor som lever med makt. Det finns tre typer av grupper som gör det; det är vi, det är företagsledningarna och det är journalisterna. Det är tre utpräglade maktgrupper. Alla dessa tre grupper avtrubbas. En del förstörs. Vissa förstörs fortare, andra senare”, säger Anders Sundström.

Citatet är gammalt men nästan profetiskt med tanke på att Anders Sundström själv fick lämna Swedbank i våras efter kanske inte olagligheter som Monas intyg men i alla fall tvivelaktigt beteende. Tänker han så om sig själv? Att han blev ett offer för sin egen maktsträvan?

Funderar på vilka ledare eller maktpersoner man kan lyfta fram i omvänt syfte, i.e. som inte tycks visa tecken på att korrumperas i sin situation utan tvärtom utnyttjar den i goda syften? Påven skulle en del säga. Det måste naturligtvis finnas fler.

ICA:s mjölkkrona

Noterade på min lokala ICA-handlare mjölkkrona-initiativet. I mjölkskafferiet finns en lapp där det står att ICA lägger på en krona på mjölken som går direkt till mjölkbonden. Det noterades att det var ett frivilligt initiativ – vill du inte betala en krona mer så säg till i kassan.

Det är ett lovvärt initiativ men kan ändå inte låta bli att fundera – vem skulle säga till i kassan? En liter mjölk – en krona? Jag vill ha den tillbaka!

Kanske är det bra PR för ICA – att de bryr sig om den svenska mjölkbonden – men om de verkligen gjorde det, varför skövla över betalningsansvaret på kund? ICA tjänar mycket pengar. 1.3 MDR under första halvåret 2015. Rapport finns här., per aktie första halvåret en vinst om 6,28 kronor.

Förra året var ICA:s aktieutdelning 9:5 kronor per aktie, ICA är ett sådant där bolag som brukar rekommenderas om man är på jakt efter högutdelande bolag, avkastningen är bra mycket högre än bankräntan. Men det är inte ägarna man vänder sig till, det är konsumenten som ska bekosta ICA:s mjölkbondeansvar.

Detta är också ett alternativ, att sänka aktieutdelningen och skicka ut en likalydande lapp till aktieägarna: Vi sänker utdelningen med en krona, det går direkt till mjölkbonden, men så gör man inte. Nu vill man verka god genom att starta en insamling, som man själv inte vill bidra till?

Här är en bra text om detta med svenska kor. Och Arla. Och ICA. Spelet om mjölken.