Resor & Annat

Biblioteket i Sinai

Vi fick en visning av biblioteket i Katarinaklostret, i Sinai. Det finns cirka 1,8 miljoner handskriftsidor där. Så mycket rikedom. Så ovärderligt. En del av dem kan man se i det museum som ibland har öppet invid klostret, resten ryms i det bibliotek som vi då fick se.

Det är extremt high-tech, med rörelsedektorer, och rökvarnare, och brandvarnare som om jag förstod det rätt är kopplade till 46 tuber av någon sorts gas som suger syret ur luften. Skulle det börja brinna så kopplas dessa gasbtuber på och suger syret ur luften så att elden självslocknar.

 

 

Fader Justin berättade för oss att tuberna väger cirka 50 kilo styck och att det var ett rätt slitigt jobb att få dem på plats. Just nu vilar många av skrifterna bakom galler, man väntar på speciella boxar som de ska placeras i. Men man har kommit fram till att rullarna överlevde i öknen, så rummet ska simulera öknen som finns där, utanför. Det var rätt stort att få se detta.

 

 

 

Tror inte bilderna gör det rättvisa, biblioteket i Sinai vittnar om så mycket. Stentavlorna finns inte där, men väl 1,8 miljoner sidor handskrift, det är ett överväldigande vittnesbörd.

Den här tanken kom till mig, där i biblioteket, jag fick en längtan efter att ta en tom anteckningsbok, en vacker penna, en bibel, och sätta mig på ett cafe och ägna en timme om dagen åt att transkribera bibeln. Jag skulle starta med Johannes Evangelium.

Och se vad det gör med mig.

Fader Justin har förresten en blogg. Här. 

 

IMG_0763.JPG

 

Utan WiFi

Det blev ingen resedagbok från Egypten. Började, men det fanns ingen WiFi på Katarinaklostret, inte heller på de andra ställena vi besökte. När man varit inloggad typ 10 minuter på telefonen får man SMS från Telenor, jag har kostnadskontroll, du har nu använt dagens surf.

Det finns så mycket jag skulle vilja dela från resan. Det är omtumlande att ställa sig inför en öken, inför tomhet, det finns ingenting där som speglar en. Öknen drar saker och ting till sin spets. Vad behöver man egentligen, för att leva?

Tycker om den där omskrivningen av Nietzsches citat. What doesn’t kill you, disappoints me. Bilden är från Alu Galoum, ett sorts hippie-strandläger på Röda Havskusten, där fanns många goda ord.

Hemma nu.

Uppståndelsetid: Helig Vrede

Kom just hem från en filmkväll med min bokklubb som slutade läsa böcker, vidgade sig. Vi såg 3 Billboards outside Ebbing. Jag var inte förberedd på att det skulle vara en så tung film. Det är en bra film. Men svart.

Läste DN:s recension nu när jag kom hem och den är bra, fast jag tycker inte att filmen handlar om hur man förvandlar en bottenlös sorg till helig vrede, eller, jag såg ingenting befriande i filmen. Helig vrede är just det för mig, befriande, vill befrielse.

Det är en film om att hantera sorg, och skuld, men jag kände mer att den konfronterade mig med en bottenlös sorg som förvandlas till hat, inte till helig vrede, till dess motsats, viljan att döda, och det kan väl aldrig vara konstruktivt, inte i längden. Man får inte fastna i det. Men, filmen är intressant i hur ingen är svart eller vit. De goda är onda och de onda är goda. En tänkvärd film, om man är på det humöret. Och just nu är jag inte på det humöret.

Tänker att Uppståndelsetid handlar om att söka vara i det goda.

Det är ur det perspektivet antagligen något positivt att en filmrecension anno 2018 tar upp just det begreppet: Helig Vrede.

Läste ni förresten vår Ärkebiskops långa svar i DN apropå mirakel? Det gjorde mig ledsen. Vad är det med Svenska kyrkan som gör att den inte vill möta människor? Den vill bara mästra? Varför? Så möter man ingen. Det kommer inte attrahera någon. Vadan denna vilja att döda.

Jag reser imorgon till Egypten, det är en fakir-resa, vi lämnar Arlanda 18:30, byter flyg i Istanbul, ankommer till Sharm-el-Sheik typ 4 på morgonen, för vidare transport till Katarinaklostret. Lång dags resa genom natt. Finns det WiFi på klostret skickar jag dagliga rapporter!

Antje Jackelen: Kyrkans symboliska tolkning är ingen nytt. Här.

Three Billboards outside Ebbing. Recension. Här.

Och en bild, över lyckan jag kände där, den kan inget ta ifrån mig.

So, what’s happening in Sweden?

So, what’s happening in Sweden? This is ’Sweden’ calling.

It is true that Sweden, on a per capita basis, or in relation to the total population, opened its doors to more immigrants than any other European nation about a year-and-a-half ago when the refugee situation was acute. It is still acute. Sweden has pretty much closed its borders. Now we sit here feeling self-righteous and outrage about the US and its wall against Mexico, but fact is, they are just following in the footsteps of Europe. Remember, the barbed wire? Hungary?

I spent some time, it was short, volunteering in a refugee camp in northern Greece at the start of the year. Two things have stayed with me. Gratitude over the privilege that is mine, I could leave that place, would leave that place. It is not everyone’s to have, it is a gift. That privilege was given to me, I am a Swede, what do I do with it? The second thing is harder to put in words without sounding too zappy but I can fall back in to this, sense it, of seeing these families, in flight, having lived through things that me and my boys, my family, cannot even dream of in terms of hardship, hopelessness, now stuck. No one wants them. No one welcomes them.

It makes me proud to be part of, a native of, the nation that took in most refugees during a crisis. Of course, but that goes without saying, that also poses challenges to the system. Instead of addressing those challenges, I am sad to say, Sweden took a different route, pitching immigrants against the dream of the cradle-to-grave welfare system. Conclusion drawn: We can’t afford it. That is the really sad thing that is happening in Sweden. A lot of people that would never dream of considering themselves racist find it legitimate to say: We can’t afford them.

I see it happening all around me. People I love, friends, taking that route. Reducing refugees to an economic transaction. ‘We can’t afford them, look at the Swedish healthcare system, it is in chaos.” They sound like Trump to me.

I don’t buy it. I will never buy it.

Call me naive, a lot of people do, but I won’t budge on this. The refugee situation goes deeper than economics, it is about who we are, what we are, what it is to be a human being, reducing refugees to economics, like Sweden is doing, only serves to remove us one more step from being humane. The refugee crisis is not about money, we can afford it, it is about being human, what it is to be human, how do we share our resources. We have a choice here. It boils down to this: How do we define ourselves? As Economic beings or Human beings?

I am worried too about what is happening in Sweden, for radically different reasons than Trump, but still. As i write this, I think of Sarah Griffith and Sam James and the incredibly amazing work they do with Bridge2Refugees. More here. I am not there, not ready to take the steps they have taken but amazing, isn’t it, how Trump in some kind of paradoxical manner is bringing me closer.

Intryck & Avtryck

16003072_10155111191209734_3440581023904457582_nDet ser nästan ut som Alperna, men detta är en bild av utsikten från campen. Snön är vacker, men ställde till det. Sitter i soffan hemma nu och ser på reprisen på På Spåret samtidigt som jag bläddrar i bilderna från Veria. Från en värld till en annan. Här en uppdatering med lite bilder, skriver mer senare.

15977976_10155111191019734_5881529932244811219_n

Vill inte verka tjatig men igen, när jag drog igång tanken på en insamling visste jag inte hur det skulle gå, men man blir så akut medveten om behoven när man är på plats. Jag fick även en hel del donationer från människor jag inte känner, och det var otroligt fint. Det går. Sarah från Bridge2Refugees skrev så här på deras FB:

Day 99 | Veria Camp
Even the wood’s pulling sad faces in the cold!
Today we’re running the supermarket with extra fruit and veg to give the residents on camp a boost. This was funded by a volunteer who collected her own donations from friends 💪
We’re giving out Oranges, Bananas, Aubergines, Courgettes, Onions, Tomatoes, Carrots and Peppers with the normal shop which includes things like Tea, sugar etc.
This all works because of YOUR donations so please consider supporting us with a donation however small or big. See link in my bio 🙏 x

15894490_1872246352986765_4543248103538189338_n

Tack. Så roligt var att vi efter denna dag fick in en stor donation, tack vare mig, som gör att det går att upprepa.

Det går inte att göra en sådan här resa utan att förändras. Är full av intryck, de kommer bli till avtryck. Vet inte riktigt hur. Tiden får visa. Bara lite kort.

1) Vi har råd. Det handlar om val. Hur väljer vi? Vad lägger vi våra pengar på? Vi i rika Sverige har råd. Vad prioriterar vi?

2)16003297_10155111191324734_6447550379632068426_n Vet att en del skulle avfärda det jag gjort som ‘välgörenhetsturism’ ett sätt för medelålders tanter att få känna sig goda. Detta har jag funderat på, mycket, men att tänka så förutsätter ett privilegium som förvisso är mitt, men som också vill omsättas. Det behövs pengar men det behövs också ansikten, människor på plats, som sträcker ut en hand. För att vara helt ärlig är nog detta det mest meningsfulla jag gjort på länge.

3) Det var slitigt, fysiskt och känslomässigt, sorgligt stundtals, man får värja sig. Men samtidigt får man mycket tillbaka. Inte minst att träffa alla dessa människor som som bär hopp, det slogs jag av, som den amerikanska organisationen Carry the Future som delar ut babyboxar till de nyfödda och som kom inkörande min sista dag. Vi hade en nyföding i Camp Veria. De skulle vidare till läger i Serbien efter oss. Det finns så mycket godhet.

4) Så imponerad av Sarah & Sam som driver Bridge2Refugees. Jag kommer aldrig mer att ge pengar till välgörenhetsorganisationer som avlönar sina chefer med löner som ligger i linje med näringslivet, och det inkluderar Svenska kyrkan och dess insamlingschef. Det finns mängder av mindre organisationer som är på plats och som sliter för att bidra med mat, förnödenheter och medmänsklighet. Tacksam över att ha mött dessa inspirerande människor. Donera gärna, här. Allt går till de som behöver.15895319_905748822895644_8591122969633082814_n

Sarahs Födelsedag

img_4057Föresatsen med dagliga inlägg föll på att jag de senaste kvällarna varit extremt trött och stupat i säng under täcket, men lägger upp lite bilder.

Det har gått en vecka som samtidigt känns lång och kort. Jag trodde för en vecka sedan att jag skulle tillbringa mesta delen av tiden här med att sortera kläder, men så har det inte blivit. Har haft väldigt varierande arbetsuppgifter. Idag stod jag i supermarketen som är det utrymme som Bridge2Refugees iordningställt för matutdelning. Det kommer färdiglagad mat via militären dagligen men genom the Supermarket ges flyktingarna möjlighet att komplettera maten, främst med färskvaror.

img_4058På den här disken framför hyllorna står det vanligtvis lådor med grönsaker de dagar som Supermarket är öppen idag hade vi inga – dels på grund av helgerna, det var inga deliveries igår på grund av Annandag Trettondag och dessutom har vädret, snön, ställt till det. Alla grönsaker, samt även ägg, köps in lokalt från donerade pengar – det är rätt otrolig i sig, givmildheten. Tack.

Ransonen består annars av basvaror som socker, mjöl, pasta, tomatsås, yoghurt, tonfisk – allt donerat av organisationer eller företag, samtidigt som det finns fria hyllor med hygienartiklar, även de donerade, med till schampo, tvål, bindor, hudkräm, kondomer, etc. Vet att jag tidigare skrev om lådorna med hårfärgningsmedel som jag fann lite udda att vi hade så många av men vi ställde ut dem idag inför torsdagens supermarket och enligt Sarah så är de mycket eftertraktade. Kan förstå den. Längtan efter att göra något så konkret, som att tona håret.

Idag hade vi dessutom möjlighet att dela ut en stor burk honung – från en lokal bislungare som kom igår med 100 burkar honung – tack vare donationer via en Svensk volontär!

img_4059Vi har listor över alla rum och hur många som bor i dem, de inkluderar även åldern på de boende. Ägg är eftertraktat, gravida och ammande kvinnor får ett extra ägg och extra yoghurt, familjer med små barn får också extra yoghurt.

Dagen, idag, hade flera höjdpunkter. En man kommer in, ganska ung, runt 30, jag bläddrar i listan och ser att familjen består av 5, varav en gravid, det var mitt jobb idag, att hälsa välkommen och stämma av rumsnumret men när jag ropade ut 5, en gravid, korrigerade han mig glädjestrålande, no, no, we are six! – och halade fram mobilen och visade bilder på den nyfödde. No longer pregnant, we are six!

img_4064Dessutom fyllde Sarah, som tillsammans med sin son driver Bridge2Refugees år, så vi fick besök av fantastiska barn som gjort de finaste korten till henne, hon är mer än en eldsjäl, hon är ett mirakel. Så mycket kärlek. Är tacksam över att ha få gjort hennes bekantskap. img_4063 Snacka om att göra skillnad. Vilken inspiration.

img_4056Det har fortsatt att snöa. Det är mycket kallt, minus 10 och blåsigt. Det är som det är. Jag bor på ett hotell i staden, och har det varmt och skönt, det går verkligen ingen nöd på mig, och vi firade Sarah med tårta ikväll. Hennes bästa födelsedagspresent är mer pengar att köpa honung för, eller grönsaker, ägg. Vill du donera pengar så gör det via eller swisha mig på 070-6986245 så tar jag ut det direkt i bankomaten och ger till Sarah. Nöden är stor. Många tjugor små.

Dag 4: Snöyra

Det snöade i natt och vaknade i ett vinterlandskap – man tror inte att det ska snöa i Grekland men faktum är att på det hotell jag bor i stan finns det några gäster som är här för att åka skidor. En timme här ifrån finns det skidorter.

15873321_1870412389836828_864606684873422108_nDet var mycket kallt när vi vaknade i morse och så här såg det ut när vi kom till campen. Snötäckt. Det kyliga vädret var väntat och en av de sakerna som Bridge2Refugees har arbetat med inför köldknäppen är att skapa en samlingsplats. Rummen är små och ofta ganska trånga och det saknas naturliga samlingsplatser för fler. När det är varmare kan man vara ute, det finns en fotbollsplan, etc, men vad gör man när det snöar?

15871835_1870415649836502_6154188191874022534_n I denna lokal finns ett samlingsrum som jag tror används av en annan organisaton som skolsal. Den fick vi låna och tidigt imorse gjorde vi i ordning. Det fanns madrasser på golvet, vi lade ut filtar, kopplade upp en bildskärm som visade Pingu hela dagen, satte på element, lade fram leksaker och gjorde pysselstationer. Rita och måla. Pussel. Bilar. Populärast var Sarah’s tatueringsstation – kön ringlade sig lång. 15871584_1870413986503335_3877064866629767534_n

Alla som kom fick tjocka värmesockor och mössor, och jag hjälpte till att servera varm choklad med rykande åtgång. 15871736_1870414786503255_6898027384028210222_n

Efter några timmar var det full fart. Och supervarmt. Det var otroligt uppskattat, stundtals lite kaosartat, men på det stora hela så mycket värme. Det händer inte så mycket på denna militäranläggning som ligger lite off, utanför staden, det finns inte så mycket att göra, så det blir väldigt uppskattat, att det händer något.15940480_1870412309836836_2516455932135223154_n

För min egen del var det dag 4 och den första dagen i ett lite mer socialt sammanhang – att sortera kläder är viktigt arbete – men roligt att få vara med i ett mer socialt sammanhang. Jag fick leka lite med. Allt har sin tid.15873298_1870415356503198_6097698859625086367_n

Alla bilder är tagna av Sarah Griffith, som tillsammans med sin son Sam, som jag serverar choklad med på bilden ovan, driver Bridge2Refugees. Dom finns på FB – följ dem gärna – här.

Sarah filmade även när jag testade leksakerna – det ser ut som att jag snor barnens leksaker – men detta var tidigt på dagen och de få barn som var där fann det underhållande att ‘tanten’ ville prova. https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fbridge2refugees%2Fvideos%2F1870443209833746%2F&show_text=1&width=560

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag åkte hit, jag försöker så här på ålderns höst att leva mer nollställd inför livet, utan förväntningar som ställer till det, att ge plats åt det som vill ske att ske, men tänkte att i vilket fall kommer jag göra något jag aldrig gjort tidigare, och sådant är alltid nyttigt. Inser att det där är väldigt lätt för mig att säga. Jag har det gigantiska privilegiet att jag kan lämna denna plats, kommer att lämna denna plats, till skillnad från alla dessa människor som lever i ovisshet om framtiden. Redan nu vet jag att jag aldrig kommer att ångra att jag är här.

(Det kommer en update på Underklädesupproret imorgon – men redan nu vill jag säga att jag är extremt rörd över hur många som swischat – många av er helt främmande för mig – tack till alla er! Även för att ni litar på mig. Varenda öre går direkt till campen. Tack! igen och igen.)

Underklädesuppropet!

Jag tror det var på Annandagen som jag såg FB uppdateringen från en vän som jag lite förlorat kontakten med de senaste åren men som jag alltid upplevt som inspirerande både i det privata och yrkesmässigt, en framstående kvinna runt 60 som vet hur man gör ost, kan hantera fjällkor, skärmflyger, och som tog motorsågskörkort i höstas, som lär sig Grekiska på fritiden. Vi träffades första gången i en skrivarkurs på Folkuniversitetet – det är nog tio år sedan, drygt – och faktum är att vi båda faktiskt lyckades publicera oss efter den där kursen.

Hon var på plats i Veria, norra Grekland, och volontärarbetade på en refugee camp med mestadels flyktingar från Syrien. Hon postade ngt om att det behövs pengar och jag, däst efter julens överflöd, swishade ett litet bidrag och fick en ingivelse. Frågade: Behövs det folk på plats med?

Ja, det behövdes. Jag velade en del, men bestämde mig i  söndags och på tisdagen åkte jag. Lämnade hemmet på Södermalm 6:30 på morgonen. Flyg till Aten. Transfer till tågstationen. Tåg till Platy och där byte av tåg till Veria. Kom fram runt 23:00 på kvällen. Idag var det min tredje dag som voluntär med Bridge2refugees som drivs av en annan dynamisk kvinna – Sarah Griffith. Läs mer om dem här.

Det är  otippat – jag är normalt sett inte en superspontan person och jag befinner mig här utanför boxen. Vet inte vad som fällde avgörandet att åka – säkerligen en kombination av att vilja bidra, att göra något, att inte bara strunta i, alla de som är på flykt, och ren nyfikenhet. Jag konsumerar nyheter i övermått, men rent konkret, jag var nyfiken, hur ser det ut på en refugee camp? Hur är det? Jag skulle inte åka iväg själv men i och med att jag kände någon på plats blev det enklare att ta det steget. Jag åker.

Befinner mig alltså i Veria och lägret är förlagt på en militäranläggning. Det är ett läger för speciellt ‘needy’ families – vilket innebär att de kan ha ett barn som är funktionshandikappat – eller på ngt annat vis är i behov av extra omsorg. Det är cirka 300 flyktingar här,  främst från Syrien. Familjerna, och det är mest sådana, bor i hus, det är trångt och kallt (ska bli -10 här i natt) men det finns viss värme, mat, det finns en bas.

Vi, eller Bridge2Refugees driver bland annat matutdelning, utöver den färdiglagade mat militären kommer med, bland annat av grönsaker, ägg och färskvaror, och utdelning av hygienartiklar, kläder, leksaker, samt organiserar sådant som att tandläkare flögs in från Tyskland och hade praktik på lägret och sociala saker som Nyårsfest. Omfattningen av arbetet är inte helt klart för mig ännu – det är bara den tredje dagen. Får återkomma till det.

15826395_10154270309402896_8208215873997798576_nFörsta dagen sorterade jag kläder. Det finns mängder av boxar med donerade kläder men det behövs händer för att öppna dem, sortera kläderna i storlekar, sort, tröjor, byxor, jackor, bara det är ett evighetsjobb.

15825839_10154272803507896_6986388654248104565_nAndra dagen hjälpte jag till att distribuera mat. Grönsaker och ägg, hygienartiklar, i det som går under Super Market och som är öppet 2 dagar i veckan. Det finns listor på hur mycket som varje familj ska ha – det ska räcka åt alla – men tycker verkligen om hur det organiseras. Att man inte bara packar  en låda utan att man öppnar en affär. Tror sådant gör skillnad. Att ha ett val. Do you want eggplant?

15781578_1869184829959584_5996843334279276765_nTredje dagen, idag, var jag i klädbutiken. Även där tänkte jag på omsorgsfullheten. Kläderna ska hänga fint, matchande galgar, färgkoordinerat, det ska finnas valmöjligheter och familjerna får komma ned och ta nummerlapp på morgonen och sedan gå in en och en med sina barn. Idag var det barnbutik. Varje barn fick en vinterjacka, byxor, tröja, trosa/kalsong, mössa, vantar. Det finns provrum. När vi var klara med de sista familjerna stängde vi butiken och började packa ned allt i väl märkta lådor. Boy, 4-6, pants. Girl. 6-8 top. Vi hann inte klart idag men till nästa vecka ska barnbutiken bli en vuxenbutik. Vet att det kanske är att köra ned sig i detaljer och kanske gör det ingen skillnad alls, kanske handlar det bara om mig, men vad jag imponeras av hur Sarah kommer in och vänder galgar, för att det ska se fint ut.

Några spridda tankar. Det finns ett förråd här och det slår mig, som en otroligt positiv kraft, hur mycket människor, organisationer, företag, faktiskt skänker. Vi har lådor med schampoo, tvål, tonfisk, det kommer saker hit hela tiden. Vi har även 100-tals boxar med hårfärgningsmedel. Mängder av make-up. Och de sockersöta flingorna hade snabb åtgång när jag stod i butiken. 15878832_10154272754072896_2047198722_n-1

Ändå saknas det. En hel del basics. Underkläder, till exempel. Det finns begagnade, men har full förståelse för att man som förälder inte vill ha. Jag skulle inte heller vilja vara i ett läge där mina söner fick ärvda kalsonger. Man kan tycka att man ska vara glad för det man får, som flykting, och de är de, jag fått många ‘Thank You’ idag men jag fortsätter det som min skrivarvän, hon som fick mig hit, startade. Underklädesuppropet. Om någon som läser detta vill bidra så swisha mig – 070-6986245 – en tjuga för varje läsare kan göra skillnad. Det är också en värdighetsfråga. Dessa människor, på flykt, mer och mer tänker jag att de, om några, förtjänar nya kläder, det bästa, inte våra avlagda.

(Layouten blev inte det bästa. Bilderna hoppar runt. Lämnar det som det är.)

Böneliv

Egentligen skulle jag vilja åka till Anafora i Egypten och plocka oliver men av olika anledningar funkar inte det just nu. Däremot har jag bestämt mig för att volontärarbeta och ska nästa vecka ha en provvecka på Berget. Förutsatt att vi passar ihop så är min förhoppning att volontära där minst en vecka per månad framöver. Det handlar både om en längtan efter miljöombyte, att komma bort från stan, men kanske ändå mer om att ge efter för en längtan efter en bönegemenskap.

Det var länge sedan jag var på retreat eller liknande men varje gång jag varit någonstans där man upprätthåller Tidebön så har jag tyckt om det. Det är speciellt att på så vis få dela upp dagen – morgonbön, middagsbön, efermiddagsbön och så kvällsbön. Och, det är speciellt att be i grupp. Jag upprätthåller inte mitt böneliv på samma vis i ensamhet trots att jag vet att det gör mig gott.

Det där med Berget fick mig att fundera kring gränser och lojalitet. Jag vet att det förekommit/förekommer en FB grupp som manar till bojkott av Berget på grund av dess inställning till kvinnliga präster, och frågan som då uppstår är om mitt beslut av andra kan komma att uppfattas som på något vis illojalt gentemot kvinnliga präster i allmänhet. Själv ser jag det inte så, men kan till viss del förstå den uppfattningen. Och ändå inte. I min egen Tros väg har jag fått mycket inspiration från andra kristna traditioner, inte minst har besöken och möten med den koptiska kyrkan varit avgörande. Det är samtidigt en av de mer konservativa när det kommer till kvinno- och familjesyn.

Det genomgående temat efter det ekumeniska firandet i Lund var en förhoppning om att mötas i det som enar och att låta det mötet ske trots skillnader. Lite omskrivet, att mötas inte för att förändra varandra, men för att lyssna på varandra. Det var väl någonstans där som jag uppfattade Påvens tal, eller det som refererades av det, som positivt. Läs det gärna, här kommer länken igen. Här. Alla behöver inte vara lika, det går att nå enhet ändå.

Om man applicerar det bredare, i det allmänmänskliga, kan man fundera på det där med gränser. Alla människor drar gränser, endast Gud är gränslös, vi har alla punkter där vi når en gräns, beteenden hos andra som absolut försvårar enhet, och kanske även möten. Det är en utmaning, att möta det som är annorlunda utan att vilja förändra det efter sin egen modell.

Vägskäl: Att Gå Vägen

Rätt många gånger under min USA resa mötte jag människor som var snabba att urskuldra sig, be om ursäkt för valresultatet, ‘man skäms för att vara amerikan’, som var intresserade av vad ‘vi i Europa’ tycker. Min första tanke som svar på sådant var att referera till Europa. De strömningar som funnits i Europa en tid ser vi nu slå igenom oförblommat i USA.

Jag vet inte om det var för att trösta, men jag berättade om SD, Östeuropa, Le Pen, att USA följer efter snarare än bryter grund. Det förvånade många, men är det förvånande? Egentligen?

Våra, mina, släktingar i USA återfinns längs kusterna, öst och väst, Californien och Connecticut, New York, starka demokratiska fästen. Däremellan finns USA, mängder av stater, städer, med nedstängda fabriker, arbetslöshet, hopplöshet. Trump vann i princip alla dessa med en retorik som talade till känslan – något har gått förlorat, låt oss återerövra, let’s make America great again!

Ändå, skulle jag säga, handlar det mindre om ras i USA, det blir förenklat att kalla halva amerikas befolkning för rasister, mer om klass. Och detta är intressant: Republikanerna ses traditionellt som de välborgades parti, demokraterna de som värnar om de arbetslösa, de mindre bemedlade. Trump lyckades omvandla de välborgades parti till arbetarklassens parti – kanske för att de som såg sig som arbetarklassens parti tog deras röster för givet – och svepte hela middle america. Däri en bedrift, och en uppmaning.

Frågan man kan ställa sig är denna: Hur kommer det sig att etablerade politiker blir så ‘out-of-touch’ med sina väljare? Om något, bör USA valet lära oss det viktiga i att vara nära marken, det farliga i att ta den för givet, att ta sig själv på för stort allvar.

Det har inte rapporterats så mycket om det, men det oroade mig när jag var i USA, dessa stora och växande demonstrationer mot valresultatet. NOT MY PRESIDENT! håller känslomässigt med, men ändå, att ta till gatorna med våldsamheter är inte svaret. Man måste våga rannsaka sig själv, vad skulle jag ha gjort annorlunda?

Vad ska man då göra?

Vet inte. Men här fann jag inspiration. Påve Franciskus om ekumenik, samarbete. Att mötas i respekt för varandras skillnader, inte för att förändra dem, utan för att överbrygga dem. Samarbete trots skillnader, inte samarbete efter det att alla skillnader suddats ut. Bra så. Hoppfullt. Här.