Kyrka & Instution

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Bortförklaringar

40 miljoner kronor. Är en svindlande summa. Det är den summa som Svenska kyrkan känner sig nödgad att spendera på en advokatbyrå för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.”

Dag Sandahl skrev om det först, nu kan jag inte hitta det ursprungliga inlägget, men han skrev om det igen idag. 40 000 000 bortflugna. Här. Det finns ingen betalvägg där, det finns det (tyvärr) på Kyrkans tidning, men länkar ändå till artikeln. Genomgång av SKUT för 40 miljoner kronor. Här.

40 miljoner kronor.

Googlar på: Vad spenderar Svenska kyrkan på utsatta kristna? Får svar: ”I november 2014 beslöt kyrkomötet att öka stödet till arbetet för utsatta människor i Mellanöstern. Bakgrunden är den allvarliga situationen i hela regionen, där de utsatta kristna ingår. Det handlar om 30 miljoner kronor fram till år 2020.” Här.

Mailade just en en advokatkompis, har inte fått svar men återkommer, citerar: ”Bara för min nyfikenhet, vad ligger timarvodet på för en välrenommerad och ‘dyr’ advokatbyrå? Cirka? Håller på att nysta i en märklig kyrkogrej – 40 miljoner ska Svenska kyrkan lägga på en advokatfirma för att ”kontrollera om utlandsförsamlingarna följer varje lands lagar.” Det låter så hutlöst mycket i mina öron.”

Vet inte, men om man antar ett timarvode på 2500 kronor så blir 40 miljoner 16,000 timmar. SKUT har verksamhet i 24 länder Här, det blir alltså 666 timmar per land, eller 83 dagar per land om man räknar på en 8-timmars arbetsdag. För att utreda om församlingen följer landets lagar? Hur är det möjligt? Eller har jag räknat helt fel? Vet att det i vissa av de 24 länderna finns mer än en församling, men ändå?

Fick just svar, från advokatkompisen: ”Ett timpris på 2500- 4500 SEK är inte ovanligt för en dyr advokatbyrå, det beror lite på hur seniora resurser, en delägare kan säkert kosta mer än 4500. En så stor upphandling som 40 msek borde kunna ge bättre timpris.”

Jag lade mig för lågt, korrigerar, men ändå, 4000 i timarvode blir i motsvarande uträkning, 10,000 timmar, eller 416 timmar per land, motsvarande 52 arbetsdagar.  Slutsatsen samma: Hur är det möjligt? Hur stora är oegentligheterna? Vad handlar detta om?

Jag behöver någon som förklarar detta för mig, försvarar, denna kostnad.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg apropå Förtroendekris. Det finns Här. Det var ett lite spretigt inlägg men en sak som jag kommenterade var detta med hur kyrkans representanter bemöter vissa skeenden, i detta fall  den fortsatt stora utträdesvågen.

I mars ökade utträdena ur Svenska Kyrkan med 122% – från 2,876 till 6,381. En förklaring som då gavs, i Kyrkans tidning, var att ökningen antagligen hängde samman med att skattsedlarna skickades ut tidigare i år, annars brukar april vara den månad som många träder ut, då har medlemmarna fått svart på vitt på hur mycket de betalar. Tanken var att vi avvaktar, det kan vara en puckel som flyttats fram. Jag fann den förklaringen sorglig. Av så många olika anledningar.

Nu har aprils siffror kommit, och om marssiffrorna bortförklarades med att det var aprileffekten som kom för tidigt, så har vi nu facit. Det var inte så. 10,282 utträden i april, upp 55% från 7,986 året innan, och den högsta aprilsiffran, efter den högsta marssiffran, någonsin, eller i alla fall den högsta sedan 2004 som är så långt bak som sammanställningen sträcker sig, den finns förresten Här.

Aprils siffror kom förresten redan förra veckan, noterade det, men inte ett ord om dem i Kyrkans tidning. Det är också lite märkligt.

 

Borta

Lite synd när ett bra initiativ – som kunskapsfrukost för journalister – slarvas bort med en inbjudan som låter som vore den till ett uppstartsmöte för det Socialdemokratiska partiets satsning inför Kyrkovalet. Den läste så, inbjudan från Stockholms Domkyrkoförsamling till journalister om kunskapsfrukost om Kyrkovalet. Den fladdrade förbi i mitt flöde på FB i en grupp för frilansjournalister. Nu kan jag inte hitta den, tror att den är borttagen, eller omskriven, den ursprungliga inbjudan är helt enkelt borta.

Det var fler än jag som reagerade på inbjudan, och jag antar att det var de reaktionerna som fick Domkyrkoförsamlingen att helt enkelt gå in och ändra inbjudan. Bland annat skrev Elisabeth Sandlund i Dagen: ”Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.” ”

Ja, ni ser, det var med sådana termer som journalisterna bjöds in.

Vet inte vad man ska säga, men speciellt bra för trovärdigheten är det inte. Än mer olyckligt är att kommunikatörerna i Domkyrkoförsamlingen istället för att skicka ut en rättelse, eller försöka förklara sig, helt enkelt tagit bort den ursprungliga inbjudan, eller skrivit om den. Den nya inbjudan finns här. I den citeras Elisabeth Sandlund men sammanhanget, om man inte har sett den ursprungliga inbjudan blir lätt förvirrande, varför citeras Sandlund och Dagen i denna inbjudan – man får reaktionen men det som föranledde den är … borta. Det ser rätt illa ut. Och ja, synd när ett gott initiativ, på så vis slarvas bort.

Det är sant att det brister i kunskap om kyrkan inom medievärlden, men som fd näringslivsjournalist tänker jag att ovanstående inbjudan är ungefär som att Volvo skulle bjuda in journalister till en ”kunskapsfrukost” om bilindustrin med ord som ”Japanska bilar har sålt som smort de senaste året och de satsar på att ta över marknaden, men vi står för säkerhet.”  Volvo skulle iofs inte få för sig att kalla till en sådan sammankomst och kalla det ”kunskapsfrukost”, de skulle inte undervärdera de som bjuds in på så vis, men ändå.

Det är (också) sant att det brister i kunskap om journalistik inom kyrkan.

(Om någon kan hitta den ursprungliga inbjudan så länka gärna till den i en kommentar).

Tillägg: Jag fick via FB länk till den ursprungliga inbjudan, den finns här. Tack!

Citerar: ”5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan får rösta i årets kyrkoval. (SD) har mångdubblat antalet kandidater och förordar en traditionell kyrka. Huvudmotståndaren (S) talar för tolerans och religionsdialog.

De ”partier” som får majoritet kommer att bestämma över kyrkans inriktning.”

Det där väcker nya funderingar, varför  ”  ” -tecken kring ordet partier?

Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Missriktad omsorg om ‘medlemmarnas pengar’

Jag vet att det pågår mycket bra verksamhet i Svenska kyrkan, där finns många goda präster, jag har mött flera av dem, ibland kommer konkreta bevis, det kom ett imorse via mail, en präst som reagerade på gårdagens inlägg. Tack. Jag har hopp. Jag är välsignad. Omhuldad.

Ändå. Sådant här stör mig, och då är ändå Biskop Mogren en biskop jag har förtroende för.

Här har vi en person ‘Lars’ som förvisso för länge sedan, men ändå, sexuellt missbrukats av en Svenskkyrklig präst och som i efterhand söker skadestånd. Prästen dömdes i rättsinstans för otukt med ungdom och misshandel. Rättsläget tycks klart, offret ‘har fått rätt’. Nu söker han upprättelse, i form av skadestånd om 100,000 kronor från Svenska kyrkan. Han får biskopens förståelse och medlidande, men vid skadeståndet blir det stopp. Anledningen som Biskop Mogren ger är rent ut sagt bedrövligt. Han säger:

– Det är alldeles självklart att jag stöttar den här personen. Han har utsatts för förfärliga saker.

Hur röstade du i frågan om den här mannen skulle få några pengar?

– Det vill jag inte gå in på, det handlar om domkapitlets integritet.

Men om du hade fått råda helt själv, skulle det ha betalats ut några pengar då?

– Det här är ju inte mina pengar, ur min egen plånbok, utan medlemmarnas pengar. Och då togs det här beslutet.”

Omsorg om medlemmarnas pengar. Hm. Irriterad jag blir. Denna höst har vi sett flera högt uppsatta kyrkliga chefer få sparken med guldiga fallskärmar utan någon som helst hänsyn till omsorg om medlemmarnas pengar, och nu talar vi om många hundratusentals kronor.

Hej Mogren!

Som medlem tycker jag att det är helt ok om min medlemsavgift går till att ersätta ‘Lars’, att upprätta honom, bättre det än att den går till kyrkliga utköp.

Hälsningar, Carolina

100’000 kronor är mindre än vad Mogren och hans biskopskollegor kostar per månad. Tänk om, tänk om, tänk om biskopen i detta fall resignerat, levde det han sa, var sann sina ord, och donerade en månadslön till ‘Lars’. Vad annorlunda det hade kunnat bli. Så blev det inte. Det blev så här:

Mogrens svar:

– Jag tänker så mycket på den här mannen och självklart stöttar jag honom. Om han vill ha fortsatt kontakt så är jag öppen för det.

Kan leva mig in i det som ‘Lars’ utrycker:

– Jag uppfattade det som att biskopen stod bakom mig men han gav mig falska förhoppningar. Nu upplever jag det som att jag är utsatt för ett andra övergrepp av kyrkan: kyrkan tar hand om sina egna, prästen som begick övergreppen tog man hand om, men man tar inte hand om de utsatta.

Ord är billiga, handling kostar på. Vågar man inte handla kan man låtsas att man inte är feg. Det finns något fromt över ovanstående citat från biskopen som klingar så falskt, så blir det fromma ytterligare smäll på käften. Hyckleri. Vad han säger, biskopen är, ”Jag ville inte egentligen följa dig i din längtan, ångest, i ditt behov av upprättelse, men jag finns för dig (när du väl kommit ur ditt behov av upprättelse).” Ser han inte hur illa det är? Full förståelse för om ‘Lars’ inte upprätthåller den kontakten. Är de verkligen så tondöva, våra biskopar?

Kanske är det så.

Hela texten, med rädsla för betalvägg, finns: Västerås stift säger nej till att ersätta offer för prästs övergrepp Här.

Heja ‘Lars’!

Böneliv

Egentligen skulle jag vilja åka till Anafora i Egypten och plocka oliver men av olika anledningar funkar inte det just nu. Däremot har jag bestämt mig för att volontärarbeta och ska nästa vecka ha en provvecka på Berget. Förutsatt att vi passar ihop så är min förhoppning att volontära där minst en vecka per månad framöver. Det handlar både om en längtan efter miljöombyte, att komma bort från stan, men kanske ändå mer om att ge efter för en längtan efter en bönegemenskap.

Det var länge sedan jag var på retreat eller liknande men varje gång jag varit någonstans där man upprätthåller Tidebön så har jag tyckt om det. Det är speciellt att på så vis få dela upp dagen – morgonbön, middagsbön, efermiddagsbön och så kvällsbön. Och, det är speciellt att be i grupp. Jag upprätthåller inte mitt böneliv på samma vis i ensamhet trots att jag vet att det gör mig gott.

Det där med Berget fick mig att fundera kring gränser och lojalitet. Jag vet att det förekommit/förekommer en FB grupp som manar till bojkott av Berget på grund av dess inställning till kvinnliga präster, och frågan som då uppstår är om mitt beslut av andra kan komma att uppfattas som på något vis illojalt gentemot kvinnliga präster i allmänhet. Själv ser jag det inte så, men kan till viss del förstå den uppfattningen. Och ändå inte. I min egen Tros väg har jag fått mycket inspiration från andra kristna traditioner, inte minst har besöken och möten med den koptiska kyrkan varit avgörande. Det är samtidigt en av de mer konservativa när det kommer till kvinno- och familjesyn.

Det genomgående temat efter det ekumeniska firandet i Lund var en förhoppning om att mötas i det som enar och att låta det mötet ske trots skillnader. Lite omskrivet, att mötas inte för att förändra varandra, men för att lyssna på varandra. Det var väl någonstans där som jag uppfattade Påvens tal, eller det som refererades av det, som positivt. Läs det gärna, här kommer länken igen. Här. Alla behöver inte vara lika, det går att nå enhet ändå.

Om man applicerar det bredare, i det allmänmänskliga, kan man fundera på det där med gränser. Alla människor drar gränser, endast Gud är gränslös, vi har alla punkter där vi når en gräns, beteenden hos andra som absolut försvårar enhet, och kanske även möten. Det är en utmaning, att möta det som är annorlunda utan att vilja förändra det efter sin egen modell.

Trons Vittnen

Hittade en intervju med Franciscus gjord av Ulf Jonsson i en förkortad version. Den finns här.

”I am convinced those who don’t believe or don’t seek God, maybe haven’t felt the restlessness that comes from seeing a witness,” säger påven inför sin resa till Sverige apropå förlusten av tro. Meningen slog an i mig. Jag vet den känslan av ‘restlessness’ – det är ett bra ordval – rastlösheten som uppstår. Jag har haft svårt i min egen tros väg att ‘tro’ på vittnena, men på den vägen har det även kommit människor där tron helt spelat ut sin roll. Som vittnar så starkt att man bara vet. Och så rastlösheten som följer på det. Jag vill också bli så självklar, uppenbar. Hur gör man?

Generellt sätt, mig själv inkluderad, är det kanske så att det där med att vara vittne inte ligger högst på listan, och då handlar det inte om, som Påven påpekar i intervjun, att uttrycka kunskap om eller att försöka övertyga människor till tro med ord. Det handlar om Liv. Hur det levs, vad det utstrålar, en del människor blir till vittnesbörd i kraft av sin blotta närvaro. Men även vi andra, som inte är så långt på vägen, kan fundera över det. Hur vittnar vi?

Åker till Lund imorgon och har sett fram mot detta med Påvens besök. Och jag skriver så, för det är ju så att jag skulle inte åka till Lund för att vara med om Reformationsårets inledning om det inte vore för att Påven skulle vara där. Kan förstå de som upplever det som att Reformationsfirandet hamnar i skymundan, att Påven kommer få all uppmärksamhet, men samtidigt är det väl oundvikligt. Och, jag är ohyggligt tacksam över att det blir mässa i samband med besöket, tisdag morgon, genom en katolsk vän fick jag biljett, och det är stort. Jag ser även fram mot söndagens Taizebön i klosterkyrkan med bröderna från Taize.

Däremot känns ‘eventet’ i Malmö Arena inte så lockande. För mycket show, underhållning, vi har bestämt oss, jag och mitt resesällskap, att skippa den biten och se den ekumeniska gudstjänsten på storbild i Lund. Synd, tycker jag, att inte ta tillfället i akt och ha en stor ekumenisk gudstjänst, bön, mässa i Arenan, istället för ett ‘event.’ Hur tänkte dom där?

img_3738 Läser Förlorarnas Historia, en vän lånade mig den inför påvens besök och jag har bara precis börjat läsa. Den handlar om katolikernas situation under reformationstiden. Får ta med den till Lund och läsa vidare.

Och fundera på det där med att vara vittne. Att dopet också handlar om det, att vara kallad inte bara till att vara Guds barn, utan även Jesu vittne.

(Ser nu att DN har hela intervjun översatt i dagens tidning, vet inte om det funkar att länka eller om texten är låst för icke-prenumeranter men om inte så finns den Här.)