Kyrkoåret

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.

Borta

Lite synd när ett bra initiativ – som kunskapsfrukost för journalister – slarvas bort med en inbjudan som låter som vore den till ett uppstartsmöte för det Socialdemokratiska partiets satsning inför Kyrkovalet. Den läste så, inbjudan från Stockholms Domkyrkoförsamling till journalister om kunskapsfrukost om Kyrkovalet. Den fladdrade förbi i mitt flöde på FB i en grupp för frilansjournalister. Nu kan jag inte hitta den, tror att den är borttagen, eller omskriven, den ursprungliga inbjudan är helt enkelt borta.

Det var fler än jag som reagerade på inbjudan, och jag antar att det var de reaktionerna som fick Domkyrkoförsamlingen att helt enkelt gå in och ändra inbjudan. Bland annat skrev Elisabeth Sandlund i Dagen: ”Ett talande exempel är när Stockholms domkyrkoförsamling bjuder in till journalistseminarium inför kyrkovalet under rubriken ”Årets rysare” med formuleringar som: ”SD har mångdubblat antalet kandidater och satsar på att ’ta över’ för att bevara kyrkans svenska kulturarv. Huvudmotståndaren S står för öppenhet mot omvärlden.” ”

Ja, ni ser, det var med sådana termer som journalisterna bjöds in.

Vet inte vad man ska säga, men speciellt bra för trovärdigheten är det inte. Än mer olyckligt är att kommunikatörerna i Domkyrkoförsamlingen istället för att skicka ut en rättelse, eller försöka förklara sig, helt enkelt tagit bort den ursprungliga inbjudan, eller skrivit om den. Den nya inbjudan finns här. I den citeras Elisabeth Sandlund men sammanhanget, om man inte har sett den ursprungliga inbjudan blir lätt förvirrande, varför citeras Sandlund och Dagen i denna inbjudan – man får reaktionen men det som föranledde den är … borta. Det ser rätt illa ut. Och ja, synd när ett gott initiativ, på så vis slarvas bort.

Det är sant att det brister i kunskap om kyrkan inom medievärlden, men som fd näringslivsjournalist tänker jag att ovanstående inbjudan är ungefär som att Volvo skulle bjuda in journalister till en ”kunskapsfrukost” om bilindustrin med ord som ”Japanska bilar har sålt som smort de senaste året och de satsar på att ta över marknaden, men vi står för säkerhet.”  Volvo skulle iofs inte få för sig att kalla till en sådan sammankomst och kalla det ”kunskapsfrukost”, de skulle inte undervärdera de som bjuds in på så vis, men ändå.

Det är (också) sant att det brister i kunskap om journalistik inom kyrkan.

(Om någon kan hitta den ursprungliga inbjudan så länka gärna till den i en kommentar).

Tillägg: Jag fick via FB länk till den ursprungliga inbjudan, den finns här. Tack!

Citerar: ”5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan får rösta i årets kyrkoval. (SD) har mångdubblat antalet kandidater och förordar en traditionell kyrka. Huvudmotståndaren (S) talar för tolerans och religionsdialog.

De ”partier” som får majoritet kommer att bestämma över kyrkans inriktning.”

Det där väcker nya funderingar, varför  ”  ” -tecken kring ordet partier?

Förtroendekris

”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister.” Rubriken återfanns i SvD i veckan som ledde upp till Påsk. Det var kulturredaktör Lisa Irenius som refererade och reagerade på en text i journalisten (Journalistförbundets medlemstidning) – som ägnade inte mindre än fyra texter åt kyrkan – och problematiken kring att bevaka den: 1) Myteriet i Visby, 2) Offentlighetsprincipen naggas i kanten, 3) Många fallgropar och hinder i kyrkobevakningen, samt 4) ”Journalister ska behandlas med respekt.” Hela texten Här. 

Huvudartikeln – Myteriet i Visby – tar sikte på det som hände efter det att Sofia Lilly Jönsson skrev ett reportage som publicerades i tidningen Dagen om Visby Domkyrkoförsamling. Artikeln PO-anmäldes, och fälldes. ”Det Sofia Lilly Jönsson berättade 2015 i sin artikel i Dagen visar sig nu två år senare alltså vara korrekt,” skriver Irenius, baserat på Journalistens reportage.

Att en artikel är sann behöver inte betyda inte att den inte kan bli fälld, men det som gör detta än mer märkligt är de svar som Hermansson levererar i Journalisten. Det tycker Irenius med, ”Men ännu konstigare är att Hermansson själv har så dålig koll på vad han gör i sociala medier,” är en av hennes slutsatser.

Texterna i Journalisten finns Här.

Det finns många lager i detta, arbetsmiljö är en. Jag är inte superinsatt i alla turer och har till exempel inte läst det visitatioinsprotokoll som resulterade från Biskopens visitation och som visar på att Sofia Lilly Jönssons ursprungliga text var sanningsenlig. Det finns många frågor i detta som andra är mer insatta i än jag men texterna i Journalisten visar också att domprosten inte bara har dålig koll, utan att han slirar rätt betänkligt på sanningen när han intervjuas av journalister.

Jag ville ge Svenska kyrkan ‘the benefit of the doubt.’ Kanske skulle det komma någon reaktion, ett svar, efter påsk. Här har en av landets största rikstäckande tidningar på sitt vis ställt en fråga, hur ställer sig Svenska kyrkan till detta. Antingen anser man att det är ok att kyrklig verksamhet inbegriper att håna journalister, eller så gör man det inte, hur svårt kan det vara?

Att bara låta det passera ser illa ut, speciellt med tanke på den negativa spiral som Svenska Kyrkan befinner sig i, och det spär på det bristande förtroende som människor har för kyrkan, och som till slut gör att de inte längre vill stötta den ekonomiskt. Det är också en sådan där märklig sak i påsktid att Svenska kyrkan tillsammans med medlemsredovisningen skickar ut ett pressmeddelande som visar att de flesta som lämnar kyrkan gör det för att de ‘inte tror på Gud’ – utan att problematisera kring hur det påståendet i sig rymmer en kyrkokritik, eller, för den delen, varför människor så länge varit kvar som medlemmar trots bristande tro. Ofta pekar man från kyrkligt håll på förra sommarens granskningar av pengarullning på Utlandsnivå samt församlingarnas spenderande på utlandsresor, men om man tittar på månadsiffrorna (finns Här) ser man att utträdena på månadsbasis varit ökande de senaste 19 månaderna, sedan september 2015.

Efter förra årets stora våg har trenden fortsatt, med en fördubbling av utträden första kvartalet 2017 jmfrt med året innan. Det kan nog hänga samman med att deklarationsblanketterna skickades ut tidigare än vanligt, det brukar annars vara en topp i april då medlemsavgiften redovisas, men ändå. Kyrkans ansvarige konstaterar i KT att människor lämnar kyrkan när de blir påminda om den (får skattsedeln), en anledning som man hört tidigare. Text finns Här. Men hur analyserar man den dystra sanningen – om man nu tror att det är så – att man företräder en organisation med medlemmar som inte vill bli påmind om ens existens? Hur blev det så?

Att skylla på skattsedlar blir rätt torftigt, och bygger inget förtroende. Det har varit mycket kring Svenska kyrkan det senaste året, granskningarna då, följt av flera dyra utköp detta år, debatten kring kyrkohandboken (etc) – själv funderar jag på det där med förtroende och trovärdighet – i mitt eget inre universum har förtroendet för Svenska kyrkan dippat rätt rejält de senaste åren, många faktorer spelar in där, men den tystnad med vilken Svenska kyrkan bemöter kritik är en av den. Jag är på intet sätt ensam i det.

När Förtroendebarometern (som görs av SIFO) släpptes i början av april utmärkte sig Svenska kyrkan genom att vara en av de organisationer/företag/institutioner med brantast nedåtgående trend. Totalsiffran föll 7 steg till 34 – även till exempel Polisen visade ett liknande fall (-7), en annan organisation vars problem varit i nyhetsflödet, men uppvisar ändå en övergripande siffra skyhögt över Svenska kyrkan, eller 54. Ser man på den övergripande bilden ligger Svenska kyrkan, i förtroende mätt, långt efter universitet, högskolor, sjukvård, polis, Riksbanken, kungahuset, men även långt bakom organisationer som Amnesty, Röda Korset och Frälsningsarmén. Till och med Svenska Dagbladet ånjuter en högre placering i förtroendeligan än Svenska kyrkan.

Jag får ibland stå till svars för Svenska kyrkan bland anhöriga och vänner och någon som hade läst artikeln i Svenskan frågade mig: Är det sant? Och så följdfrågan om hur man kan vara fortsatt medlem? Problemet med att vara tyst eller låtsas som det inte finns problem när en av landets största tidningar går ut med rubriken: ”Allvarligt när kyrkans folk hånar journalister” är att det uppfattas som att tidningen har rätt, och att det faktiskt inte är ett problem för kyrkan. Så naggas förtroendet ytterligare i kanterna.

Vit tisdag

Vet att det där med Blå måndag och Vit tisdag egentligen kommer från inledningen av fastan och inte dess avslutning men det är något med den Vita Tisdagen. Det låter vackert på många vis.

Bilden är Chagall, han målade den efter Kristallnatten. Orginalet, och jag googlade på det för att se om det är görbart att åka och titta på den, finns i Chicago så det är lite långt borta. Den vita korsfästelsen. Påfallande ofta målade Chagall in den korsfäste i sina bilder, öven i de med Gammaltestamentliga motiv, som en symbol inte för den kristna religionen utan Kristus då som en bild av det judiska folkets lidande genom historien.

“For me, Christ has always symbolized the true type of the Jewish martyr. That is how I understood him in 1908 when I used this figure for the first time,” Marc Chagall said.

Hittade en bra sammanfattande länk när jag Googlade med inte mindre än 25 av Chagalls korsfästelsebilder och stundtals bra texter med. Den finns Här.

Lucka 4: D som i Dagen

Dagens texter och tema är ‘Guds Rike är Nära’ – vet inte hur väl jag levde efter det idag. Det började bra. Jag kokade risgrynsgröt redan vid 8-tiden på morgonen, vi har det som tradition, risgrynsgröt till frukost på AdventsSöndagar, och julafton, men sonen sov väldigt länge, och jag ville vara hemma då han vaknade, för att tända ljuset, det blev som det blev. Firade inte mässa idag. Städade, inköpte julblommor, tränade på gymet, så gick en dag av mitt liv.

Lyssnade inte till radions Gudstjänst, men fick mig denna predikotext till livs. Bra tycker jag. Tack Patrik. Läs här.

”Omvändelse är nödvändigt.” Det är inte så ofta man hör de orden, det finns en rädsla för att uttala dem, som ville man skona sina syskon, men de är så nödvändiga. Vad vi vänder oss från, vad vi vänder oss till. Det handlar om liv, vad vi lever för, och i. Läser inte de tre orden som uppfodrande, de inger hopp i mig, det finns en annan väg. Omvändelse är nödvändig, att ta den på allvar. Att vända om, det tar ett liv.

Guds rike är NÄRA läser jag som en rumsrelation snarare än en tidsrelation. För Gud är tid inget hinder, det handlar inte om snart, det handlar om Nu. Gud är nära, Är här, var är vi?

En Gudsbild den 2:a Advent: Vi tänker oss att vi söker, vad sker om vi omvänder oss? Att det är Gud som söker, vill oss? Frågan blir då denna: Varför gömmer vi oss?

Frestelserna är många. Guds rike är också ett val, Nu. Här. Antingen så säger vi  Ja eller Nej till det. Gömmer oss, eller inte.

Lucka 3: Adventskalendrar

img_3984Apropå adventskalendrar så hoppade jag över att inhandla en i år. Jag frågade yngste sonen på ett retoriskt sätt typ: Du vill väl inte ha adventskalender längre? och först sa han att det var lugnt, men sedan kom den, den där tillrättavisningen, utsagd på ett sådant sätt att jag gav mig ut för att införskaffa en.

Han sade: ‘Mamma, det är första gången som vi inte har adventskalender’, kanske var det mer ett konstaterande men jag hörde något anklagande i det. Så, det blev adventskalender.

Mina barn var små innan trenden kom med present-kalendrar, så jag slapp det kravet, men de fick varje år en chokladkalender och en chokladbit till frukost under adventstid. Annars var jag snål med godis så de minns den där chokladbiten. Godis till frukost. Det fanns något förbjudet i det. Det är också ett adventsminne. Numera är de båda rätt hälsoinriktade, och har växt ur TV:s Adventskalender, de är 16 och 19, så när jag sent omsider begav mig ut för att köpa kalendrar blev det var sin Triss kalender. Vi har kommit överens om att eventuella stora vinster delas.

Med denna rätt långa inledning vill jag bara säga att jag är medveten om att mitt val av kalender knappast kan sägas främja julens kristna budskap, snarare tvärtom, jag har ingen ursäkt för det annat än att det inte är helt lätt att hitta julsaker som går tillbaka till den där natten i Bethlehem, och kanske är det just därför som jag ändå hoppas på en kyrka som är annorlunda, som rycker mig ut ur mig själv. Jag vet att det svensk-kyrkliga initiativet med den alternativa julkalendern fått mycket gillande – själv är jag kluven.

alternativ-julkalenderFinner uppmaningarna beskäftiga – Ät vegetariskt – Fråga någon hur den mår – etc. Eftersom den även innehåller uppmaningar som: Baka en kaka till ditt arbetslag – antar jag att den riktar sig till vuxna även om tilltalet är på dagisnivå.

Det råder väl rätt stor samstämmighet i analysen att kunskap om den kristna tron är på nedåtgående. Vem ska ta på sig att försöka motverka den trenden? Vad är problemet med Svenska kyrkans alternativa adventskalender? Jag skulle säga, där finns inte ett ord om Kristus, Jesus, bara en massa uppmaningar som i princip alla kan stämma in i. Det finns inget i denna kalender som jag inte kunde stämma in i långt innan jag ‘blev frälst’.

Adventstiden handlar om något annat. Vem påminner oss om det?

(Hade tänkt skriva om Folke Olofssons Credo – dag 3 som i C – nu fattar jag mig kort, Rekommenderar, läs!)

Tidebön – en bristvara?

Funderade och inspirerades av ett att Rebellas inlägg – Tidebön i Stockholm – en bristvara – inlägget finns Här.

Jag var på Berget en vecka och provarbetade som volontär, kom hem i söndags, och var det en sak som lockade med Berget är det just detta:  Att vara i en bönegemenskap. Att rama in dagen i gemensam bön, men även att arbeta med konkreta saker, som att skära grönsaker, och så tystnaden. Det är befriande att vara i gemenskap med andra i tystnad – möten sker på ett annat plan – gemenskapen är inte i orden. Ja, jag tyckte om att vara där och även om en vecka bara är en vecka så ja, tycker om detta med gemensam tidebön.

Rebella har studerat utbudet i Stockholms stift och kommit fram till att det är ngt som saknas, och nu talar vi inte om Tidebön flera gånger om dagen men som del av ett stående veckoutbud? Årsta verkar vara den enda församlingen som har. Det var en sak som jag saknade och ofta påtalade när jag började gå i kyrkan, behovet, längtan att fördjupa bönen, kunde sakna att så få församlingar tycks erbjuda bön öht, som bönegrupper, eller tidebön. Numera har jag blivit mer likgiltig, orkar knappt ens engagera mig i det kyrkliga, det blir så när man försöker utan att få gensvar.

I Stockholm kan man snickra ihop och få till daglig mässa om man vill – även om det är tunt med mässor på lördagarna efter det att Katarina slutade med sina – men det går. Man får pendla lite över staden. Jag bor på Södermalm och det är en sak som jag kan avundas mina katolska vänner – i den katolska domkyrkan vid Medborgarplatsen firas mässa två gånger per dag, morgon och kväll, dag efter dag – vilket erbjudande.

Men, det finns en annan mening i Rebellas text – ”Gör det själv!” – som slår an.

Det är en bra uppmaning. Istället för att klaga kan man försöka starta något själv. Jag har flera gånger tänkt den tanken, inte minst då jag läst någon bok som man vill prata om med andra, att starta en läsecirkel eller liknande, men oftast har det stannat vid tanken. Fast egentligen är det ju inte speciellt svårt, med Internet och Facebook – man kan ju alltid starta en grupp och se om någon kommer.

För en Tidebönsgrupp, och nu tänker jag som Rebella typ en gång i veckan, krävs dock någon ‘van’ som kan leda och vara ‘försångare’. Jag är inte tillräckligt van för att leda en sådan grupp. Däremot tänker jag att det inte måste vara en präst som leder, men någon med lite vana. Frågan är om man skulle kunna förhöra sig om en församling kan tänka sig att upplåta kyrkorummet för en sådan aktivitet, en gång i veckan, om man frågar snällt. Vad tror ni?

Jag hade med mig datorn till Berget och hade tänkt skriva på bloggen men det blev inte så. Det är dålig täckning däruppe, och jag gick aldrig in på WiFi, även om jag antar att de har. Det var skönt det med, att vila från det datoriserade och förvånansvärt enkelt att stänga av mobilen och lämna den på rummet. Befriande.