Kyrka & Instution

Spy Wednesday

På engelska kallas ibland onsdagen i den stilla veckan för spy Wednesday som en referens till att det var dagen som Judas bestämde sig för att förråda Jesus, sälja ut honom.

”Medan Jesus befann sig i Betania hos Simon den spetälske kom en kvinna fram till honom med en flaska dyrbar balsam och hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords. Då blev lärjungarna förargade och sade: ”Vilket slöseri! För det där hade man ju kunnat få mycket pengar att ge åt de fattiga.” Jesus märkte det och sade till dem: ”Varför gör ni kvinnan ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

”Då gick en av de tolv, han som hette Judas Iskariot, till översteprästerna och sade: ”Vad vill ni ge mig om jag utlämnar honom åt er?” De räknade upp trettio silvermynt åt honom. Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.” (Matteus)

Den mening som står ut när jag läser den där texten är Jesu fråga: Varför gör ni kvinnan ledsen?

Ikonen är, kanske inte förvånande, från Egypten. Jag köpte den på Anafora för jag vet inte hur många år sedan. Den står här hemma, och jag tänker inte på den som en Stilla Veckan bild, den får mig att tänka på den där Jesusfrågan: Varför gör ni henne ledsen?

Vit tisdag

Vet inte om det är ett tecken, men efter att jag då i söndags bestämde mig för att skriva dagliga inlägg igen så fick jag prestationsångest. Vad ska man skriva om? Jag vill vara konstruktiv i mitt bloggande, inte hänfalla åt gnälleri, en anledning till att jag slutade blogga var väl just att jag upplevde att jag blivit så förutsägbar, så gnällig. Blev lite trött på mina ord.

Men nu känner jag mig ändå lite lockad och om det är någonting jag vet om skrivande så är det just detta: Man kommer aldrig skriva någonting bra om man väntar in inspiration, eller tror sig behöva inspiration för att skriva. Man får skriva på, och har man tur så kommer den skrivande processen i sig att inspirera, så att man skriver vidare. Det gäller i allra högsta grad böcker, man kan skriva de första 50 sidorna i ren inspiration, för att man längtar efter att skriva, men fastna efter det, och många kommer inte vidare, de följande 150 sidorna kräver arbete, disciplin, att skriva vidare trots brist på inspiration. Jag har väldigt många påbörjade skrivprojekt som blivit liggande efter 25, 30 sidor.

Jag tänkte på det med denna blogg, att jag börjar skriva ett inlägg om dagen och ser vad som sker, men insåg då igår att även ett blogginlägg om dagen kräver disciplin och jag misslyckades. Tecknet då, var att jag dagen efter jag bestämt mig för något så vaknade jag efter att ha varit förskonad hela vintern med en rejäl förkylning, lite febrig. Det höll i sig idag. Jag åt lunch med en vän på stan men åkte hem efter det och somnade.

Men, nu sitter jag här. Jag ska skriva ett blogginlägg om dagen mellan Palmsöndag och Pingst. Det kommer bli väldigt ostrukturerat, men förhoppningsvis kommer processen i sig finna sin fokusering över tid. Om någon månad kanske jag vet vad jag ska skriva om. Nu fem tankar denna Vita Tisdag.

1) Många kyrkligt aktiva och anställda jag känner separerar den lokala församlingen och det som de får där från den Nationella, Instutionella Kyrkan. De kan liksom skaka av den nationella nivån. Kyrkan handlar inte om Svenska kyrkan, den handlar om ”Kyrkan”. Jag håller med, men är inte där. Mitt förtroende för ‘min’ församling hänger samman med ‘mitt’ förtroende för Svenska kyrkan. Och jag får inte ihop dem.

2) Precis som jag trodde i det förra inlägget så rubricerade Kyrkans tidning nyheten kring detta års Förtroendebarometer med orden: Ökat förtroende för Svenska kyrkan. Här. Det är sant att Svenska kyrkan steg en plats på listan över ”samhällsinstitutioner”. Den listan innehåller 12 ”institutioner”, Svenska kyrkan hamnar på plats 7, bottenhalvan alltså, efter universitet, polis, domstol, sjukvård, riksbank, radio/TV, kungahuset staten och riksdagen. Är det något att vara glad över? Jag vet att kyrkliga företrädare ofta hänvisar till att Svenska kyrkan har stort förtroende, vad får det det ifrån?

3) Förtroendebarometern toppas av Systembolaget (71% har stort förtroende, jmfr med Svenska kyrkans 35%) jag tror förtroende handlar mycket om att veta vad man får, man får förtroende för det som man vet kommer leverera det som man förväntar sig. Frälsningsarmén, såväl som Röda Korset, toppar Svenska kyrkan. Hur blev det så? Är det ett problem? Jag tycker att det borde vara det. Jag bytte förra året och blev månadsgivare till Frälsningsarmén, inte till Svenska kyrkans internationella arbete, det handlade om verksamhetslöner. Det handlar om hur vi blir trovärdiga. Hela förtroendebarometern om ni vill studera den finns här.

4) Varför är Svenska kyrkan så Von Oben? Har man verkligen råd att vara det? Jag irriterade mig på svaret till Ann Heberleins ganska långa insändare i Kyrkans tidning, om det är legio att vara partipolitisk i Svenska kyrkans ‘officiella’ kanaler. Insändaren här. Svaret här. Jätteilla bemött.

5) Jag åker till Sinai den 4 april, får en dubbel påsk i år, ankommer till Katarinaklostret på deras skärtorsdag, en vecka senare, det ska bli spännande underbart att få vara med om, ortodox påskliturgi.

Bilden är Chagall. Den vita Kristus. Denna Vita tisdag. Juden Chagall målade ofta in den lidande Kristus i sin bibel, i sin tanak, i sin Torah, Kristus som en bild av den lidande juden. Tittar på den just nu.

Palmsöndag: Vägen till korset

Det är någonting med den där åsnan, jag tänkte på det idag, hur många predikningar jag hört genom åren, på Första Advent, på Palmsöndagen, som talar om åsnan. Man skulle kunna fylla en bok om det. Åsnan på vilken Jesus rider in i Jerusalem, till folkets jubel.

För några månader sedan, Första Advent, var läsningen ur Matteus, det var ett åsnesto, en moder, med ett föl, och det står så, att Jesus rider in på dem båda. Det är lite svårt att föreställa sig, att rida på två åsnor samtidigt, men det finns en fin tanke i detta: Barnet bär Jesus, och modern. I dagens text, Lukas, talas det om en ungåsna, kön okänt, men detta får vi veta: det är en åsna som ingen ännu suttit på, även Markus beskriver åsnan så, det som utmärker den är att ingen ännu suttit på den. Förrän Jesus. Jag fick massor av associationer av det, de handlar dels om att tas i bruk, att användas, att ha ett syfte, men också om att tämjas. Det kan ju inte vara helt riskfritt att sätta sig på en åsna som ingen någonsin har suttit på tidigare, risken att åsnan gör bakut känns överhängande, så den här bilden kom  till mig. Jesus tämjer. Men även, åsnan var trygg med honom, trots att hen aldrig blivit riden tidigare. Den litade på att Jesus visste vad han gjorde.

Hos Johannes, förresten, har åsnan inte någon avgörande roll, det finns inga detaljer kring hur åsnan kom in i bilden, den är en bisats: ”Jesus fick tag i en åsna.” Det var inte för Johannes viktigt att berätta hur, han berättar en helt annan historia, om en man som klandrar en kvinna som älskade Jesus så mycket att hon gav honom något dyrbart, Nardusolja.

Vi fick videkvistar efter mässan idag. Min står nu i fönstret. Helt oavsett hur okyrklig jag blivit känns Stilla Veckan, Palmsöndagen, som en viktig dag, en viktig vecka, att gå i kyrkan, det fanns en tid då jag levde varje vecka som en liten påskvecka. Följer man tidebönen kommer man lätt in i det. Stilla veckan rymmer livet. Hyllning, svek, ensamhet, överlåtelse, man ges möjlighet att gå in i livets väsentligheter. Kyrkoåret är egentligen, eller skulle kunna vara, en sorts mall eller guide för andlig utveckling, återkommande, varje år får man borra sig djupare in i. Det är synd, tycker jag, att Svenska kyrkan inte vårdar sitt Kyrkoår bättre.

Detta sagt. Och jag tänkte på det under mässan idag, Biskop Thomas av Egypten, hans ord som fastnat i mig: ”You are responsible for the spiritual environment you are in”.

Jag vet inte om bloggande är en väg, men tänker återuppta mitt bloggande, med fokus på församling. Vill utforska det. Att vara församling, anno 2018. Vad mycket enklare det skulle vara om man kunde vara ensam i sin tro, privat, men nu är det ju inte så. Jag behöver vara församling. Hur är man det? Om man som jag upplever att Svenska kyrkan är rätt ointresserad av just detta: Att vara församling.

Jag har varit inte-aktiv på sociala medier en tid. Om ni har någon blogg eller kristen sida som ni tycker om, och följer, och som kan ge inspiration. skicka mig gärna en länk.

Imorgon ska jag skriva om Förtroende. Svenska kyrkans kommunikatörer kan säkert omvandla 2017 års Förtroendebarometer till något positivt. Man steg en plats i rankningen. Själv kan jag undra varför Svenska kyrkan i en sådan ranking inordnas som ”Samhällsinstitution” och hamnar efter radio/tv, kungahuset, polisen, staten, universiteten, riksbanken och sjukvården. Borde man inte oroa sig över den placeringen?

Förtroende. Mer imorgon.

Förtroendebarometern. Här.

Adventsafton: Förflyttelse

Jag hade tänkt att skriva något om Sofias text som jag länkade till igår men fick inte till det. Jag delar i stort hennes tankar. I en tid då kunskap om kristen tro och liv minskar med varje generation samtidigt som en fåtal av medlemmarna har en församlingsanknytning så är det egentligen en gåta hur Kyrkans kommunikation ser ut som den gör. Som den där Adventskalendern. Igen, rekommenderar läsning av hela texten. Den finns här.

Jag visade en väninna som inte är kyrklig och inte skulle definiera sig som kristen Sofias text, igår, vi pratade om bön och jag sa att jag såg fram mot att resa till Berget som idag, inte minst då för den dagliga mässan och det rogivande, och fokuserande i att dagen ramas in i bönestunder, gemensamma sådana. Och hon frågade: Men det kan du väl göra här med? Är det inte bön i kyrkan varje dag? Och jag sa Nej. När jag under vissa perioder ansett mig behöva daglig mässa har det varit ett pusslande och man får fara kors och tvärs i stan, vilket iofs är görbart, och kanske ska man istället skatta sig lycklig att bo i en stad där det är görbart, där utbudet så att säga är stort. Det förvånade henne, att det inte var typ i alla fall en daglig Gudstjänst i varje kyrka.

Fast det finns församlingar i Stockholm som har daglig bön, och som planerar mer av det, typ daglig Tidegärd, har jag hört. Jag tror på sådant.

Det är AdventsAfton och jag befinner mig på Berget. Precis som förra året vid denna tid. Då arbetade jag min första provvecka i köket här – och jag minns att jag gick in i det Kyrkoår som vi imorgon lämnar bakom oss med viljan och längtan att leva mer i samklang med min tro, att försöka fördjupa den, att hitta en helig ordning som håller. Att bli mer Guds-fokuserad, kanske mer Kristus-centrerad. Med facit i hand kan man väl säga att det gått sådär. Kanske var det just därför jag verkligen ville komma tillbaka hit just för Advent igen, att gå in i Advent, det nya kyrkoåret, på en plats som inspirerar tron i mig.

Det där med att skapa rum för tro är inte helt enkelt, nu menar jag både rumsligt, tidsmässigt och sinnesmässigt. Jag har återvänt till Berget ganska många gånger under det gångna året, nästan en gång i månaden och arbetat en helg eller vecka. Blir alltid lika glad av att komma hit. Att få gå till sängs med dessa ord, från dagens Completorium: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.”

Gott Nytt År!

Jesus kom med eld till våra hjärtan

Det är svårt det där med synd. Jag har funderat på, apropå den påvliga andliga uppmaning som avslutade förra inlägget, att göra just detta: ”En sak som hjälper är att varje dag göra en samvetsrannsakan, för att bekämpa andliga sjukdomar, som fienden sår och som gör en sjuk av världslighet, den är mycket modern, den pågår idag, varje dag. Jesus kom med en eld till våra hjärtan, men vi måste släppa in honom, och varje dag fråga oss själva: ”har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?” Läs hela texten Här.

Jag tror på det citatet. Jag vill bekämpa mina andliga sjukdomar. Hur gör man? Jesus kom med eld till våra hjärtan, hur håller vi den elden brinnande? Vill jag? Egentligen? Vad har jag sysslat med idag? Idel världslighet.

Jag måste släppa in honom, kan en väg vara att: varje dag fråga sig: ”Har jag varit världslig idag, har jag syndat, har jag lämnat utrymme för nåden, för att den Helige Ande ska kunna agera?”

Det är inte en helt enkel frågeställning att ta till sig. Jag snubblar direkt, på ord som värdslig, är det en synd att vara världslig?, men också på det där ordet synd. På något vis tänker jag mig att synd är att stänga Gud och Jesus ute; alltså vår grövsta synd ligger inte i att vi inte älskade Gud utan i att vi inte förmådde ta emot Hans kärlek. Fast just den bilden handlar kanske mer om den mänskliga betingelsen, vad det är att vara människa, arvssynden, om man vill använda det ordet, om vår egen otillräcklighet. Vi vet det goda vi borde göra, men gör det inte.

Jag lärde mig, när jag gick i samtal om bikt att arvssynden kan man inte bikta bort, bikten är för värdsliga synder, för att stå ut med allt som det innebär att längta efter att vara en människa, en Guds Avbild.

Luther talade om den nya och den gamla människan, som samexisterar, vi är både och. Vem väljer vi? Inom varje människa strider två vargar, en vit, som vill kärlek, försoning och frid, och en svart, som vill krig, bitterhet, sig själv. Vem vinner? Den som vi matar.

Det finns två rörelser i det påvliga citatet, 1) att bekänna sin synd och att 2) släppa in nåden. Egentligen är det väl samma sak, att bekänna sin synd Är att släppa in nåden, ändå, så kämpar vi, så emot det. Det kan handla om mitt begränsade syndamedvetande, men jag tror att allt handlar om vad vi matar. Att släppa in nåden.

Svenska kyrkan på Twitter: #tacofredag.

Jag har avsagt mig, lovat mig själv att hålla mig borta från Svenska kyrkan och kyrkans tidning, det föder inte gott i mig, men ändå. Vill ändå säga att jag instämmer i detta. Argumentet ”att man måste tåla lite skämt” känns igen. Från mellanstadieskolgården.” Tack, Rebella. Här. Så kommer allt att handla om humor, eller bristen på den.

Jag uppfattade teweeten som infantil. Varför väljer Svenska kyrkan att tilltala människor som vore de små barn?

Vet inte. Jag går vidare. Ska åka till min moster i Kalifornien på lördag. Vad vill jag mata i det? Detta vill jag, mailade dem just. Här. Ett koptiskt kloster i Kalifornien. Kan jag komma på besök?

Att hålla elden brinnande. Är viktigt.

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Bortförklaringar

40 miljoner kronor. Är en svindlande summa. Det är den summa som Svenska kyrkan känner sig nödgad att spendera på en advokatbyrå för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.”

Dag Sandahl skrev om det först, nu kan jag inte hitta det ursprungliga inlägget, men han skrev om det igen idag. 40 000 000 bortflugna. Här. Det finns ingen betalvägg där, det finns det (tyvärr) på Kyrkans tidning, men länkar ändå till artikeln. Genomgång av SKUT för 40 miljoner kronor. Här.

40 miljoner kronor.

Googlar på: Vad spenderar Svenska kyrkan på utsatta kristna? Får svar: ”I november 2014 beslöt kyrkomötet att öka stödet till arbetet för utsatta människor i Mellanöstern. Bakgrunden är den allvarliga situationen i hela regionen, där de utsatta kristna ingår. Det handlar om 30 miljoner kronor fram till år 2020.” Här.

Mailade just en en advokatkompis, har inte fått svar men återkommer, citerar: ”Bara för min nyfikenhet, vad ligger timarvodet på för en välrenommerad och ‘dyr’ advokatbyrå? Cirka? Håller på att nysta i en märklig kyrkogrej – 40 miljoner ska Svenska kyrkan lägga på en advokatfirma för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.” Det låter så hutlöst mycket i mina öron.”

Vet inte, men om man antar ett timarvode på 2500 kronor så blir 40 miljoner 16,000 timmar. SKUT har verksamhet i 24 länder Här, det blir alltså 666 timmar per land, eller 83 dagar per land om man räknar på en 8-timmars arbetsdag. För att utreda om församlingen följer landets lagar? Hur är det möjligt? Eller har jag räknat helt fel? Vet att det i vissa av de 24 länderna finns mer än en församling, men ändå?

Fick just svar, från advokatkompisen: ”Ett timpris på 2500- 4500 SEK är inte ovanligt för en dyr advokatbyrå, det beror lite på hur seniora resurser, en delägare kan säkert kosta mer än 4500. En så stor upphandling som 40 msek borde kunna ge bättre timpris.”

Jag lade mig för lågt, korrigerar, men ändå, 4000 i timarvode blir i motsvarande uträkning, 10,000 timmar, eller 416 timmar per land, motsvarande 52 arbetsdagar.  Slutsatsen samma: Hur är det möjligt? Hur stora är oegentligheterna? Vad handlar detta om?

Jag behöver någon som förklarar detta för mig, försvarar, denna kostnad.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg apropå Förtroendekris. Det finns Här. Det var ett lite spretigt inlägg men en sak som jag kommenterade var detta med hur kyrkans representanter bemöter vissa skeenden, i detta fall  den fortsatt stora utträdesvågen.

I mars ökade utträdena ur Svenska Kyrkan med 122% – från 2,876 till 6,381. En förklaring som då gavs, i Kyrkans tidning, var att ökningen antagligen hängde samman med att skattsedlarna skickades ut tidigare i år, annars brukar april vara den månad som många träder ut, då har medlemmarna fått svart på vitt på hur mycket de betalar. Tanken var att vi avvaktar, det kan vara en puckel som flyttats fram. Jag fann den förklaringen sorglig. Av så många olika anledningar.

Nu har aprils siffror kommit, och om marssiffrorna bortförklarades med att det var aprileffekten som kom för tidigt, så har vi nu facit. Det var inte så. 10,282 utträden i april, upp 55% från 7,986 året innan, och den högsta aprilsiffran, efter den högsta marssiffran, någonsin, eller i alla fall den högsta sedan 2004 som är så långt bak som sammanställningen sträcker sig, den finns förresten Här.

Aprils siffror kom förresten redan förra veckan, noterade det, men inte ett ord om dem i Kyrkans tidning. Det är också lite märkligt.

 

Borta

Lite synd när ett bra initiativ – som kunskapsfrukost för journalister – slarvas bort med en inbjudan som låter som vore den till ett uppstartsmöte för det Socialdemokratiska partiets satsning inför Kyrkovalet. Den läste så, inbjudan från Stockholms Domkyrkoförsamling till journalister om kunskapsfrukost om Kyrkovalet. Den fladdrade förbi i mitt flöde på FB i en grupp för frilansjournalister. Nu kan jag inte hitta den, tror att den är borttagen, eller omskriven, den ursprungliga inbjudan är helt enkelt borta.

Det var fler än jag som reagerade på inbjudan, och jag antar att det var de reaktionerna som fick Domkyrkoförsamlingen att helt enkelt gå in och ändra inbjudan. Bland annat skrev Elisabeth Sandlund i Dagen: ”Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.” ”

Ja, ni ser, det var med sådana termer som journalisterna bjöds in.

Vet inte vad man ska säga, men speciellt bra för trovärdigheten är det inte. Än mer olyckligt är att kommunikatörerna i Domkyrkoförsamlingen istället för att skicka ut en rättelse, eller försöka förklara sig, helt enkelt tagit bort den ursprungliga inbjudan, eller skrivit om den. Den nya inbjudan finns här. I den citeras Elisabeth Sandlund men sammanhanget, om man inte har sett den ursprungliga inbjudan blir lätt förvirrande, varför citeras Sandlund och Dagen i denna inbjudan – man får reaktionen men det som föranledde den är … borta. Det ser rätt illa ut. Och ja, synd när ett gott initiativ, på så vis slarvas bort.

Det är sant att det brister i kunskap om kyrkan inom medievärlden, men som fd näringslivsjournalist tänker jag att ovanstående inbjudan är ungefär som att Volvo skulle bjuda in journalister till en ”kunskapsfrukost” om bilindustrin med ord som ”Japanska bilar har sålt som smort de senaste året och de satsar på att ta över marknaden, men vi står för säkerhet.”  Volvo skulle iofs inte få för sig att kalla till en sådan sammankomst och kalla det ”kunskapsfrukost”, de skulle inte undervärdera de som bjuds in på så vis, men ändå.

Det är (också) sant att det brister i kunskap om journalistik inom kyrkan.

(Om någon kan hitta den ursprungliga inbjudan så länka gärna till den i en kommentar).

Tillägg: Jag fick via FB länk till den ursprungliga inbjudan, den finns här. Tack!

Citerar: ”5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan får rösta i årets kyrkoval. (SD) har mångdubblat antalet kandidater och förordar en traditionell kyrka. Huvudmotståndaren (S) talar för tolerans och religionsdialog.

De ”partier” som får majoritet kommer att bestämma över kyrkans inriktning.”

Det där väcker nya funderingar, varför  ”  ” -tecken kring ordet partier?

Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Missriktad omsorg om ‘medlemmarnas pengar’

Jag vet att det pågår mycket bra verksamhet i Svenska kyrkan, där finns många goda präster, jag har mött flera av dem, ibland kommer konkreta bevis, det kom ett imorse via mail, en präst som reagerade på gårdagens inlägg. Tack. Jag har hopp. Jag är välsignad. Omhuldad.

Ändå. Sådant här stör mig, och då är ändå Biskop Mogren en biskop jag har förtroende för.

Här har vi en person ‘Lars’ som förvisso för länge sedan, men ändå, sexuellt missbrukats av en Svenskkyrklig präst och som i efterhand söker skadestånd. Prästen dömdes i rättsinstans för otukt med ungdom och misshandel. Rättsläget tycks klart, offret ‘har fått rätt’. Nu söker han upprättelse, i form av skadestånd om 100,000 kronor från Svenska kyrkan. Han får biskopens förståelse och medlidande, men vid skadeståndet blir det stopp. Anledningen som Biskop Mogren ger är rent ut sagt bedrövligt. Han säger:

– Det är alldeles självklart att jag stöttar den här personen. Han har utsatts för förfärliga saker.

Hur röstade du i frågan om den här mannen skulle få några pengar?

– Det vill jag inte gå in på, det handlar om domkapitlets integritet.

Men om du hade fått råda helt själv, skulle det ha betalats ut några pengar då?

– Det här är ju inte mina pengar, ur min egen plånbok, utan medlemmarnas pengar. Och då togs det här beslutet.”

Omsorg om medlemmarnas pengar. Hm. Irriterad jag blir. Denna höst har vi sett flera högt uppsatta kyrkliga chefer få sparken med guldiga fallskärmar utan någon som helst hänsyn till omsorg om medlemmarnas pengar, och nu talar vi om många hundratusentals kronor.

Hej Mogren!

Som medlem tycker jag att det är helt ok om min medlemsavgift går till att ersätta ‘Lars’, att upprätta honom, bättre det än att den går till kyrkliga utköp.

Hälsningar, Carolina

100’000 kronor är mindre än vad Mogren och hans biskopskollegor kostar per månad. Tänk om, tänk om, tänk om biskopen i detta fall resignerat, levde det han sa, var sann sina ord, och donerade en månadslön till ‘Lars’. Vad annorlunda det hade kunnat bli. Så blev det inte. Det blev så här:

Mogrens svar:

– Jag tänker så mycket på den här mannen och självklart stöttar jag honom. Om han vill ha fortsatt kontakt så är jag öppen för det.

Kan leva mig in i det som ‘Lars’ utrycker:

– Jag uppfattade det som att biskopen stod bakom mig men han gav mig falska förhoppningar. Nu upplever jag det som att jag är utsatt för ett andra övergrepp av kyrkan: kyrkan tar hand om sina egna, prästen som begick övergreppen tog man hand om, men man tar inte hand om de utsatta.

Ord är billiga, handling kostar på. Vågar man inte handla kan man låtsas att man inte är feg. Det finns något fromt över ovanstående citat från biskopen som klingar så falskt, så blir det fromma ytterligare smäll på käften. Hyckleri. Vad han säger, biskopen är, ”Jag ville inte egentligen följa dig i din längtan, ångest, i ditt behov av upprättelse, men jag finns för dig (när du väl kommit ur ditt behov av upprättelse).” Ser han inte hur illa det är? Full förståelse för om ‘Lars’ inte upprätthåller den kontakten. Är de verkligen så tondöva, våra biskopar?

Kanske är det så.

Hela texten, med rädsla för betalvägg, finns: Västerås stift säger nej till att ersätta offer för prästs övergrepp Här.

Heja ‘Lars’!