Kyrkoåret

Lucia: Det obarmhärtiga ljuset

Fick denna lapp i min hand av en ung man på tunnelbanan i morse. Han log brett och gav mig lappen med orden: Happy Lucia Day!

Jag var mest intresserad av vad den kom ifrån – alltså avsändaren – och det visade sig vara Stockholms Studentbostäder vilket delvis förvånande mig, jag undrade varför de just valt att pedagogiskt förklara vad det där med Lucia handlar om. Kan tänka att de har många nysvenskar som hyresgäster. För även om det sägs att Lucia, namnet då, härstammar från ett italiensk helgon är själva Lucia-firandet en rätt svensk tradition. Med många lager.

Googlar man Lucia får man rätt många olika berättelser om traditionens bakgrund, och även ganska många olika legender kring Helgonet Lucia. Under Medeltiden, (då vi fortfarande räknade tid enligt den gamla ordningen, den Julianska, inföll årets mörkaste natt den 13 december, med den nya kalendern infaller Vintersolståndet lite senare), det var även en farlig natt fylld av mörka krafter. Så man höll sig vaken, tände ljus.

En annan sak i texten, på lappen då, som förvånade mig var den sista meningen. Att lussekatten, brödet då, härstammar från Tyskland och symboliserar djävulen. Jag har inte lyckats få det bekräftat någonstans, men tror att det rör sig om ett misstag. Vad jag kunnat läsa mig till så kom lussekatten från Tyskland och enligt sägnen gav Djävulen, i kattens skepnad, barn stryk, medan Jesus, i form av utklädda barn, delade ut bullar till snälla barn. Barnen som personifierade Jesus hade ljus på huvudet, det skulle föra tankarna till en gloria. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussekatterna gula med hjälp av saffranet. Det kanske inte heller är sant men fin tanke, att Lucia kan ha sitt ursprung i barn som var utklädda till Jesus, och som delade ut bröd för att hålla den ljusskygge borta.

Det där med ljus och mörker, ljus som kommer i mörker, ljus som skall besegra mörker, är väl den mest universella av alla berättelser. När jag var barn var det Mio, min Mio, Bosse som reser till landet fjärran för att ta sig an Riddar Kato, för mina barn läste jag Harry Potter, som ska besegra Voldemort. Både Bosse och Harry bodde för övrigt med fosterföräldrar. Snart har nya Star Wars premiär. Den kristna tron har också den där ljus-mörker bilden, att låta ljuset segra, fast den bibliska bilden kan komplicera.

Har ofta tänkt på den där bilden om när ljuset kom in i världen, så valde människorna att stanna kvar i mörkret, eller den där rädslan för ljuset, kanske för att det bländar, blottlägger, man kan inte gömma sig i skuggorna längre. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss, eller ngt sådant.

Det finns yttre mörker och inre mörker. Kristen tro, i alla fall mystikerna, lägger rätt stor vikt vid att vistas i mörker, vandra i öken, försöker lära oss att själen har sina mörka nätter, men det är som det är, inte farligt, kämpar vi mot mörkret kommer vi aldrig att vinna, vi manas istället att härda ut i det, för gör vi det så kommer Gud och lyser upp. Martin Lönnebo har en bra bild av det som fastnat i mig, han säger att mörkret är Guds framkallningsrum, det kan handla om att bli framkallad. Det är en vacker bild, inte minst för att den underförstått berättar för oss att allting redan finns där, det väntar bara på att bli framkallat. Det är en omvänd bild jämfört med den där Dylan Thomas dikten som fick spridning i samband med Interstellar, filmen då. ‘Do not go gentle into that good night. Rage, rage against the dying of the light.’

Ha, det är Lucia. Min tanke om att skriva ngt varje dag under Advent slirar rätt rejält. Jag skyller på min data-trötthet, jag spenderar för mycket tid vid datorn. December tenderar att vara en ‘tung’ månad för frilansare, allt ska vara klart innan helgerna men nu börjar jag bli nästan helt klar med årets arbete och eftersom det är onsdag så har jag läst kommande söndags texter. Man kan se kyrkoårets teman som en busstur, just nu reser vi då mellan station Guds Rike är Nära och Bana Väg för Herren. Hann inte tänka så mycket på texterna, förutom att jag läste dem, sedan började jag googla på Lucia traditioner.

Förresten tänker jag mig att allt har sin tid. Inte ljus eller mörker, utan ljus och mörker, det finns en tid för båda, och ju ljusare vår grundton blir, desto mer mörker kan vi bära. Ibland måste man rasa mot mörkret, ibland kanske man vågar sig in i det, Gud har sina vägar. Bana Väg för Herren är en annan fråga, hur gör vi det som troende idag?

Ur söndagens texter:

Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet. (1 Kor 4)

Jag kan fastna i en mening som, och känna en viss bävan inför: ‘Han ska låta ljus falla över det som ligger dolt i mörkret och avslöja allt som människorna har i sinnet’ men i samma stund som jag skriver det inser väl jag med att det bara speglar min bristande tilltro till Guds oändlighet i kärlek, eller, om man så vill, min ljusskygghet. Se där, det är också en fundering att ta med sig in i natten.

Lucka 5: Fölet

Ibland undrar jag över mina sinnen, hur man kan höra något så fel, missa något så tydligt.

Kanske är det just för att man hört det så ofta, man förväntar sig inget nytt, man lyssnar inte riktigt. Men i söndags, första advent då, Matteus kapitel 21, åsnestoet som står bundet med ett föl bredvid sig, och prästen talade om åsnan som en metafor för människan, att vara bunden, att bli befriad, den befrielse som Kristus vill oss, att slippa vår bundenhet, Gud vill låna oss, ge oss tillbaka, befriade.

Problemet var att under predikan var fölet det enda jag tänkte på. Vad hände med fölet när lärljungarna tog åsnan? Varför ryckte de en moder från sitt barn? Det störde mig, mycket, just då, där var jag med fölet. Så till den grad, och detta är ovanligt för mig, att jag sökte upp prästen efter mässan för att fråga: Vad hände med fölet? Och han sade: Men fölet följde med. Jesus red in på stoet med fölet.

Vi pratade lite om det, det var bra, men kände mig lite skämmig när jag sedan tog fram Evangelieboken för att läsa texten igen. Hur kunde jag ha missat detta: Jesus sade: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem.” … ”De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.”

Selektivt hörande, lyssnande. Det sägs att av det vi läser, lyssnar till, tar vi till oss 50% av avsändarens insikter, resten lägger vi till själva, upplevelsen av det skrivna ordet är bara till hälften avsändarens, den andra hälften lägger vi till. En skapande process. När de 50%-en skapar helt andra bilder än tänkt, ska man lyssna.

Varför ville jag vara ett bortglömt föl? Varför var det där texten slog ned i mig, Har funderat på det.

Befinner mig på Berget. Vi trädde kransar på kvällen efter stoet och fölet, den första Advent. Min hänger på ingången till Medis, Meditationsgården, jag blir lite glad när jag ser den där. Vetskapen att jag lämnar något efter mig.

Adventsafton: Förflyttelse

Jag hade tänkt att skriva något om Sofias text som jag länkade till igår men fick inte till det. Jag delar i stort hennes tankar. I en tid då kunskap om kristen tro och liv minskar med varje generation samtidigt som en fåtal av medlemmarna har en församlingsanknytning så är det egentligen en gåta hur Kyrkans kommunikation ser ut som den gör. Som den där Adventskalendern. Igen, rekommenderar läsning av hela texten. Den finns här.

Jag visade en väninna som inte är kyrklig och inte skulle definiera sig som kristen Sofias text, igår, vi pratade om bön och jag sa att jag såg fram mot att resa till Berget som idag, inte minst då för den dagliga mässan och det rogivande, och fokuserande i att dagen ramas in i bönestunder, gemensamma sådana. Och hon frågade: Men det kan du väl göra här med? Är det inte bön i kyrkan varje dag? Och jag sa Nej. När jag under vissa perioder ansett mig behöva daglig mässa har det varit ett pusslande och man får fara kors och tvärs i stan, vilket iofs är görbart, och kanske ska man istället skatta sig lycklig att bo i en stad där det är görbart, där utbudet så att säga är stort. Det förvånade henne, att det inte var typ i alla fall en daglig Gudstjänst i varje kyrka.

Fast det finns församlingar i Stockholm som har daglig bön, och som planerar mer av det, typ daglig Tidegärd, har jag hört. Jag tror på sådant.

Det är AdventsAfton och jag befinner mig på Berget. Precis som förra året vid denna tid. Då arbetade jag min första provvecka i köket här – och jag minns att jag gick in i det Kyrkoår som vi imorgon lämnar bakom oss med viljan och längtan att leva mer i samklang med min tro, att försöka fördjupa den, att hitta en helig ordning som håller. Att bli mer Guds-fokuserad, kanske mer Kristus-centrerad. Med facit i hand kan man väl säga att det gått sådär. Kanske var det just därför jag verkligen ville komma tillbaka hit just för Advent igen, att gå in i Advent, det nya kyrkoåret, på en plats som inspirerar tron i mig.

Det där med att skapa rum för tro är inte helt enkelt, nu menar jag både rumsligt, tidsmässigt och sinnesmässigt. Jag har återvänt till Berget ganska många gånger under det gångna året, nästan en gång i månaden och arbetat en helg eller vecka. Blir alltid lika glad av att komma hit. Att få gå till sängs med dessa ord, från dagens Completorium: ”Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.”

Gott Nytt År!

Domedag

Domsöndag, det kan låta väldigt uppfordrande. Man kan Wikipedia, och googla, det finns många sätt att tolka Domens Dag. Jag vet inte var jag befinner mig i min tro men någonstans måste man ändå utgå från sin själv, eller, fundera utifrån var man själv befinner sig.

Jag har väldigt svårt för den där tanken att Gud dömer oss, skickar vissa av oss till elden, andra till himlen. Vi dömer oss själva, varandra, Gud är inte dömande, Han älskar. Gud vill det bästa i oss. Han vill att vi ska leva som i evigheten, redan nu. Han sände sin son för att få oss att fatta det. Att den möjligheten också är vår. vi gavs möjligheten att leva paradisiskt, ändå skapade vi helvetliga liv.

Ändå, problemet med att förkunna att Gud älskar oss som vi är, nåden, som att det inte spelar någon roll vad vi gör, är att vi riskerar att gå miste om något, vår Gudomliga möjlighet här och nu. Jag tror många känner den längtan, drivs av den. Jag vill inte höra att jag duger, jag vill förändras.

Det sägs ibland att psykologer tagit över biktens roll, man vänder sig till terapi med det som är svårt, med förhoppning om förändring. Det är kanske inte så konstigt. Kan vi reclaima det? Kan kyrkan bli en plats som vill förändra mig?

Läser:

”När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder”

Att be är mänskligt

På planet över Atlanten tittade jag bland annat på filmen War for the Planet of the Apes. Jag förstår de som avskräcks av filmer med talande apor men jag har sett de tidigare filmerna i serien och var lite glad att dom hade den på flyget.

Den är extremt symbolladdad. I den andra halvan av filmen har aporna om är kvar tagits som slavar av den mystiske Colonel och tvingas bära sten för att bygga en mur för att skydda en av de sista mänskliga grupperingarna på jorden. Caesar, ledarapan, planerar dock för deras flykt och lyckas. Där är inget Rött Hav som delas men väl en ravin som utlöses. Aporna kan klättra upp i träden och på så vis komma igenom snömassorna, medan soldaterna som jagar dem drunkar under snön.

Sedan väntar en lång vandring, genom en öken, fram till den plats som Caesar redan tidigare sett ut åt dem – en idyllisk, paradisisk plats – ett hem. Precis som i förlagan så kommer Caesar aldrig helt fram – i slutet av filmen ser han hur aporna finner sig hemma på sin nya plats, han ser dem som lite ovanifrån, som stod han på en kulle. Sedan dör han.

Det finns en tanke i det där med att det gamla måste lämnas bakom för att det nya ska få en chans att blomstra. I det bibliska tog det 40 år för folket att växa i tillit till Gud, att lita på Honom.

Jag hade den bilden med mig när jag imorse läste det första kapitlet i Sr Veronica’s Vägar till Bön. Och även om kapitlen är korta så blir det bara ett per dag. Det första kapitlet handlar kanske inte så mycket om hur man kan be, hur man kan lära sig att be, mer om varför bönen är viktig. Att be är mänskligt. Hon besvarar, bland annat frågan, ‘varför kan vi inte bli människor om vi inte ber?’ Bön alltså som en transformativ kraft, något som kan förändra oss. Att be är innerst att låta sig omvandlas av Gud, inte till något annat än vi är, utan till det som vi innerst redan är, Guds avbild.

Bönen som något som återställer ordningen, får oss att minnas.

Det får bli tanken för dagen.

Böneböcker

Packar böcker och tar fram två hjälp-mig-att-be-böcker. Syster Veronicas ‘Vägar till bön’ och Madame Guyons ‘Bönen eller kort och lätt sätt att be’.

Båda är föredömligt tunna. Båda består av 13 korta kapitel. Alla kan lära sig att be. Djupare. Livet kan bli till bön. Det är också en möjlighet.

Jag hörde en gång en präst predika och han sade: Vi behöver egentligen inte be för Gud vet redan vad vi behöver. Jag tror att det är sant, men på en annan nivå än den som jag befinner mig i. Det är klart att Gud vet vad han vill med mitt liv, vad jag behöver, är hjälp , med hur får Gud mig över på ‘sin sida’. Om man vill ‘Guds sida’ tänker jag mig att bön är den enda möjligheten. Vad Gud vill är inte problemet, vad jag gör är där det slirar. Ska försökas ta dessa böcker på allvar.

Vet inte om det funkar att läsa dem parallellt, Veronica och Guyon, eller om man får välja, men, det där med 30 minuter om dagen, i 30 dagar, handlar innerst om att etablera en Helig Ordning. Det är svårt. Det är alltings början.

Dagens Svenskyrkliga. Här. Det finns hopp.

Kristi Himmelsfärd, och min Vänninekör

Kristi Himmelsfärd lämnar ett sorts vakum efter sig, försöker föreställa mig hur det var, hur det är. Vi dödade Gud, satte Sonen på ett kors, det dödade inte Gud, han uppstod, på den tredje dagen, han levde som död mitt ibland oss, vi fick en påsk, evigheten kom in i världen.

Påsktiden går mot sitt slut, Sonen skall åter till fadern, vi går in i ett andra vakum, detta mellan påsk och pingst. 10 dagar av ovisshet, innan Anden kommer. Jag är priviligerad, går in i denna tid med vissheten om Pingsten, jag vet att den kommer, den är redan här, Andens tid.

Två kommunikativa saker apropå det där med Andens tid. Jag skrev på FB, och delade två bilder. Dessa.

”Varenda människa är omsluten av Guds kärlek,” påpekar han. ”Det är därför vi kan uttrycka att vi förlåter gärningsmännen, och älskar dem.” Jesus sade: Älska din fiende, det finns en uppmaning i det, att se bortom, djupare, att ingen avskriva, det är extremt provocerande, att säga så, att mana till möjligheten att älska terroristen. Det är också på sitt sätt befriande. Det finns en väg. Kristus visar oss den. Den heter kärlek, det är en väg som förändrar oss. Är i efterdyningarna av Biskop Thomas besök i Sverige och när jag försökte förklara för mina väninnor vad det är med honom som gör honom så stor, i mina ögon, sade jag: Han ser ALLA människor som vore de heliga, att vara i hans blick är underbart, det finns en sanning i den, och ett krav, som jag vägrar tro att jag är den enda som längtar efter. Vi är många. Vi är alla skapade i Guds avbild. Detta är en jätteviktig text. Från Kyrkans tidning. Fotar från pappersupplagan. Hittar inte texten på webben alls? Ändå är det just så här, som jag älskar när kyrkan talar. Heja Kyrkan! Avbild söker sin urbild.”

———-

Biskop Thomas är alls inte okomplicerad för mig, han ställer på sitt vis krav, och i hans närhet känner jag mig tvingad. I fredags, innan han skulle åka från Sverige vaknade jag med en sådan stark känsla av att vilja bli välsignad av honom. Det fick mig att känna mig lätt galen. Tur att jag har en vänninnekör i det, att anropa, citerar från i fredags, tog mod till mig, gick dit, skrev följande till min vänninekör (Det är alltså en Messenger Grupp, på Facebook, bestående av mig och fyra andra kvinnor i min ålder, mina Bästisar om man säger så).

JAG: Jag sitter utanför där Biskop Thomas bor, vid Ersta, och samlar mod för att skicka honom ett SMS och höra om han kan komma ut och Välsigna mig. Vet att han är på sitt rum. Han blir snart hämtad till flygplatsen. Känner mig som en Stalker.

Vänninnekören: ja, som en… groupi?? 😉

JAG; Jag är tokig. Helt galen. Men har messat honom nu och sagt att jag sitter här. Så får man se.
FRI 11:56AM

Vänninekören 1: ❤️

Vänninekören II: Oturligt jag missade biskopen

JAG: Han kom. Galenskap lönar sig.

Vänninekören I.

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Vänninekören !!. så vad hände?

JAG: Vi pratade lite i solen – om att get lost in God – och om mina behov att ‘kontrollera’ Gud. Sedan gick vi in i Kyrkan och bad. Sedan lade han sin hand på min hjässa och välsignade mig – på Koptiska – och blåste stilla över min panna. Gudsvinden! Känner mig Hög som ett Hus – måste tagga ned lite!

Vänninekören:
låter som du fick det du frågade efter och är lycklig för det 😊

JAG: Ja. Och stolt över mitt mod. Höll på att springa där ifrån flera gånger.

Detta slog mig, efter mitt stalkande beteende, att jag känner inte en enda präst i den Svenska kyrkan som jag kunde vara likaledes fattig inför, och samtidigt lika längtande. Det är som det är. Tack för min väninnekör.

TILLÄGG: Fast nu när jag läste detta igen kom jag på att jag visst vet i alla fall en präst som jag tror skulle förstå om jag satte mig utanför hans hus och messade och bad om att få Välsignelsen. Tack för det med.